För bara två lungor frisk luft

Jag vet inte. Osäkerheter gör mig rastlös. De hänger i luften som vindspel och tystnar liksom aldrig, låter mig inte vila tanken. Jag överanalyserar och underanalyserar, ifrågasätter detaljer i samma stund som jag slår ned mig själv och uppmanar att låta bli. Det är stort och litet, nyanser och primärfärger, saker jag borde sagt och saker som borde låtits bli och jag kan bara spekulera för jag ser aldrig när orden tar i mark, om de tar i mark. Långa tystnader och jag vet inte. Omständigheter gör mig maktlös. De väntar i speglarna och tar liksom alla chanser de får, låter mig inte se ren ut. Med tiden slocknar jag så lätt för det är allt jag gjort i tio år och det kommer som en blinkning. I all naturlighet går det inte att vänta hur länge som helst, men jag får mindre utrymme att över huvudtaget ge mig till tåls. För jag vet inte. Ovetskapen gör mig matt. Den trycker under huden och pulserar bara för att låta mig veta att den kan dö om jag så önskar. Ibland vill jag strypa den för bara två lungor frisk luft tills att tanken att kanske kanske kanske kommer och övertalar som bara den kan. Att det kanske händer något snart. Att jag kanske lyckas vakna då. Att jag kanske blir lycklig sen. Men vad jag har att se tillbaks på är så få supernovor i en rymd av stora svarta ingenting att ljuset förlorar sin effekt, bara blir dåliga substitut för hopp jag inte vågar tro på.

Om en lagom stund ska jag möta upp min krullhårigt trogna S för att inta biosalongen nere i centrum, och det blir garanterat den bästa flykt jag fått på smärtsamt länge. Jag ska glömma allt och må bra i två timmar. Om inget annat kan fylla bröstet på mig tänker jag ta vad jag kan få. Det övriga är så jävla tröttsamt nu.

♥

Skapandets antikroppar och kroppar i utveckling

Jag känner mig oattraktiv när kreativiteten ligger i fosterställning på golvet och vägrar tala till mig. Som ett pågående bråk, alldeles intimt och hetsigt, just då man inte vill öppna ett blottande fönster mot någon som bråket inte vidkommer. Och det vill säga varje tänkbar person. Idéer brukar ha frikostligheten att överlämna sig under tillräcklig ansträngning, men inte idag. Jag tog också en omställande lur mot kvällen. Sov i två timmar, inte minst för att fly hettan. Underbart men fruktlöst, tidigare har det ändå varit en brukbar lösning för att väcka ådran. När jag tänker tillbaks mot åldrarna tolv till fjorton var det samma historia. I begynnelsen av mitt seriösa idékläckande kunde jag sitta på min lilla plaststol vid det vita skrivbordet och trycka blyertspennan mot kraniet som för att uppmana, liksom forcera processen. Det var enträget svårt och periodvis är det lika svårt idag, vilket borde kännas naturligt men bara framstår ironiskt. Men det ska nämnas att jag var makalöst produktiv då. Redan innan jag tecknade hade jag skrivandet som bas och jag textade ner långa noveller om allt som föll mig i smaken på den tiden. Jag fyllde hela pärmar med hemtrevliga deckarmysterier, fiktiva dagboksmaraton i linje med Bert och egna versioner av Ducktales. Ansträngde mig verkligen för att allt skulle framstå professionellt och inte bara i stil med en hobby. Under skrivlektioner genom hela grundskolan brann jag som en fackla för varje uppgift och det pirrade i magen när det var högläsning på det man skrivit. Det kan säkert låta konstigt men jag uppskattar mig själv för dåtidens verksamma ambition, ungefär som att det inte var jag, utan en gåva jag fått från någon annan. En känsla som slog mig nu och antagligen kräver större eftertanke om den ska förklaras.

Men det är ändå något som har ruvat i kulisserna, förnimmelsen att jag inte är samma människa idag. Att utvecklingen inte ens blivit en avgörande faktor, som att det någonstans i tidsaxeln finns gap av ljusår som jag bara hoppat över och således blivit någon annan. Jag känner likadant med kroppen och mitt utseende, och det är sporadiskt paradoxalt att se sig själv i spegeln idag och minnas att man var smal som en tändsticka, intehaensnöbollschansattfåentjej-smal, som det med all rätt borde betitlas. Även hela osäkerheten i framförandet, villrådiga blickar och svettiga händer. En pondus av folie, skör och prasslig med ett ansträngt sken på ena sidan. Jag avskydde så mycket med mitt utseende då och uppskattar så mycket med mitt utseende idag, samtidigt som jag börjat höja ögonbryn åt relevansen jag försöker sätta på det. Det känns tämligen onödigt. Men jag kan säga så pass mycket,- det glädjer mig att jag inte fick perfekta ansiktslinjer och hår som en proper och fast cheesecake. Det glädjer mig att jag inte fick gener att trumpeta igång en muskelfest och hamna i hela den ligan av umgänge. Och vad som glädjer mig mest är att jag kan inse det.

Apokalypser i en bil och triviala driftbekymmer

Solen piskade med kedjor genom vindrutan och jag kände hur luften ansträngde sig för att vara tillräcklig i bilen, idag, när jag åkte hem med en förtvivlad M i passagerarsätet. Det var utan tvekan den mest tryckande värmen jag upplevt, den typen som lägger sig som ett cancer i hjärnan och växer sig större för varje minut. Hon flåsade som fem hela hundar och jag var rädd att stroken skulle komma när som helst. Jag stannade tre gånger längs rasterna och luftade bilen, den sista gången hällde jag en nyköpt och kall ramlösa över henne och klappade in kylan mot kroppen. Det var det enda tänkbara då hon vägrar dricka vatten på dessa resor. Jag älskar henne och det gör ont i mig att behöva utsätta henne för sådan värme. Jag hade stannat femtio gånger och köpt omätbara mängder vatten om det bara behövdes. Mitt lilla liv var hursomhelst kry vid ankomst och allt annat var sig likt. Det är som att jag aldrig varit borta, även om hettan dominerar med full kraft. Efter doning med M's mat och vatten tog jag en mirakulös fågelFenix-dusch och gick därefter till posten för att skicka kundbeställningar. Sköna ansvar.

Varma temperaturer har ett sätt att locka min sexdrift till onödigt omfattande proportioner, och det är inget annat än påfrestande in till benet. Är jag inte låg eller disträ finns det småkåta pirret alltid där i bakregionen av mitt väsen och irriterar med viskningar och tafs. Så har det alltid varit och kommer säkert alltid vara, och jag kommer säkerligen aldrig lyckas bli tillfreds med det. Sexdrifter är naturkrafter och även om jag kan låta bli att besvara min så kommer den alltid att finna vägen till psyket på mig. Med rastlöshet, okreativitet, trötthet och alla andra underliga egenskaper det tillför. Antisaker. Det är ändå för varmt att göra någonting åt det. Men ack vad trivialt.

♥

Hemresor och lägre växlar

Jag har famlat i labyrinter av beslutsamhet inför känslan var "hem" egentligen är, inför resan tillbaks imorgon. Vid nio är det tänkt att jag ska ramla ur sängen, frustrera min veka katt med en åksjuketablett, äta och handla en runda för att slippa en sån procedur efter tre stelkrampstimmar i bilen. Jag är strategisk. Den ser nästan representabel ut efter pappas mödosamma omlackering, vilket förstås var nobelt av honom men bilen känns inte mer pålitlig för det. Hursomhelst är det bara att forma ett adieu, för även om allt i atmosfären framstår attraktivt vet jag att dekadensen kommer krypande långt snabbare på mindre orