Tids,- och andra paradoxer

Så var julen förbi. Det gick ännu kvickare än jag förutspått men det är väl lättare att känna så några dagar efter. Allt gick bra och det var mysigt, inte för mycket kallprat (riktat mot mig åtminstone) och tillräcklig sömn natten före. Det som tog emot var att se mormor så illa förtärd av tiden. Jag hälsade men såg att det inte riktigt registrerades, vilket gjorde ont. Hon kunde liksom inte deltaga, ens gå ned i källaren där barnen fick sina julklappar. Något säger mig att det här var hennes sista jul och jag vill unna den henne mer än någon annan. Självklart skulle hon vara med. Det är sällan jag blir så påmind om tidens effekt, när mitt eget ansikte förblir oförändrat som en docka genom årtionden. Och det känns sorgligt att konstatera men nyåret är ju det som väntas in nu, som att jag hade förväntat mig mer av min vistelse hos mamma och pappa. Kort därefter blir det hemresa och lägenhet igen. Ensamhet igen. Livet igen, det som måste på rätsida på något motoddsigt manér.

En upprörande knallklar dröm om min första flickvän spelade upp sig inatt. Eller egentligen strax före jag vaknade nångång mot sjusovartimmarna. Fast drömmen handlade snarare om möjligheten att få träffa henne igen, återuppleva den där resan jag gått och romantiserat om. Hennes mamma hade skickat en flygbiljett till Orlando, vilket borde varit Oregon men jag ifrågasatte det inte längre än chansen att alla flyttat. Det där var tio år sedan. Jag tänker på henne ibland, undrar hur hon ser ut, vad hon gör. En gång youtubade jag hennes namn men fick bara Charlotte Perellis androidfejja stämplad på skärmen. Jag vågar sätta en stadig femma på att hon gjort karriär, skaffat man och kotte och hus i något gemytligt kvartér. Man tror ofta så om människor man inte sett på evigheter,- att de har gjort det mesta av livet och allting är ett enda stort barnkalas. Men jag blev trots allt misstänksam i drömmen, det var lite olustigt att få en inbjudan efter ett decennium av zero kontakt. Familjen har kanske blivit kannibaler och minns hur saftiga mina lemmar såg ut. Men så borde jag väl komma ihåg att det var en dröm också.

Ikväll föreligger en slags uppfattning att jag ska till S och hänga, trots den svajiga atmosfären som blev efter hans förra vänskapssvek. Det är mest han som tagit initiativ och med all jävla rätt, men som jag vill minnas var det också han förra gången. Jag bryr mig dock inte, hur det än blir. Ärligt talat kunde jag lika gärna blåsa av det, för det vore mer tilltalande här, med min musik, mina filmer, min musik och mina preferenser överhuvudtaget. Jag ogillar att döma andras smak i saker och ting, men vissa fastnar verkligen i utvecklingen. Det är skönt att inte bry sig längre, men som alltid oroar det mig att jag lyckas bli så kall.

Pimp my tree

Jag har semester från ensamheten. Som en liten lämmel har jag nu slagit mig till ro, här i hörnet av barndomsstaden och inväntar julen med viss skepsism. M var en ängel på väg hit, som hon varit ett par resor fram och tillbaks i kontrast till det vanliga skrikandet. Jag tror att hon börjar fatta hela grejen med bilåkandet, eller åtminstone att jag inte vänder tillbaks och stannar bilen hur mycket hon än vrålar sina besvärjelser om ond, bråd död. Det första jag gjorde efter ankomst och all setup av tekniska prylar var att äta mammas mat framför Discovery Channel, och sedan dess har jag flitigt zappat mellan den kanalen, History Channel och Animal Planet. Guld och åter guld. Idag svepte jag upp granen och det var som att skjuta från höften. Fanns det en titel som professionell granklädare hade jag varit yrkets Messias. Granar hade vallfärdat land och rike tvärs, kastat sig i min famn för att frälsas med en pimpning. Och jag skulle le med ett bombastiskt Jesuskomplex, klappa granarna medbarrs och milt viska... "I'll hook you up".

♥

Vi två, Dex

Ja, vatten är källan till liv men också källan till ett jävla torkande om en hel bunt av det bestämmer sig för att parkera på ens golv. Den här bloggen håller på att förloras. Det är min restriktiva distribution av privatlivet som sätter lås på fingrarna, för jag vet inte vem jag lever åt längre och det får mig att skämmas en ansevärd portion. Jag gör och åstadkommer saker men när jag reflekterar över saken slutar rapporten alltid med att jag endast gjort någon annan en tjänst och den känslan är väldigt oförlåtande när man söker existentiellt värde. Exempel som taveluppdraget åt L, det uppkom som en intressant faktor och joxades ihop oväntat snabbt och läckert till ett blygsamt arvode bara för att ge mig känslor om tomhet... efteråt. Såklart är det också relativt, eftersom tavlan i sin tur kommer göra en annan människa glad. Också idag, när jag gjorde S en tjänst och hämtade hans glömda krafs hos en tidigare bovärd, med mycket tekniskt krångel på vägen. Saken är bara den att dessa ständiga bistånd inte räcker hela vägen till en poäng i mig. Jag har uppenbarligen fallit ner i en livsrutin som bara erbjuder osjälviska tjänster att bygga variation med. Jag hoppas det är tillfälligt, hur hjälpsam jag än må vara till naturen. Det är för fan jag själv som behöver de mest kritiska, intima tjänster utförda.

Den senaste tiden har spenderats mycket till planering och förberedelse inför julperioden, så den kan bli anspråkslöst behaglig och avslappnad från förpliktelser. Det blir föräldraresa på måndag, efter en helg av tvätt och städ. Jag vill inte komma hem och möta såna gråa uppgifter efter jul och nyårskarusellen. Faktum är att frågan är; om jag vill komma tillbaks överhuvudtaget. Framtiden i denna staden känns idag oerhört luddig i tanken, som att den inte kan ta form, som att den kan kvitta. Jag har liksom inget att hämta just nu. Inte ett dyft, inte en människa, inte en attraktion mer än vana och gängse belåtenhet. Jag får se hur korten lägger sig nästa år, När S slår rot på nytt och jobbsökandet får ny tyngd. Själva julen med släkt och hela ensemblen blir åtminstone spenderad hos föräldrarna. Vilket alltid är prefererat. Det känns mest jul. Men jag förväntar mig inte storverk, den naiva känslan avtog för flera år sedan. Jag vet inte, ibland känns det som att jag borde fixat en egen setup att dela julen med, istället för att lapa säsongen avsides släkten. Jag menar... med häpnad, livspartner och barn. Det är lustigt. I tredje säsongen av Dexter är hans liv på väg mot familjebildning och han ifrågasätter det som en utomjordisk formel tillika fascineras, precis som jag. Vi två, Dex. Vi två.

Allt är bara så plötsligt

Av någon anledning har jag dragit mig för mig att skriva här tills livet stod på rätsida igen, vilket självfallet var en naiv tanke att försöka realisera. Många pusselbitar sitter avsides och garvar. De små asen. Mitt liv korroderar djupare och har nått det fysiska skiktet. Det känns ibland som att min kropp faller i bitar och det är en ny erfarenhet man tvingas bekanta sig med. Varför, försöker jag låta bli att fråga mig. Gång på gång. Det värsta är när man omedvetet förknippar nedgången med utsikten att förtjäna socialt utbyte. Det kan kvitta egentligen, för inför julen har jag bara eoner av ensamhet i sikte, garanterad sådan, och jag forceras stå beredd inför saken. Om cirkus två veckor är jag hos föräldrarna och tar hand om julen tills nyår har passerat. Det är ironiskt hur ensam man kan känna sig omgiven av släkt. Allt det här låter ju jävligt självömkande så jag slår ner det intrycket här och nu. Jag trampar inte på den marken, detta är reflektioner allena.

Häromdagen stöpte jag all julhandel i en omgång. Det tog sin möda och tid men efteråt kunde jag verkligen andas. Jag är så benägen att hitta ordentliga presenter i respektive tids scenario. Den enda taggen i sidan är som vanligt den ekonomiska barriären att inte kunna tillgodogöra varje medlem på julaftonfesten. Det känns fuckat. Även om julen har tappat stora kilon charm tycker jag fortfarande om den, men julklappshysterin petar mig vasst i revbenen med sin påträngande förmåga att kittla samvetet. Jag hoppas bara att de berörda förstår, och i sanningens namn ska det inte behöva vara en signifikant fråga. Men all tid som passerar fortsätter att konfundera mig. "Igår" var jag på Kaizers Orchestra, sommarnatten brisade trankilt och jag hade gärna gått i ytterligare en timme för att komma hem. Nu steker kylan mot kinderna och regnet smiskar sin hänsynslösa hand mot textilerna man bär. Helt abrupt. Allt är bara så plötsligt och det känns som att livet snabbspolas framåt. Om något eller någon bara kunde ställa sig ivägen och säga hey, fan, chilla, och göra ett fysiskt intryck hade jag varit så tacksam.

♥

Poem #3: i sagan om sonens barndom är du en parentes, pappa

jag ville tvätta mig ren från hans DNA,
intensivt gråta bort varje blodfläck
på alla minnen rubricerade "Honom"
för att aldrig bli en upprepning,
aldrig bli (en parentes), som luft
i sagan om sonens barndom,
men salt biter inte på intorkat blod,
- bara en av alla saker ögon inte kan se

dina rapp var förlängningar av allt som saknades oss, pappa
och jag kan förlåta dig som naturkatastrof men aldrig som människa
för mirakel av den kalibern lärde du mig aldrig,
såna känslor klär sig inte i mitt slagfält
som istället behusar kyla som den efter din,
står öde efter dig, en aktiv negligens
i tystnaden efter barnskrik och smärta,
- varifrån parenteser våldsamt föds

och "din spökande jävel" tänker jag var tredje år
när jag vill slå på ditt bröst med knutna nävar
och räknar upp mina senaste chanser till lycka
som du så indirekt berövat mig, men
du har lärt mig att inte våga belysa,
och när dina ögon idag spelar på en sorglig ånger
kan jag ändå inte tränga igenom,
- våga beröra mörkret vi delar tillsammans

jag hatar dig och älskar dig men är rädd att
jag har lärt mig älska att hata dig mer
(för du är och förblir en parentes)
i sagan om sonens barndom där minnet av henne
lägger sin skugga över dig och det beskrivs
hur jag behövt regissera mig själv till en bättre människa
än du någonsin hade ambition att göra,
- men salt biter inte på intorkat blod

och din DNA lär alltid förbli,
oavsett hur många speglar jag väljer att inte le i

------------------------------------------------------------------------------------
/Det är fars dag för alla utom jag.

Finansiella påföljder

Idag väcktes jag av den finansiella världens pulserande lem som prompt ville daska sina indirekta kubikmeter i pannan på mig. Banken hade fått panik när mitt konto inte höll rätt mängd dinero att betala igen den första amorteringen på bolånet. Jag fick verkligen intrycket att yra höns utan huvud sprang omkring i en inhägnad och kacklade straffknull, och när påminnelsen kom på posten kunde jag inget annat än bekräfta den känslan. Av någon depraverad orsak hade jönsarna inte sänt en fysisk anmodan att amorteringen skulle börja. Efter fyra år. Som ett jävla skämt. Plötsligt skulle jag dänga fram 7000 kronor och skedmata dem, varvid en summa på 5000 bagis skulle flaxa in i deras valv varje månad. Näe, glöm det Swedbank. Ett omlån fick deras krav ned på mark igen. Dock har dagen kostat mina besparingar episk sveda och värk. Man blir solklart uppmärksammad på den pretentiösa tyngd som hela ekonomisfären hugger till sig med svärd, blod och skrik. En konsument är bara just det, företagaren är den med jokerkortet, den med nästa växel i följande muskelryck. Själv är man bara maskineri beroende av användaren. Pengafärgade frågor i denna sorten går lätt åt båda hållen. Människor är skyldiga mig pengar och trots mina påminnelser blir dessa saker till synes inte tagna på allvar. Det är en sak om man tjänar ränta på skiten, men inte ens det begär jag. År går och inget händer, varpå min vältro sjunker djupare. Hur vissa sover om nätterna förstår jag inte.

Ironiskt nog var dagen ämnad till ett pekunjärt förvärv. Pengarna hade behövt stanna i min ägo men ibland finns inga principiella spärrar i världen som står emot det man åtrår mest. Tillsammans med S for min resa mot EB Games för att införskaffa Little Big Planet till min PS3. Det är däremot inte vad jag vill berätta. När jag stod vid disken och väntade in min tur sade butikskillen mitt namn när kunden före packade sina grejer. Jag kisade till med ögonen och tänkte att jag hörde fel, men inte var det så. Han kände igen mig och i samma stund som föregående kund hade flippat bort ur synfältet klickade mina kugghjul. J från min livsperiod i mellanstadiet stod där, med åldrat ansikte och trevlig uppsyn. Som efter en resa i tiden, triggad 1995, efter mitt senaste minne av honom under mellanstadiet. MELLANSTADIET. Han var klassens clown och en del i teamet som myntade den tecknade serien jag senare skulle bygga vidare på som mitt ungdomsprojekt. Jag var hemma hos honom och hans syster hånglade ner mig i hans rum under en awkward scen, mest för att killens pappa var polis och jag var rädd att slängas bakom galler. Jag utbrast hans namn och såg säkert lika förstummad ut som jag var. Utan hans intyg om min närvaro hade jag aldrig fattat vem han var och ända fram till skrivande stund har jag tänkt att jag inte tog tillvara på ögonblicket, liksom, frågade var han bodde och möjligheter i stil med att snacka ihop sig igen. Den enda kommunikationen som framlöpte var skenytlig; vad man gjort hittills och hur man hamnade här. Jag nämnde efteråt för S hur sjukt otippat det var att plötsligt springa in i J efter så många år, på den här sidan av Sverige. Allt känns som en hallucination. Jag vill trampa tillbaks in på EB Games och koka ihop en kväll med öl och nostalgidill. Jag vill och jag borde. Sånt här känns som mer än ett sammanträffande.

♥

Värt tårkanalernas arbete

Jag har alltid varit ganska mån om att ta till vara på vänner och människor som varit just vänner, inte svikit eller varit assholes på andra vägar. Jag har så få plank av vänskap i mitt liv att det ter sig ganska logiskt att ta till vara på allt som fäster sig vid mig genom åren. Men på sistone har det verkligen blåst emot alla konventionella riktlinjer som min historia huggit i graniten. Jag tycks kunna släppa taget om vem som helst, och det gör mig livrädd. Inte för att bli ensam för det är underförstått att jag är beredd att bli. Totalt så. Men för att jag förlorat all mänsklighet tänkbar. Jävla helvete. Den meningen upprör och skakar om så att tårkanalerna kickstartas. I flera år har jag saknat E, bejakat mitt band till henne och känt en sån anspråkslös kärlek att eventuell oro inte behövt vara aktuell alls. Nu plötsligt, efter en plump och ofördelaktig kontakt är det fullkomligt över. Jag vill inte ha med henne att göra längre. Hon är utstängd, borta, raderad. Saknaden är bara ett minne uppramat i ett apatiskt museum. Varför är jag kapabel till sånt? Jag hatar det och vill inte vara så oförlåtande barbarisk. Jag vill vara människa igen. Jag vill sakna F som jag brukade göra. Länga efter henne. Tänka på henne, vara den där skumma vilsna människan som fortfarande sökte sig till närhet av dem han fäste sig vid. Det enkla, rena, vackra, begäret efter tvåsamhet som strålar sin graalighet genom diset liknar bara en jävla korvkiosk nu. Det, är värt tårkanalernas arbete.

Kroppsliga störningar & Ninja action

Igår dök det upp en subtil, suspekt känsla i nedre delen av buken. En pulserande obehaglighet som flammade upp under intervaller på trettio sekunder och en minut. Det har fortsatt ända till denna stund. Oerhört störande att dra på sig något nu, om det ÄR något. Jag funderar på en hajk till vårdcentralen om tillståndet fräser på även imorgon. Men hela åkomman är så dryg. Den gör inte ens ont, den bara stör. En fluga runt huvudet. Kroppar! Fan vad avancerade vi var tvungna att bli. Om allt var lego, om vi var lego skulle så mycket skit varit lättare. Men jag ska för självrespektens skull inte dyka ner i den fördjupningen. Istället kan jag nämna min ninjabravad som utfördes när jag idag låste ut mig själv för säkert femte gången i följd. Jag var kvickt på väg mot affären och slängde på mig jackan lite väl fort i hallen, vilket förstås är ett ypperligt skede att låta tanken på nycklarna passera som ett viggen. Slam sade dörren, Fan sade jag. Det gick riktigt fort. Då fick jag den episka idéen att klättra in genom fönstret från räcket som hindrar folk att ramla ner i passagen till källaren. Och lika fort som jag låst ute mitt ass var jag inne i lägenheten igen. Shazaam, ninja!

Dagklonerna anfaller

Dagen började med ett närmast spasmiskt infall att handla för obscena mängder pengar. Så mycket pengar faktiskt, att jag mer eller mindre medvetet valde att glömma alla medel för valutatransaktion hemma, vilket jag fick slingra ur mig med ett charmigt leende vid kassan. Tjejen sade att jag kunde sätta kassarna i hennes bås och återkomma, så jag gjorde det. Det är skönt att bo så maffigt nära affären, och mindre skönt att det ska behöva ösa piss från himlen när såna här saker sker. Men jag trampade på och fick mina efterlängtade ransoner at the end. Det är verkligen dags att börja placera mössor på pallet, jag trodde att öronen skulle explodera där ett tag. Sverige har blivit kallt och mina öron är känsliga. Döm mig inte. Jag kommer efter dig som en vråk. Som ett bi. Hursomhelst, mina dagar verkar bara flyta på likt små barkbåtar i en större sjö där vindriktningen inte vet ut eller in. Jag vet inte var jag är. Och som idag, när S kom förbi utan större planering och vi umgicks lika träffande som alltid med uttjatad bachelormat, serier, Boston Tea Party och film, framstår dagen som en klon av alla andra dagar. Ändå vill jag inte gnata illa om läget. Jag är lite småläskigt tillfreds med den mållösa rutinen. Det är värt att ifrågasätta.

♥

Kalleritualer, tonårspartaj & hemresor

Jag brände precis insidan av kinden på en jävla krämbulle. Det känns fail. När jag var liten köpte jag alltid en Kalle Anka och två mastodontiska krämbullar, varvat med geishachoklad. Det är väl ett mirakel att jag inte blivit fet som ett hus. Eller geisha. Och som jag läste de där Kalletidningarna. Jag kan till och med sakna det idag. Kanske borde tjacka en och inse vilken grym besvikelse de ter sig i vuxen ålder, för att sedan begrava saknaden med ro. Hursomhelst. Saker har kulminerat till en hemresa nu. Imorgon blir det tre timmar bil mot sydliga hem. Vinterdäck, handel och preppat ansvar är fixat så jag bara kan softa loss när bilen återigen står parkerad. Jag har saknat staden. Faktiskt. Mer pinsamt är kanske att jag saknat min Playstation 3. Här har jag också hunnit med en släktträff i och med ena systerdotterns femtonde födelsedag. Den åldern är väl alltid en sjujävla tripp. Timingen träffar den där pinsamma ådran att bli firad och sjungen för, vilket jag i och för sig också förstår. Födelsedagssången är en fjantig skitsak. Finns det bara en trivial sed man kan skippa här i världen så är det att sjunga den larviga soppan. Den pinsamma atmosfären underlättas väl heller inte av att ha en morbror som jag, som vid någons fråga "vad har du fått av mamma och pappa då?" kläcker ur mig "femtio kilo kondomer?". Men it's all good, min släkt kan skratta av sånt och det skönt. Det är lite sött; hon har skaffat sig en kille som är jättekort och har superhäng. Tur att han inte var där. Jag hade behövt låsa in mig på toa och garvat i det tysta.

Håriga djur

Mamma och pappa har skaffat en vit perserkatt som flyr till minsta ljud. Jag har nog aldrig sett en så skygg katt som till orda inte haft en svår uppväxt. Naturligtvis är den inte kompatibel med min egen. Den fräser och vresar sig så fort M kommer på tal. Och stackars henne, alla katter i mannaminne har gett henne skit och det hela verkar aldrig ta slut. Hon är inte ens aggressiv tillbaks. Besynnerligt. Själv har jag laddat min arsenal mot tristessen med vin och film. Jag tänker inte se åt S håll. Det är inte värt det. Han är inte värd mig. Klippt håret har jag också lyckats med. Jag har på sistone haft en oförklarlig förtunning och det började bli lite väl enerverande långt och lätt att trilla loss. Jag uppskattar långt hår, men kort är så mycket skönare att ha. Det är knappt en match mellan praktiskt och estetiskt där. Vad problemet består av kan jag bara spekulera kring. Det finns inga hårproblem i familjen och jag har knappast stressat den senaste tiden. Vitaminbrist eller liknande känns troligt. Hursomhelst väntar jag på att detta trimmade djur ska torka så att jag kan svansa ner till pizzerian och nalla en nostalgipizza. Ständigt detta fenomen när jag anländer här.

Ett ord om perser och andra framavlade djur med fysiska problem. Det är bara förjävligt. Man hör hur den trycker luften hårdare genom nasalgångarna och leker hon för länge börjar hon flämta för att lyckas kyla ner sig. Jag sade till mamma att man inte ska stödja den här typen av avel men hon var fast besluten att ha en perser för utseendet. Jag blir så ledsen.

Ovidkommande krams egentligen

Efter en legendariskt intensiv kyssdröm vaknade jag tidigare, fast besluten att sprinta till affären och handla sånt man överlever av. Tills det slog mig att jag måste bila till föräldrar och däckbyte, typ på torsdag redan. Varför ska jag då köpa nytt krams som lär stå och bli gammalt under min frånvaro. Det får gott bli hallonsaft till mackorna i två dagar. Imorgon, onsdag, har jag en väl behövd tvättid och som den ska nyttjas, det blir inte nådigt någonstans. Dessutom ser mina golv ut som skit. Det syns mest i dagsljus så jag slutar alltid tänka på misären mot kvällen. Varför kan man inte bara tvätta golven. Också. Fan vad praktiskt det vore. In med skiten i maskinen bara. Men med tanke på att folk inte får tvätta en liten BH så får man antagligen inte sula in sitt parkettgolv heller. Hursomhelst, ja, lång bilresa på torsdag och det lutar åt en stayover till måndag eller liknande scenario. Det är så drygt att köra. Suck. Jag vet inte. Jag känner mig ganska trött på allt men jag vet heller inte vad jag vill. En jobbig skitunge är man. Det positiva i handlingen är att jag och S (men initiellt jag) har upptäckt ett nytt kärleksbarn. The Mighty Boosh. <3

♥

TV-kanalernas sepuku

Mina tv-kanaler har kuppat och begått sepuku. Det är tyst och svart som i graven från den överflödigt stora lådan jag var tvungen ha, sisådär sju år tillbaks. Ett par gånger den senaste tiden har jag bara pausat tankarna och konstaterat hur jävla stor den är, när jag sitter där och korkar framför. Men jag gillar det. Stora tv-apparater, det är jag och dem mot världen. Jag vill ha en bioduk en dag. Ja! Bo i bio klingar nästan för bra för att vara sant, vilket det förstås är. Poängen dock med svart i rutan är att ensamheten späs på och tar en större roll i etern. Det är något närmast terapeutiskt med att höra människoröster i omgivningen vare sig de kommer från TV, radio eller närvarande människor. Jag skulle kunna ta till radio men det känns så drygt. Och vad sänder dem med kvalitet klockan två på natten liksom.

Det finns inte makalöst mycket att rapportera. Mina dagar är kloner av kattmatning, solitud, surf, spel och saftdrickning. Fått dille på vinbärssaft. M bajsar i lådan oroväckande frekvent så jag försöker justera hennes mattider något för att spara in på kattsand. Och det är inte nådigt när det händer. Förbannat mycket krut i den håriga lilla kroppen. Mot mitten av månaden blir det dags för en tripp upp i landet, till föräldrar och däckbyte. Någon har trimmat årstiderna.

Episkt rubbad

Under mitt uppdrag att införskaffa säkerhetsnålar sprang jag på I utanför Åhléns idag. Lika vacker som alltid, och jag med bråttom försökte hälsa, visa min uppskattning att se henne igen och förklara att det vore kul att joxa ihop umgänge på något sätt. Allt på en gång. Det gick väl mindre bra. Jag skäms så inför henne, för vi gick åt skogen pga min oförmåga att satsa. Då. Förr. Senare. Tidigare. Whatever. Det finns inte en kvadratmillimeter på våran karta av FAIL som inte bär mitt namn och jag tar hela ansvaret. Fan. Jag förstår om jag är en fläck på väggen för henne. Där kan jag gott stanna utan att ifrågasätta något. På vägen hem tänkte jag på alla saker jag kunde sagt, hur ledsen jag var över mitt beteende och allt jag ångrar. Varför jag inte frågade hur det var med henne osv. Ibland är man verkligen dum i huvudet. Vore jag inte episkt rubbad i hjärtat hade jag förmodligen älskat henne då och nu.

Defekt sömn & efterlysningen av tid

Jag sov med en oförskämt påträngande huvudvärk inatt och det beror säkert inte på något annat än den sena timmen jag till slut kapitulerade under. Att det ska vara så förbannat svårt för mig att få styr på sömnen. Jag kan liksom inte minnas när jag sov tungt senast, en full natts sömn, likt en civiliserad människa. Det hade kanske gått an om jag var kreativ som en cirkus om natten men nu sitter jag mest och knåpar med spelet. Jag borde bara sula ut mojängen, sätta en trepoängare från fönstret rakt ner i containern en bit bort. He scores! Jag minns när jag var yngre, och inte ens särskilt mycket yngre då jag kunde gå i ide varje natt och känna att sömn var det bästa som fanns. Idag känns det bara till besvär. Jag måste lägga mig där och ligga i flera timmar, ensam och jävlig, knappt trött av den rubbade dygnsrytmen och sumobrottas med tankar jag inte vill ta del av. Samtidigt har man ändå tak att sova under och det är inte alla förunnat. Många klagobesvärjelser faller i bitar när de ställs i proportion.

Och jag vet inte var tiden tar vägen. Alls. Vad händer. Var det inte sommar igår? Festival. Öl och nattpromenader. Nu står regnet som fryst makrill mot marken och man är halvvägs mot jul vilket också känns erfaret från förra veckan. Samma jular om och om igen, jag har faktiskt tänkt tanken att flaxa utomlands och bara ge fan i det för en gångs skull. Det hade fungerat lika bra med annat ombyte, som att vara hos någon annan. Eller ensam med flickvän, om bara galaxens planeter ville arrangera sig i linje och frammana ett magiskt vortex som på ett plumpt beskrivet voodoomanér bryter förhållandetorkan. Frågan är varför, men jag får alltid en aggressiv lust att settla down med någon inför julen. Att ha någon just då. Att vara någons. Det är skumbanan...

♥

Feltramp i kokainet

Allt kändes som ett feltramp. Men istället för foten sitter jag med en vrickad själ och undrar vad fan det är som sker, vad som skett i alla år och om det måste fortsätta ske. Allt det här är egentligen knutet direkt till föregående inlägg om pinnar i hjul. Jag bara snubblade över hennes sida och sjönk genom jorden. Man bildar sig nästan en uppfattning att personer inte existerar längre, när tillräckligt med tid har passerat. Jag tror att det är en läkande, eller återställande procedur för mig. Den uppfattningen slogs i bitar igår och nu jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Pixlar lyste. Jävla internet, jag borde avsäga mig hela soppan. Detta är biverkningar av nätkokainet. Hon har följt med mig så länge nu, trots att jag vet hur snyggt det verkar ha klaffat med hennes respektive. Trots att jag aldrig träffat henne. Det irriterar mig mest av allt för jag är inte den här typen men allt blev så verkligt igårkväll. Hon existerade igen, rakt ut ur skärmen och läget lindrades inte när jag påmindes om att vi bor en stadsdel ifrån varandra. Egentligen är det absurt. Nu känns det som att jag är obligerad att ta upp kontakten igen för det hade varje normal person gjort. Gissar jag. Men jag måste verkligen överväga om det skulle gagna mitt välmående.

Pinnar i hjul & bättre än sex

Vi är säkert alla bekanta med fenomenet att fästa sig vid fel personer, just de personer som antingen inte vill veta av en av någon anledning, eller personer man fått en chans med och misslyckats. Vissa har bara det där, det som gör dem så förbannat svåra att släppa taget om. Allt är en illusion dessutom, det är inte ens dem, det är bara ett minne och inget mer. Det är bara en dröm man aldrig får drömma igen, men någonstans djupt där inne i bröstet pulserar ett litet hopp att det kommer ske. Makalöst korkat. Två personer har haft den effekten på mig, under alla mina år. Mer eller mindre är det fortfarande så att jag tänker på dem, utan att förstås göra det i en mängd som blir creepy. Jag är ju sån, anspråkslös på alla plan! Faktiskt. Men problemet är, och säkert en klassiker, att jag kan låta detta hindra vissa former av relationer. Med vissa människor. Det är svårt att få kläm på specifikationerna kring pinnen i hjulet, men pinnen finns där ibland och det är fabulöst onödigt att leva sitt liv med en pinne i hjulet.

På en övrigt not vill jag konstatera hur mirakulöst det kan kännas med en så trivial historia som att klia sig. Idag fick jag en kliande plätt på vaden, av okänd orsak. Jag rände runt i matbutiken vid tillfället och kände inte att det var läge för ett kli så jag höll på det, och då växte den kliande sensationen till astronomiska proportioner. Jag hade tre kassar på cykeln och jag vet knappt hur jag lyckas handla så mycket, men det resulterade i att jag fick vänta tills jag kom hem innan det sagolika kliandet kunde inledas. Alltså, där i hallen, jag och min vad. Det var bättre än sex. En så enkel sak, en kliande hudplätt och jag rös som ett litet djur och ville falla ihop på golvet och le sådär fånigt som när man somnar lycklig. Det har inte kliat sen dess och nu känns det som att jag haft ett one night stand.

Snart är S här och ammunitionen är laddad.
Lika bra att nyttja ledig tid innan den krossas under samhällets krav, känner vi.

Förlorad kväll & raringtjat

Det var nån sorts miniatyrfestival på gården igårkväll. Ett tält hade rests, musiken pumpade, folk cavemannade och jag blev bara inte klok på det. Känns lite som en dröm i efterhand. Varför skulle det tråcklas ihop en så ambitiös tillställning mitt i gröten av kvartér, i kvasikylan och halvdekadensen. Frågan hängde lite ljummet i luften men överskuggades av irritationen som låg i full spurt gentemot det tekniska strulet som genomsyrade kvällen. Om man nödvändigtvis ska vara ensam och jävlig kan man åtminstone få en chans att underhålla sig på sedvanligt sätt, tycker man. Men fan nej, allt skulle trotsa. Det kan kvitta nu men kvällen känns verkligen förlorad på alla sätt. Den här söndagen får en golgata om den vill kompensera. Söndagar liksom, den glömda dagen. Den är så luddig i kanterna och okittlande på alla plan att den nästan inte finns. Säkert också därför den flyger förbi som ingenting utan att lämna avtryck i minnet, det finns liksom inget den kan bjuda på. Men jag ska sluta skriva menlös rappakalja och fixa min frukost som blir framskjuten igen. Det är praktiskt att M väcker mig på relativt anständiga tider, annars hade jag sovit till Narnia och aldrig setts igen. Hon är söt när hon gör det. Det blir att hon jamar sådär försiktigt för hon vet hur mycket jag ogillar hennes tjat. Effekten är ett patetiskt litet rop efter något som samtidigt signalerar att hon inte vill väcka mig egentligen. Raring!

♥

Något enklare än framtiden

Ikväll vid ett svagt ögonblick tänkte jag för första gången på allvar att jag skulle vara tillfreds med att avsluta allt. Jag vet inte ens vad det innebär i praktiken. Det är inte så att jag ivrigt vill kasta mig i ett vattenfyllt badkar med en ipluggad brödrost, det handlar mest om tankens tyngd och hur mycket jag skäms för egoismen. Jag grät i en timme och försökte få reson på allt men inget ville klarna och förklara sig. Det känns tafatt och märkligt. Det känns som att en främling har knackat mig på axeln från den blinda vinkeln och sagt något avgörande, något som dragit bort mattan under mina fötter. Jag är överrumplad. Herregud. Vad har jag blivit. Detta är inget rop på hjälp eller annan halvmenad dynga för jag står bakom allt jag skriver och gör precis vad jag vill med min kropp. Poängen är att jag ska kunna ventilera. Det känns åtminstone som att mitt avståndstagande beteende har fått vissa förklaringar för jag har delvis undrat vad fan det är som pågår. Något är inte som det ska och jag önskar att orsaken stod klar för mig. Jag önskar för allt i världen att det var något enkelt. Något enklare än framtiden.

Självmordsuppdrag och saknader

Fullmånens jonisering gjorde min nattsömn enastående rastlös. Jag drömde en sällsynt historia om att sändas ut i rymden på självmordsuppdrag att rädda solen från att slockna, som i filmen Sunshine. I drömmen blev jag tillfrågad om uppgiften lät som något att hänga i julgranen och jag svarade obekymrat ja. Jag skulle inte vara ensam hela vägen, några kapabla astronauter skulle hänga på halvvägs och se till att allt gick rätt till. Som känslan säger dog de antagligen någonstans på vägen, som sig bör med såna här illabådande filmscenarion. Jag anlände ensam på en planet där en bas hade byggts och allt stod öde i väntan på mig. Det var mörkt och dammigt och stora maskiner låg under skynken, latenta och high tech. Någonstans där tog drömmen slut, men det kunde kvitta. En större del av drömmen bestod av ja-svaret jag gav och hur det kändes. Jag var helt likgiltig till att dö och det var knappt en fråga om att rädda planeten. Det kan ha varit att uppdraget kittlade mig på ett förföriskt sätt. Hursomhelst blev det också en fråga om att framföra mitt öde för släkt och vänner. Jag visste inte alls hur jag skulle berätta för mamma, och jag tänkte selektivt hur vissa skulle reagera när jag sade att jag skulle försvinna ur deras liv om någon vecka. Det jobbiga var känslan i drömmen att ingen brydde sig nämnvärt, och så får jag för mig att det faktiskt är. Släkten är en sak, men det är alltid en speciell relation jag bygger med vänner och bekanta, något som jag uppfattar är en lös och rörlig kontakt. Speciellt eftersom jag är så mån om att aldrig ta någon för givet, förmodligen applicerar jag också mitt tänkande på dem. Men jag vet inte... Så makalöst saknad hade jag nog ändå inte blivit. Och varför skulle jag förtjäna saknad när jag är en sån urusel människa i relationsfrågor. Skicka alla självmordsuppdrag min väg. Jag fixar... Ja, åtminstone en av dem.

Faildrömmar och någotbrist

Drömde oroligt inatt. Jag var på semester eller liknande tillställning, med någon vars identitet jag inte kan placera med säkerhet. Förmodligen var det S. Exteriören var en campingplats och min katt var med oss i sin bur. Tanken rörde sig kring att hon absolut inte fick ta sig ur buren för då hade hon chickenkutat till Nangijala. Då förstås, tog hon sig ur buren. Jag fick tag i henne varpå hon plötsligt var en igelkott och jag minns att jag tänkte WTF. Hon sprattlade frenetiskt och jag fick bära henne som en skylt mot någonstans. I drömmen var det också en fråga om att hitta till ställe X. Mitt apusla lokalsinne gjorde sig bekant och allt gick åt helvete, precis som det ofta gör när jag ska hitta någonstans. Det är ett gissel. Men jag ska vara tillfreds med den här typen av drömmar. Det kunde varit repriser av barndomsdrömmarna med vålnader, gapande asfalt med skärseldar och Giger-aliens lösa i huset. Det är fail.

Tiden går och jag vet inte var min kropp ska ta vägen. Det är en rastlös känsla som saknar någon med ambition att hålla i tyglarna. Jag vet inte om jag bryr mig längre. Om något alls. Huvudet orkar inte. Vitaminbrist har jag tänkt, någotbrist. Åtgärder är i process och stämmer misstanken borde saker ske framöver. Om inte, ja... hjälp.

♥

Fulafton och distansering

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Tyvärr var det inte om fred och myspys på jorden vilket hade varit lika sublimt som bittersnaskigt. Till en början var det iallafall småtrevligt med jul och snö, kusiner var på väg för att hämta mig och en okänd person även om inte rutinen går till så. Fuck it. Jag var på väg att fira en vit jul, det är kontentan. Men så förvandlades plötsligt den potentiella idyllen till en prekär katastrof, där hela släkten satt och ugglade på en dokumentär om kvinnliga orgasmer, sådär lite alldeles olämpligt och ocensurerat på julafton, prime time. Tack då. Fulafton. Jag låg och vred mig i sömnen.

Internet verkar distansera sig från mig eller tvärtom, därmed allt och alla som hör till. Men det är inget luddigt faktum att jag har saknat lusten till kontakt den senaste tiden och det sprickande samvetet gör sig påmint. Många tycker om mig ändå. Av någon anledning. Jag vet inte om jag är i slutet av denna fas, någonstans i mitten eller har en lång tids nätfrånvaro framför mig. S var här igår i ett krisresultat av husvisning där han är inneboende. Han fick inte tag i någon annan att spendera visningatimmarna med och jag skulle egentligen jobbat över ritbordet under förmiddagen, men fick ställa upp när han kom knackandes. Det är väl okej. Det är väl sånt man står till tjänst med, jag är bara ovan. Men det är tämligen svårt att koncentrera sig ordentligt på manus med poängbehov när man har någon i samma rum och jag kläckte ur mig något riktigt hafsigt. Utbytet var åtminstone bra umgänge upp mot de sena timmarna.

Partner equals bortglömda vänner

Detta är ju klassiskt och ingen är ett relationshelgon, men fenomenet då vänner glömmer av vänner för att de skaffar partners är jävligt frustrerande. Eftersom jag i princip aldrig träffar någon som kan väcka min miserabla isattrapp till hjärta bemöter jag vänskapssveket mer frekvent, i perioder kan vän efter vän plötsligt och mycket tydligt bara glida iväg från mig. Kontakten från det hållet upphör liksom, och man känner sig sjukt billig. Man var i stort sett bara ett tidsfördriv, det är den effekten som uppstår. Om man inte glöms bort och kontakt bibehålls är det också vanligt att det ska ältas om och lyssnas på hur fantastisk deras thing är. Ledsen liksom. Jag ser hellre på filmad, torkande målarfärg, i svartvitt. Det är inte mer egoistiskt än att lägga all kommunikation på sitt kärleksliv. Att låta sina känslor för någon stöta bort andra människor är tamejfan bland det fulaste man kan göra och blir jag någonsin kär igen ska det inte få gå ut över någon annan. Absolut fulast blir det också när man efteråt, när förhållandet är över, kommer krypande och vill återställa saker. Jag vet att jag själv gjort det till viss mån så det är inget jag avsäger mig ansvaret för. Men man ska ha klart för sig att man ligger, eller med all rätt borde ligga jävligt risigt till i detta fall.

Wham bam God damn

Natten bestod av en frustrerande dröm där F, en gammal lärare rantade runt i mina föräldrars hus och pekade på upphängda teckningar av mig. Det var i syfte att visa hur jag borde teckna, en fråga som mer eller mindre hänger i luften efter min senaste mailkontakt med honom. Irritationen i drömmen var jävligt påtaglig i mig. Efter hur han betedde sig med katastrofen i juli har jag inget gott öga kvar åt karln. Hursomhelst sov jag dåligt från att jag somnade vid fem på morgonen. Det måste sättas punkt för mitt sanslösa nattspelande, jag känner mig som en addict helt utan kontroll. Kroppen vaknade till vid halv ett och min disiga tanke slog fast att jag behövde komma ur sängen NU för att inte sova till tre. Det är sol idag och jag är sådär moskåt, med en såsig längtan utan större ambition att få bort suget. Jag behöver bli tagen bara. Wham bam God damn, som en chanslös stafettpinne. Men inte fan lär det ske.

♥

Stadens vattenhål och lasagne-mani

Onsdagen den tredje september, 2008. Det är en typisk dag där något ljust ligger i luften och liksom sprider sitt optimistiska pollen genom de svala vindarna, som för övrigt är perfekt balanserade i temperatur och le powër. Det behöver inte spruta solsken för att bli en fin dag, det behöver bara vara balanserat och man känner när det är det. Man mår trankilt och känner sig snyggare än vanligt som det vore en slags spirituell makeover man blivit pådunkad. Jag voltade in i matbutiken och handlade som vanligt mer än jag borde och bytte leenden med en och annan. Det har egentligen inte slagit mig tidigare vilken grogrund alla matbutiker är till flirtar. Det är som savanndjurens vattenhål, en neutral zon där alla möjliga arter samlas helt anspråkslöst och naturligt. De spanar säkert också in varandra. Men utöver blickarna och smilandet vet jag inte om det borde gå längre än så. Det är ju fjantigt och borde absolut inte vara så, men att inleda kontakt i en mataffär verkar riskabelt. Plötsligt har hon slängt blicken på ens varor så blir man onämnt dömd och stämplad. Mina tablettaskar med Svarta Katten, Viol och TuttiFrutti (och mitt Pez-godis kanske framförallt) får mig säkert att framstå som en förvuxen tioåring, och hela köttcirkusen kan ge mig oförklarligt feta nojor. Det ska inte behöva vara så, men jag skulle bli oerhört förvånad om det inte fanns lika många vegetarianer som fnyste åt andras matvanor som det finns vegetarianer helt obrydda om saken. Jag kan nämna några äkta fnysare på rak arm. Militanta nolltolerans-clowner. Det blir som två olika arter, det går liksom inte att para ihop dem som människor. Sorgligt.

Snart kommer S hit, vi är lika sysslolösa båda två och bankar ner timmar i marken med cinematiska klubbor så fort tillfälle ges, verkar det som. Jag har skippat frukost igen och borde skämmas. Fick jag lasagne till frukost varje morgon hade jag nog fanimej ätit. Fick jag lasagne av vem som helst hade jag förmodligen blivit kär. Lasagne.

Sköldpaddor på rygg

Det behöver bli rätsida på min situation. Livet. Det behöver hända något, kanske ett mirakel. Kanske två. Jag bygger peppiga låtlistor och låter musiken fylla mina kvällar som en vägg mellan mig och ångesten, men den kan inte alltid vara där. Det är när tystnaden infinner sig som stenen i bröstet växer och jag känner hur min kropp blir allt tyngre. Så tung, är jag rädd, att det snart inte hjälper att simma mot ytan när jag sjunker. Utan min kreativitet har jag blivit ett tomt skal och jag känner mig helt avklippt från verkligheten. Ensam och meningslös. Jag vet inte vad detta är. Det skrämmer mig. När jag var liten och S kontinuerligt svek mig med andra fyllde jag alltid tomheten med att leka själv, se på film eller leka med C, familjens dåvarande hund. Jag blev bra på det till slut, även om tristessen kom krypande efter ett tag jobbade jag ihop en acceptans till ensamheten. Skolan tog upp en väsentlig del och ibland kom mina syskon över så det uppstod naturliga pausrum att andas i. Idag har jag ingen aktiv acceptans kvar. Det finns inga pausrum, inga som räcker till i den här tomma rymden. Jag vill inte skriva sånt här. Jag vill bara att saker ska bli okej. Jag nöjer mig med okej.

Kashmir - Melpomene

Something tells me that I'm left without a chance
in my suspicious attempts to get her close
enough to close my lips around her smile
now I can't close my eyes when she's around
and she's around
passing like the wind that shapes the clouds
she is around, she is around

I don't know how but suddenly it has been a while
and we've been walking in through that same front door
undressing like there were no parts to hide
and calling eachother names we never had
you never heard
and then an unexpected turn
and we hit the kerb
a stupid term, a fatal word

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

you broke the code
just like i'm sure you always do
without intentions but I know
that's how I broke away from you
now that the clouds are obsolete
I hope you landed on your feet
without those evil demons
keeping you reminding of...

the war they pulled us through
as fragile hearts ran short of glue
as we're both running out of time
and seek to drown the fact in wine
it should be honest and naive
like we should give, we should receive
I must be jaded
fading out of function into solitude

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

♥

Vi ska alla nån gång vaxa ett känsligt område

De gagnlösa drömmarna om mitt möglande bröd börjar valsa mig på nerverna. För ja, det dröms om möglande bröd och det är inte krångligare än att jag står i köket och upptäcker den lokala svampodlingen genom brödpåsen. Varför, är ju en försynt frågeställning i detta scenario. Det finns viktigare saker att ta upp under sina nattliga koman. Som kanske självbejakande gester i form av välvilja och mottagandet av det. Superkrafter! Ett smörgåsbord av superkrafter. Möten med människor man trånat efter att säga ett och annat till, kanske en verbal vendetta som i drömmen kan realiseras. Why not. Lajbanz i form av utförliga sexakter med precis rätt personer och annat mer eller mindre för verkligheten utopiskt humbug. Vi har ett fantastiskt maskineri på vindsvåningen, så kapabelt och så onyttjat, ändå drömmer man oftast bara dynga. Nu är det ju starkt ifrågasatt om medelsvensson bara använder 10% av hjärnan eller inte, men klart borde vara att det finns obrukade resurser att ta ifrån. Jag tänker ofta i termer som "I framtiden, dåå, då kommer de att ha knåpat fram procedurer för att utvinna större potential ur vilken hjärna som helst". Som att hitta en nyckel till en låst dörr. Och då, för att vara lite trivial, kanske det går att styra sina drömmar och se till att varje natts sömn blir en sådan fröjd att halva det bortslumrade livet berikas.

Lite löst på tal om drömmar kan jag berätta om den skummaste jag upplevt, och det var när jag dog om och om igen. Jag försökte naivt fly från en atombombsexplosion men blev till pulvermos i tryckvågen (inte bokstavligt) och det jag kände i kroppen var en riktigt obskyr känsla. Hjärtat stängdes av som ett ljus, som att någon hade flippat ljusknappen och det pirrade till i kroppen för att sedan bli helt trankilt, avslappnat och svart. Tidigare var jag spänd och stel under scenariots hot. Detta upprepade sig flera gånger under samma natt så jag fick en klar minnesbild över känslan. Jag önskar jag kunde säga att det inte var någon big deal att dö, men obehaget i klicket när hjärtat stannade var något omskakande. Däremot var det över kvickt och därför drar jag nu denna slutsatsen: att dö är som att vaxa ett känsligt område. Det går över snabbt.

Ur fas, förskjuten

Jag har låtit nätterna ta kontroll över mig som envisa lejontämjare med den enda ambitionen att hålla mig vaken till nollfyra-halvfem. Efter ett sådant pass sover jag bekymmerslöst fram till tvåtiden som idag och kallduschar i ångest så fort klockan örfilar blicken. Vid dagar som denna får jag dåligt samvete över mitt sätt att leva livet och ser därför till att få något arbete gjort. Det är däremot svårt att utföra något när inget är påbörjat och inspirationen fått fenorna bortskurna av militanta drömkrossare. Men jag försöker. Över huvudtaget känns det dock som att jag är ur fas med mig själv. Förskjuten, malplacerad i tankarna och återhållsam. Jag har svårt för att skriva och ibland vill jag inte ens öppna sedvanliga kontakter när jag ser dem, vilket är oroväckande. Det är ändå människor jag tycker om. Och kring detta beteende har jag gjort en tanke av hur mycket jag hade behövt någon just nu, om nätterna, i tankarna, och hur lite jag kan få någon just nu. Det finns ingen. Djupa ekon. Jag ska inte bli långrandig mot mig själv. Huvudvärken ska dresseras av ipren och fläderblomssaft, tänder ska borstas lika nojigt noggrant som alltid och sängar lär därefter belägras. Imorgon kommer S och delar tid. Välkommet.

Oförklarligheter och kronisk trotsålder

Ibland, som nu, är det många saker som inte förklarar sig själva alls. Som att laktosfri mjölk har en eftersmak av risgrynsgröt. Ursäkta wtf? Alright är en tanke, det håller väl. Men i längden; NEJ. Smaken är så gruvligt gräddig. Andra saker, som att vissa människor vill "BLI AV MED" en även om man inte är den påstridiga typen och detta faktum tydligt står hugget i sten. Vad är poängen då? Varför skära av en människa från sitt liv om han/hon inte gjort något fel eller uppvisar kritiska behov? Alarmerande billigt och osexigt. Fler saker, som på Playstation Live och närmare bestämt nördiga servers till Soul Calibur 4 där de virtuella slagsmålen aldrig når en ände. Att en sån flerfald där förknippar nöje med att enbart vinna, en vinkel som resulterar i en speltaktik bestående av ETT OCH SAMMA slag genom hela matchen. Var finns spelglädjen i det? Att spela online skyfflar fram många mänskliga sidor som man inte vill se. Utan ögonkontakt tar sig många friheter, precis som paralleller i stil med att snacka bakom någons rygg. Det är så lätt hänt att något extra slinker ut ur käften, något man inte skulle sagt om läget inte var så distanserat från personen i fråga.

I övrigt dör nu sommaren i takt med stans festival. Regnet har bosatt sig som en tidsenlig stamkund och ljuset blir långsamt en större bristvara. En form av ny verklighet startar och det finns bara allvar på tapeten. Egentligen vill jag bara trotsa alla ansvar och använda besparingar till en jävligt lång resa på andra sidan planeten. Men så har jag och andra sidan alltid känt. Frågan är varför det inte blir av.

♥

Fantasiprofiler, verklighet & attraktionsfilosofi

Personligheter kan vara förbannat lätt misstolkade och översedda av tillräckligt ivriga ögon, och bara allmänt när tid inte ges för en ordentlig insyn. Jag frågar mig själv hur många potentiella kärlekspar som inte klickar direkt och aldrig blir av för att den första introduktionen inte klaffar med stunden och dess omständigheter. Man är inte alltid på G, man är inte alltid på toppen av sitt attraktiva jag och då tror jag inte en sekund på att rå och kemisk kompabilitet kan föda framtida kontakt. Som alltid säljer man sig själv och är man ur form i marknadsföringen så är det klart att färre kunder lånar ögonen till en. Jag menar bara att det är synd när misstolkningen sker och någon antar att personen alltid är som den är just då, för jag tror ändå att det är lätt att förmoda i stundens nu.

Min egen personlighet är en splittrad historia. Av någon anledning verkar jag ha en konsekvent attraktionsförmåga på internet. Så har det varit från dag ett och jag antar att ett putsat skriftspråk bidrar till detta. Det är förstås också en så enkel bedrift att sätta någon på piedestaler när man lirar kommuniké över MSN och så vidare. När fantasin börjar lattja och bygga den där perfekta partnern man sen intalar sig existera där borta, långt långt bort, för det är ju oftast hundra plus mil från sin egen gudsförgätna hemvist. Så ja, det händer frekvent att intresserelationer byggs upp, sådär försynt och ofarligt för all del, men också frustrerande i sin orubbliga kontinuerlighet. Jag vill alltid skylta om hur ovärt det är, hur svår och jävlig jag är att ro iland. Inte minst för att långdistans är ett fett nejtack efter alla mina erfarenheter. Det har ändå blivit en och annan träff från internet genom åren. Såklart, som jag lever mitt liv. Men det är just då, vid den verkliga kontakten där fantasin inte längre får springa och skita fritt i hagen som min attraktionsförmåga skjuter åt flera riktningar. Hos vissa går jag hem som spunnet socker i gommen, hos andra blir jag bara en grov besvikelse. Aldrig uttalat förstås men det märker man lätt. Det är pusselbitarna som utgörs av persontyper och deras acceptans av mig som jag inte får ihop. Jag har blivit omtyckt, uppförälskad, stalkad, nobbad och dissad av alla spektrum liksom. Jag ser inga mönster. Det kanske är praxis för alla att inte urskilja, men saker hade blivit så mycket enklare om jag kunde pricka in typerna och deras reaktioner på mig. Det är som att man gått och pluggat något hur länge som helst men inte lärt sig ett dyft. Men det är också därför jag tänker att min undermedvetna marknadsföring bara legat i diket och såsat vid misslyckade kontakter. I mer realistiska termer att jag fumlat och varit awkward, korkat till situationer utan att registrera felet och bara kört vidare som att allt var okej. För gudarna ska veta att jag är så jävla blind ibland. Skulle jag satsa riktigt på en partner lär hon behöva besitta förmågan att smärtfritt utstå mina penibla och aviga iscensättningar. Jag har en Clark Griswold i mig.

Mr. Kaizer, hans constanse og meg

Festivalen i stan rör om i mig som en andlig elvisp och det har blivit några kvällar i rad nu. Ifrågasättandet till varför jag inte deltagit på tidigare drabbningar hänger som ett töcken åt varje riktning jag ser och fyller underlaget jag går på, liksom blir mjukt och knaggligt som den obehagliga träspånsmattan vid biblioteksområdet. Men det ska inte tänkas på. Av någon anledning igår, när jag såg Junior Boys uppträda kom jag att tänka på vikten med att leva nu. Inte då eller sen, utan det är nu man ska leva ut. Att tänka tillbaks av vilken anledning det än må vara kan omöjligen förbättra situationen nu, och att tänka i förväg gör sannerligen ingen nytta heller. Nuet är det enda vi har, det är i nuet pulsen slår och bara i detta nuet kan den påverkas och varje förlorad chans att höja sin puls är en förlorad chans att leva lite extra. Jag har aldrig tänkt så och saken slog mig mitt i en halvdan synthkavalkad som S lockat med mig till. Tillställningen var för övrigt okej om man bortser från vissa blasélåtar där intresset droppade markant. Vi tog några öl efteråt och tuggade sedvanligt snack. Jag är pratkompatibel med honom.

Idag dock, festivitetmässigt, var det en helt annan femma. S ställde in sitt planerade deltagande på Kaizers Orchestra och jag kände motgångar i form av labilt väder. Men det pumpade ganska talande i mig att det hade blivit polkadansande ångest i flera månader om jag hade röven parkerad i hemmet och Kaizers var så bra som misstankarna sjöng om. Jag flaxade ut, såg dem, och ångrade inte ett stoft under skorna. Öset som pågick i det vida uppspända, överfyllda och dansande tältet klickade helt och hållet i mig. Äkta showmen. Så lysande och karismatiskt genomfört att jag är rädd att framtida spelningar bara blir bleka skuggor bakom denna bomb av artistisk massejakulation. Deras kontakt med publiken var konstant och helt klockren. Jag kunde inte sluta le.

♥

Pablo in videoland

Under osäkra omständigheter trampade jag ikväll ut till 6:ans buss, samma som S hade trillat in i. Han stod packad likt en sill och jag infann mig snart i samma situation jämte honom. Målet var att se Alice in Videoland och vi tyckte det var en bra idé att hoppa av för att switcha till en eventuellt snabbare buss. Inte så lyckat. Under festivaldagarna är kollektivtrafiken ett enda stort fyllo. En kvart försenade fann vi till slut giget och anslöt oss till T och hans följe. Musiken vrålade som hundra pilska lejon med mikrofoner och förstärkare, och man hörde inte ett ord av hennes sång. Men jaa joo, det var bättre än väntat. Jag och livespelningar har ingen vidare historia, det är sällan jag känner att det är värt att gå. Så förbannat mycket bryr jag mig inte om banden och artisterna jag lyssnar på, även om musiken kan betyda just så förbannat mycket. Men för att inte riva isär mina egna löften om avisolering kände jag läge för självomtanke. Det hela var okej. Okej.

Efter det musikaliska pådraget var det ett oerhört vimsande om riktning och mål, men det centrerade sig till slut mot en anhalt tvärs över stan där en annan trupp satt och ölade. Gå gå gå. Jag ville gå, så hey. Natten var ändå överskön och jag ger mig sällan chans att bemöta de här nätterna. Jag hade kunnat gå till Ystad. Väl där anslöt sig S till forna klasskamrater i fråga om konversationssvängar och det blev en naturlig lucka för mig att inleda pladder med T. Han är en excentrisk dreamer för att ge behagligt ludd åt beskrivningen. Han har ofantligt mycket barntankar i sig och faller in i diskussionsfack som omfattar allt från uppdiktade utomjordingar med hela levnadsmönster till menlösa frågeställningar om vad man än kan och orkar tänka sig. Under två öl, mina första öl på år och eoner, paddlade jag genom hans strömmar av abstrakta betraktelser. Trevlig pojk förvisso, men jag både satt och kände mig som ett femte hjul i den större bilden, till slut. Jag förstod inte vad jag gjorde där och det kom inte som en överraskning. Det blir alltid så. Jag har liksom ett psykiskt bränsle som tar slut efter ett tag, och när det sker kan jag bara tänka på hur skönt det vore att komma hem. Andas. Skriva. Delvis kände jag ansvar att inte åsamka fullskalig hunger för min pälsbeklädda M hela natten, men min sorti var i stort baserad på rutin. Det finns inget sätt att ringla runt det. Och jag vet att jag hade mått dåligt om jag hängde med truppen till nästa place när den puben stängde. Det är som att känna sin egen kropp. Det är som att bara ta hand om sig själv. Jag gick hem och njöt av varje steg.

På ett kapitel helt orelaterat till kvällen vill jag proklamera hur jävla trött jag blir på människor som tror att jag godkänner att behandlas som en civil servitör. Jag tar inte emot beställningar på, eller dricks i form av omtanke för att sedan få personen urgliden från livets ramar med en klackspark. Att jag sållas ut bortom synhåll mer eller mindre tillfälligt på grund av någon jävla anledning, som att jag vore en börda. Jag är för helvete värd något greppbart och nu är det slut på alla lösryckta intressenyp som inte leder någonstans. Fan vad arg jag är och källan till frustrationen är inte ens värd att strukturera till rättvisa längre. Det blir som ett skentragiskt läge att omfamna min kalla sida när den här skiten inträffar, för även om någon lyckats rubba mig emotionellt kan jag ändå strypa skiten under isvatten och gå därifrån oskadd. Mycket uppskattat.

Domedagsfetish och mental privatkonst

Åskan infann sig som en gammal partner ikväll men försvann lika fort som jag upptäckte den. Jag tycker om min vän Åskan, hon är tillförlitlig och menar alltid vad hon säger. Det känns i kroppen på samma sätt som jag kan förnimma lögner öga mot öga. När åskan går känns det också som att alla håller andan, även om det inte är så. Som att det snart kommer en riktig jävla stjärnsmäll likt en reprimand från gudarna och man håller sig för armstöden i nöd. Så är det ju inte, men jag kan önska att det vore. Min domedagsfetish vaknar och jag tänker att åska inte känns tillräckligt. Jag vill ha förödelse, storm, flodvågor. Något som skulle röra om i grytan och jag får gärna dras med, ihop med alla andra bekväma svenskar som överdoserat trygghet i alla år. Det är som ett provokativt begär jag nyligen kläckt och bara börjat utforska. Det känns inte helt tvångsjackefritt men inte heller skadar tankarna någon, tänker jag. De våldsamma, mentala bilderna av en döende planet finner jag såpass estetiskt tilltalande att jag hade kunnat förädla dem med ramar på en barock vägg tillägnad alla samspelta föreställningar och fantasier om global ödeläggelse. Asteroider, istider, epidemier, klimatanarki, otaliga människoliv släckta. Allt framstår lika berusande ur vissa vinklar. Förmodligen är detta yttranden rakt ur en nedsläckt och vriden vrå i mig själv, den sorten man fördelaktigt inte delar med sig av. Men jag har aldrig varit mycket för att hålla tillbaks. Varför ska man egentligen när dessa vrår ligger inbyggda och ofta hemlighetsfullt inredda i var och varannan person, vad de än rör sig om. Och det är inte som att jag går och längtar efter en domedag och negligerar den globala situationen. Det är bara stora vackra illusioner, mental privatkonst.

♥

Jag skäms så det värker i hela kroppen

Privata otjänster är något man bör undvika, men ibland råkar man på en situation som är så uppdukad och klar för dinering att den första smaken redan signerar kontraktet. Det är själgift att få fri tillgång till personlig information om en beundrad persons föredetta. Plötsligt befinner man sig där i en stormande liten TwilightZone-bubbla trots en hyfsad självbild, hakdjupt i förståelser och insikter om hur mentalt otillräcklig man högst troligen är för människan som intresset bejakar, den som haft den otroliga partnern. OTROLIG. Hur simpel och intetsägande man själv förmodligen framstår och hur logiskt alla små felande pusselbitar faller på plats tills man mår illa av klarhet och vill avsäga sig kontakten för all framtid. För att man skäms och är förbannad, för att det inte går att ifrågasätta sin reaktion. Den egna ärligheten. För att termen relationer, dessa mellan personer som träffas och inleder någotvadsomhelst som en mark för eventuellt hopp att gro i, kan skördas till dolkar som huggs i ryggen på en själv av inget annat än omständigheter i sig. Här går inga gärningsmän, bara jävligt generade offer. Jag skäms så det värker i hela kroppen, för parallellt med skammen kan jag se ett verkligt avslut. Det gör så ont. Mer ont än jag någonsin kunde väntat mig.

Fyra dagar människa och festival

Fyra dagar senare från torsdagen står mitt liv återigen och trampar safter från isoleringens druvor och klasarna växer sig större än någonsin. E var här och jag är mätt. Mätt på tal, blickar och leenden, mätt på människa. Doserad på allt utom hud och närhet. Vi berikade nästan alla väderlabila dagar med sedvanliga sighter och typiska spel- och filmupplevelser. Evenemangens värdekontenta borde bottna i och blotta min faljerande förmåga att spetsa till saker, men det var ett fint och fungerande sällskap och jag är ändå glad att det blev av i den impulsiva förbifarten. Jag försöker bli mer spontan i linje med det här, försöker kedja av restriktioner som skapas av den krångliga jäveln inuti mig. Tanken har slagit rot att lite självförvållat tvång kan bryta vissa normer i det långa loppet, kanske få mitt behov efter ensamhet ur balans. Sätta det ur spel med nya regler som passar mig bättre. Samtidigt ifrågasätter jag hur klokt det vore när ensamhet är allt jag kan få. Just nu.

Stans årliga festival trycker runt hörnet nu och jag har i öppna och inre sammanhang lovat att faktiskt ta del av den. Jag har inte många inkörsportar, det är praktiskt taget bara S i sin ymniga krullighet vars droska jag kan sätta mig i, om jag inte driver omkring ensam och ugglar vilket hade motstridit hela poängen. Jag får se. Men det står klart att jag inte vill missa festivalen för fjärde gången och innerst inne ångra det igen.

Skyfall, vindar och spontana infall

Det här ovädret är för stunden mycket välkommet. Regnet har piskat och vindarna viner som pilar. De senaste nätterna har varit problematiskt varma och jag har vaknat upp som ett drogat djur, besvärad, oförstådd kring dröm och verklighet. Trampat runt på golvet för att fly sängkläderna som min kropp värmt upp med effekt av en braskamin. Mitt väsen i kvavt varma miljöer är ingen succé ur någon aspekt, jag måste liksom få känna att det finns luft. Svalt och halt syre som lätt tar sig in och ut. I samband med de gråa molnens närvaro fick jag ett spontant infall när jag vaknade. Jag saknade mina fönsterblommor. De dog en bitter floradöd under en av mina längre frånvaropartyn och fönsterväggen har framstått helt tom och själlös ända sedan dess. Jag bussade iväg till ett ställe som minnet till envisades sjunga om tidigare blomköp, men vid ankomst stämde det inte alls och jag fick leta upp en vanlig blomaffär för att plocka till mig plantorna där. Billigt, tänkte jag, men de var relativt små och klena. Men jag sköt pengarna från höften och bussade tillbaks. På hemvägen gick jag in på Willys för att köpa bröd och såg att de hade exakt samma växt. Både finare, större och billigare. Fan, tänkte jag. Hursomhelst blev det fint. Grönt är fint. Mer fint än skönt.

På torsdag har en annan spontan event bokats in. E kommer från sina jättenorra slätter och intar mitt liv som en isbjörn ur sitt element. Det blir nog bra... Jag kan mycket väl behöva ett längre sällskap just nu. Det är ensamt.

♥

Gatukonst och mammakonst

En dov huvudvärk har hållit mig trankil hela dagen och jag känner hur små härdsmältor pulserar fram i min kropp. Men vädret känns rätt så låt gå. Och gick gjorde jag, längs gågatan för att handla spelbara nördigheter. På vägen såg jag en stofil och en samling oljemålningar upplagda längs asfalten på display. Jag har med åren blivit tillräckligt intresserad av den konsten för att åtminstone behöva fixera ögat en stund, vilket jag också gjorde. Då högg han mig direkt, med en passabel engelska såg han till att få ur sig både upphovsmän, pris och popularitet i en och samma rimmande fras. Jag nickade med ett sympatiskt upponedleende och tillmötesgick honom med den första seriösa engelskan jag klämt ur mig på evigheter. Innan jag visste ordet av det så diskuterade vi hur individuellt konst betraktas, och en av målningarna jag helt automatiskt hade ugglat in lite extra. En gråskalig, mörk skogskorridor och ett vatten som löpte rakt ut i mitten. Rakt i centrum av hans tal insåg jag hur emo det var av mig, när alla de andra tavlorna var explosioner i färg och dunder. Hursomhelst kände jag att det hela kunde pågått i sju år om jag inte klippte av kontakten i tid så jag gjorde det och trampade vidare. Jag ville inte heller ge den svettiga stackaren falska förhoppningar om köpintresse. Efteråt slog det mig att mamma har haft målning som hobby. Många av hennes tavlor hänger i huset och det är synd att hon slutat för jag tror bestämt att det gjorde henne gott. Hon är lite rolig dock, när hon målar av andras tavlor och hänger upp sina egna istället. Och visst, de blir personliga, men inte särskilt mycket snyggare för det övriga ögat. Men för mig får hon måla av varenda tavla på jorden och hänga upp allihop.

Konversationsbataljer och krogfobi

Vi stapplade ut som två stirriga lemurer från bion och inledde storslagna konversationsbataljer och höll filmanalytiska föredrag för varandra som bara vi kan, S och jag. Det är aldrig fel, men min tåga ebbar alltid ut när tiden hopar sig och det slutar med att jag lyssnar mer än jag deltar i diskussionen. Det känns verkligen som att orken går ur mig och jag träder in i en distraherad fas som verkligen måste hållas under tight koppel för att inte skena iväg. Så att inte lyssnade ord och sammanhang absorberas av omgivningen, och andra människors företaganden motvilligt blir föremål för ett visuellt skenintresse. Jag har blivit bättre på det med tiden men jag skulle önska att den orala bränsletanken hade samma voluminösa mått som hans. S kan tugga på om rätt sorts kultur och samma ämne i dagar och år, inte för att jag är ointresserad men det krockar med mitt notoriska disträproblem. Och folk undrar varför jag inte knallar på krogen som nästa Svensson. Jag hade förgått i ett moln av atmosfärisk klåda och social irritation. Efter några kvava timmar hade mina stämband - om vi förutsätter att de behövt gapa sig över en sedvanlig ljudnivå - kamikazedykt ur munnen och ögonen i följe av öronen skulle sagt upp sig efter tillräckligt med skrikande kladdkakor på hornhinnan. Fulla människor. Distraherad i stök. Kött. Dånande skitmusik. Kastat mig utomhus, hem, till någon, wherever. Lapat syre.

Och jag är kelsjuk.
Döende så.

För bara två lungor frisk luft

Jag vet inte. Osäkerheter gör mig rastlös. De hänger i luften som vindspel och tystnar liksom aldrig, låter mig inte vila tanken. Jag överanalyserar och underanalyserar, ifrågasätter detaljer i samma stund som jag slår ned mig själv och uppmanar att låta bli. Det är stort och litet, nyanser och primärfärger, saker jag borde sagt och saker som borde låtits bli och jag kan bara spekulera för jag ser aldrig när orden tar i mark, om de tar i mark. Långa tystnader och jag vet inte. Omständigheter gör mig maktlös. De väntar i speglarna och tar liksom alla chanser de får, låter mig inte se ren ut. Med tiden slocknar jag så lätt för det är allt jag gjort i tio år och det kommer som en blinkning. I all naturlighet går det inte att vänta hur länge som helst, men jag får mindre utrymme att över huvudtaget ge mig till tåls. För jag vet inte. Ovetskapen gör mig matt. Den trycker under huden och pulserar bara för att låta mig veta att den kan dö om jag så önskar. Ibland vill jag strypa den för bara två lungor frisk luft tills att tanken att kanske kanske kanske kommer och övertalar som bara den kan. Att det kanske händer något snart. Att jag kanske lyckas vakna då. Att jag kanske blir lycklig sen. Men vad jag har att se tillbaks på är så få supernovor i en rymd av stora svarta ingenting att ljuset förlorar sin effekt, bara blir dåliga substitut för hopp jag inte vågar tro på.

Om en lagom stund ska jag möta upp min krullhårigt trogna S för att inta biosalongen nere i centrum, och det blir garanterat den bästa flykt jag fått på smärtsamt länge. Jag ska glömma allt och må bra i två timmar. Om inget annat kan fylla bröstet på mig tänker jag ta vad jag kan få. Det övriga är så jävla tröttsamt nu.

♥

Skapandets antikroppar och kroppar i utveckling

Jag känner mig oattraktiv när kreativiteten ligger i fosterställning på golvet och vägrar tala till mig. Som ett pågående bråk, alldeles intimt och hetsigt, just då man inte vill öppna ett blottande fönster mot någon som bråket inte vidkommer. Och det vill säga varje tänkbar person. Idéer brukar ha frikostligheten att överlämna sig under tillräcklig ansträngning, men inte idag. Jag tog också en omställande lur mot kvällen. Sov i två timmar, inte minst för att fly hettan. Underbart men fruktlöst, tidigare har det ändå varit en brukbar lösning för att väcka ådran. När jag tänker tillbaks mot åldrarna tolv till fjorton var det samma historia. I begynnelsen av mitt seriösa idékläckande kunde jag sitta på min lilla plaststol vid det vita skrivbordet och trycka blyertspennan mot kraniet som för att uppmana, liksom forcera processen. Det var enträget svårt och periodvis är det lika svårt idag, vilket borde kännas naturligt men bara framstår ironiskt. Men det ska nämnas att jag var makalöst produktiv då. Redan innan jag tecknade hade jag skrivandet som bas och jag textade ner långa noveller om allt som föll mig i smaken på den tiden. Jag fyllde hela pärmar med hemtrevliga deckarmysterier, fiktiva dagboksmaraton i linje med Bert och egna versioner av Ducktales. Ansträngde mig verkligen för att allt skulle framstå professionellt och inte bara i stil med en hobby. Under skrivlektioner genom hela grundskolan brann jag som en fackla för varje uppgift och det pirrade i magen när det var högläsning på det man skrivit. Det kan säkert låta konstigt men jag uppskattar mig själv för dåtidens verksamma ambition, ungefär som att det inte var jag, utan en gåva jag fått från någon annan. En känsla som slog mig nu och antagligen kräver större eftertanke om den ska förklaras.

Men det är ändå något som har ruvat i kulisserna, förnimmelsen att jag inte är samma människa idag. Att utvecklingen inte ens blivit en avgörande faktor, som att det någonstans i tidsaxeln finns gap av ljusår som jag bara hoppat över och således blivit någon annan. Jag känner likadant med kroppen och mitt utseende, och det är sporadiskt paradoxalt att se sig själv i spegeln idag och minnas att man var smal som en tändsticka, intehaensnöbollschansattfåentjej-smal, som det med all rätt borde betitlas. Även hela osäkerheten i framförandet, villrådiga blickar och svettiga händer. En pondus av folie, skör och prasslig med ett ansträngt sken på ena sidan. Jag avskydde så mycket med mitt utseende då och uppskattar så mycket med mitt utseende idag, samtidigt som jag börjat höja ögonbryn åt relevansen jag försöker sätta på det. Det känns tämligen onödigt. Men jag kan säga så pass mycket,- det glädjer mig att jag inte fick perfekta ansiktslinjer och hår som en proper och fast cheesecake. Det glädjer mig att jag inte fick gener att trumpeta igång en muskelfest och hamna i hela den ligan av umgänge. Och vad som glädjer mig mest är att jag kan inse det.

Apokalypser i en bil och triviala driftbekymmer

Solen piskade med kedjor genom vindrutan och jag kände hur luften ansträngde sig för att vara tillräcklig i bilen, idag, när jag åkte hem med en förtvivlad M i passagerarsätet. Det var utan tvekan den mest tryckande värmen jag upplevt, den typen som lägger sig som ett cancer i hjärnan och växer sig större för varje minut. Hon flåsade som fem hela hundar och jag var rädd att stroken skulle komma när som helst. Jag stannade tre gånger längs rasterna och luftade bilen, den sista gången hällde jag en nyköpt och kall ramlösa över henne och klappade in kylan mot kroppen. Det var det enda tänkbara då hon vägrar dricka vatten på dessa resor. Jag älskar henne och det gör ont i mig att behöva utsätta henne för sådan värme. Jag hade stannat femtio gånger och köpt omätbara mängder vatten om det bara behövdes. Mitt lilla liv var hursomhelst kry vid ankomst och allt annat var sig likt. Det är som att jag aldrig varit borta, även om hettan dominerar med full kraft. Efter doning med M's mat och vatten tog jag en mirakulös fågelFenix-dusch och gick därefter till posten för att skicka kundbeställningar. Sköna ansvar.

Varma temperaturer har ett sätt att locka min sexdrift till onödigt omfattande proportioner, och det är inget annat än påfrestande in till benet. Är jag inte låg eller disträ finns det småkåta pirret alltid där i bakregionen av mitt väsen och irriterar med viskningar och tafs. Så har det alltid varit och kommer säkert alltid vara, och jag kommer säkerligen aldrig lyckas bli tillfreds med det. Sexdrifter är naturkrafter och även om jag kan låta bli att besvara min så kommer den alltid att finna vägen till psyket på mig. Med rastlöshet, okreativitet, trötthet och alla andra underliga egenskaper det tillför. Antisaker. Det är ändå för varmt att göra någonting åt det. Men ack vad trivialt.

♥

Hemresor och lägre växlar

Jag har famlat i labyrinter av beslutsamhet inför känslan var "hem" egentligen är, inför resan tillbaks imorgon. Vid nio är det tänkt att jag ska ramla ur sängen, frustrera min veka katt med en åksjuketablett, äta och handla en runda för att slippa en sån procedur efter tre stelkrampstimmar i bilen. Jag är strategisk. Den ser nästan representabel ut efter pappas mödosamma omlackering, vilket förstås var nobelt av honom men bilen känns inte mer pålitlig för det. Hursomhelst är det bara att forma ett adieu, för även om allt i atmosfären framstår attraktivt vet jag att dekadensen kommer krypande långt snabbare på mindre orter som den här, och mitt liv befinner sig just nu på andra änden av resan. Vad ska jag här att göra när jag hade blivit mer ensam än någonsin, samt när selektivt underbara människor finns på andra sidan, ihop med verkliga förutsättningar. Den enda källan till ängslighet är risken, eller egentligen vetskapen att jag faller tillbaks i det själsligt urgröpande mönstret direkt. Det är trots allt det enda mönstret jag kan få, och smått ironiskt det enda jag förtjänar.

Helt apropå min strategiska sida har jag märkt hur jag planerar oftare idag. Jag har alltid haft ambition för en organiserad tillvaro men inte alltid slagit ned spiken rakt. Snarare tvärtom, eller att jag bullseye'at hammaren i bakhuvudet på något sätt och fött kaos under livströtta förhållanden. På senare tid har den biten blivit mycket mer produktiv. Men jag vill inte skapa tvångstankar av det. Planeringen tar upp en hel del plats och det blir påtagligt när allt jag tänker på är hur och när jag ska utföra något, exakt vilken ordning och vilka saker jag ska lägga fram för att joxa ihop allt till en perfekt enhet under förbifarten långt senare. Det är snabbt och effektivt, men vad har jag att jäkta för? Jag vill inte bli ett systemfreak som utnämner tiden till sin rival, och jag är säker på att det blir mer ro i själen av att äga en långsam och obesvärad attityd till hur saker hanteras. Lägre växlar.

Milstolpar från valvet och natur-extravaganza

Jag tog ett nostalgia locomotive genom samhället idag. Hettan bankade som en ångande andedräkt men mammas AC-frälsta bil gjorde trippen tolerabel. Värmen tjänade också ändamålet när jag trampade ut för att fota platserna jag vuxit upp på. Där mina sommarminnen tryckte som hönor över äggen som blev frukten av att komma ihåg. Den där känslan, att mitt liv inte alltid varit tomt. Jag stannade utanför det fritids som fyllde fyra år av mitt liv och grönskan var helt obeveklig. Läget är sagolikt med en parkliknande dal som öppnar sig bakom huset och inbjuder till stirr. På min tid var området inte lika propert omhändertaget. De hade utfört en modern men till synes dekadent och oinspirerande ombyggnad av lekparken och jag misstänkte att själva verksamheten var nedlagd, inte minst för dagiset strax ovanför kullen. På detta fritids fick jag min första puss, av ingen mindre än L, den sötaste av hela mängden. Den sötaste jag visste och punkt. En milstolpe. Det visade sig att hon bodde ett kvarter och stenkast från mitt hus och jag tänkte ofta på att jag bara kunde gå dit och vara med henne, utan att våga infria lusten såklart. Men jag måste haft något då som jag tappade helt när skolan drog igång, för det blev åtta år av chanslöst sneglande efter glimtar bakom hennes kaxiga flickvänner. Det var verkligen ett pack och jag glömmer aldrig när jag brakade ihop framför dem med cykeln. Jag matade min impopularitet med soppslevar. Det sista året slapp jag för hon hade hoppat på gymnasietåget.

Jag stannade också vid sjön som fräste i stil med ett tomtebloss under solen. Vattennivån var väsentligt högre och floran prunkade ymnigt runtom. På den tiden fiskade jag oerhört ofta och oerhört dåligt, men hellre än bra. Det kan förstås kvitta att jag aldrig fick något mer än bottennapp, hela grejen handlade så mycket om upplevelsen. Känslan att cykla iväg med sin lilla fiskelåda, hitta en äcklig plats bland vassen, hinna erövra sju tusen myggbett för att sen kasta i spöt av misstag och cykla hem i ösregnet. Ironibefriat. Det var en företagsam tid och dagarna spenderades utomhus, även om många av dem spenderades utan sällskap. Min grandiosa förkärlek till naturen bör komma någonstans därifrån; cyklandet i skogen, de mållösa hajkerna längs ån och belägrandet av djupt placerade kalhyggen där jag alltid låtsades att en lokal liten apokalyps ägt rum. Då kändes det också som att älgarna växte som kottar på träden för man såg en konung var och varannan vecka, vilket gjorde hela skogsmiljön extra dramatisk att trampa runt i. Love!

♥

Slutet på hans kapitel

I förrgår tog jag upp med S, min så egendomliga barndomsvän tillika plågoande, möjligheten att träffas nästa kväll. Vi har bara möjlighet att ses en eller max två kvällar varje gång jag är här tre till fyra gånger om året. Han visste inte om det var möjligt på grund av en eventuell sak i Borås. Jaha, tänkte jag. Igårkväll, vid 23-tidens mörka snår kontaktar han mig och säger att det inte blev någon Boråsresa och lät benägen att hitta på något. Jaha, tänkte jag och kunde sluta vänta på beskedet varpå jag svarade Nej, att det var för sent. Då beslutade vi att ta det imorgon istället, alltså ikväll. Vid klockan 18 hörde han av sig och berättade om sin position långt, långt bort och att groggarna hade tagits fram. Jaha, tänkte jag. Därefter tänkte jag skälla ut honom, men driften infann sig inte. Det finns inget bry kvar, han har tömt mig och hädanefter kommer jag aldrig igen initiera vare sig kontakt eller umgänge. Är han så till ro med att inte träffa mig kommer jag också jag vara det. Det som däremot hugger i bröstet är att han aldrig förändrar sig. Han var ett svin då och är ett svin idag, och även om jag inte får gråten i halsen som vid 7 års ålder är det ändå som samma jävla procedur om och om igen, där jag blir reserven och förväntas acceptera det. Efter två och ett halvt decennium är det över och jag kan istället ägna denna kväll åt att vara det jag helt uppenbarligen är menad att vara.

Utdrag ur Må bra-bibeln

Jag mår bra när vädret är varmt men luftigt. Jag mår bra av anspråkslös beröring från välkomna människor. Jag mår bra av god mat. Jag mår bra när någon visar sig stå över triviala och större motgångar. Jag mår bra när någon inte anser det nödvändigt att höja rösten i en dispyt. Jag mår bra av Animal Planet. Jag mår bra när jag är välkommen någonstans. Jag mår bra när någon är villkorslöst givmild. Jag mår bra när nätterna är tysta och doftar flora. Jag mår bra när människor hälsar på varandra. Jag mår bra av karaktäristiska persondofter. Jag mår bra varje gång jag slipper vara oönskat ensam. Jag mår bra när livet utan vidare bjuder på en rätt placerad pusselbit. Jag mår bra när någon är stor nog att be om ursäkt för något som betyder. Jag mår bra av jazziga miljöer. Jag mår bra när någon visar sig genuint intresserad. Jag mår bra av Discovery Channel. Jag mår bra av att duscha. Jag mår bra när någon hör av sig men också kan låta bli. Jag mår bra av nytvättade sängkläder. Jag mår bra när någon utan förvarning kan utföra en gest av tacksamhet. Jag mår bra av hamnmiljöer. Jag mår bra när någon tillåter sig vara barnslig. Jag mår bra när någon kramas som att de menar det. Jag mår bra av gamla par som fortfarande älskar varandra. Jag mår bra av vacker arkitektur. Jag mår bra när något kan diskuteras till ett avslut. Jag mår bra när någon tar punktlighet på allvar. Jag mår bra när någon bjuder på sig själv men ändå delar rampljuset. Jag mår bra när människor inte tränger sig på oannonserat. Jag mår bra av subtil, udda, vass, spontan och karaktäristisk humor. Jag mår bra när någon kan dela en tystnad. Jag mår bra av kakor. Jag mår bra av nostalgi. Jag mår bra när min skuldra inte värker. Jag mår bra när någon tar på sig ansvaret att annonsera en avbokning i god tid. Jag mår bra när någon hänger sig åt det man säger. Jag mår bra av fingerkli längs ryggen. Jag mår bra när en sovpartner kan respektera önskad yta. Jag mår bra av ostmackor. Jag mår bra av natur och porlande vatten. Jag mår bra när någon står för vad de säger utan att bli militant mot ankommande åsikter. Jag mår bra när någon kan visa att de bryr sig genom subtila sätt. Jag mår bra av avslappnade attityder. Jag mår bra när främlingar gör hjälpsamma gester. Jag mår bra av djur. Jag mår bra av rymdvetenskap. Jag mår bra när man inte tas för givet. Jag mår bra av skickligt hångel. Jag mår bra när umgänge inte känns som rutin. Jag mår bra när någon kan offra sig utan eftertanke. Jag mår bra av vitt vin. Jag mår bra när någon känns naturlig att prata med trots år av seperation. Jag mår bra av internet. Jag mår bra av TV. Jag mår bra när någon kan ta det första steget. Jag mår bra av skrift och ventilering. Jag mår bra av M. Jag mår bra av Dem.

♥

Utdrag ur Må dåligt-bibeln

Jag mår dåligt när någon tar för givet att man är som andra och sen varken förstår eller accepterar att man inte är det. Jag mår dåligt när någon inte lyssnar på orden man dedikerar dem i ett samtal. Jag mår dåligt när någon antar att man inte bryr sig om ämnet när man väljer att inte följa en tillhörande norm. Jag mår dåligt när någon alltid väljer tradition framför utveckling. Jag mår dåligt när någon inte kan ta emotionell eller ekonomisk skuld på allvar. Jag mår dåligt av oetisk favorisering. Jag mår dåligt när löften behandlas som opålästa glosor. Jag mår dåligt när någon övervärderar eller undervärderar ansvar som realitet. Jag mår dåligt när någon är så uppspänd runt sig själv att de inte kan glädjas åt andra. Jag mår dåligt när någon inte respekterar att man vill vara ifred. Jag mår dåligt när någon tar för givet att deras färdigheter och prestationsförmåga är allmänegenskaper. Jag mår dåligt av köttindustrin. Jag mår dåligt när någon inte skänker likvärdig energi till en kontinuerlig kommunikation. Jag mår dåligt när respekt blir kanonmat för de hemlösa. Jag mår dåligt när behov finns till flera människor samtidigt och man känner att ingen av dem görs någon rättvisa. Jag mår dåligt när längtan till ensamhet förmodas vara en psykisk sjukdom. Jag mår dåligt när någon inte har det i sig att uppskatta och främja kultur. Jag mår dåligt av högt ansedda politikers löner. Jag mår dåligt när mentala tunnelseenden tillåts dominera hela människors liv. Jag mår dåligt när någon vältrar sig i överflöd och vill att andra ska veta. Jag mår dåligt när någon tror att deras propaganda är välkommen i handen från steg ett. Jag mår dåligt när käcka människor aldrig vill kliva av sina höga hästar. Jag mår dåligt av bekväma chefer med lättjan att försöka organisera andra människor utan öga för varken etiska eller realistiska perspektiv. Jag mår dåligt när en befolkning har mage att gambla med sin nations framtid. Jag mår dåligt när någon inte kan stå för sina handlingar och acceptera effekten av dem. Jag mår dåligt när människoliv per automatik måste värderas högre än andra former av liv. Jag mår dåligt av Stureplan. Jag mår dåligt när någon tror att tystnad är ett misslyckande. Jag mår dåligt när umgänge enväldigt bestäms till en konstant och nödvändig faktor. Jag mår dåligt när någon har den dåliga smaken att objudet missbruka flödet av ex- och raggberättelser. Jag mår dåligt av rökare som inte vill erkänna för sig själva eller andra att det är en svaghet. Jag mår dåligt av MTV. Jag mår dåligt av oprofessionell pedagogik. Jag mår dåligt när någon tror att svek läks av tiden.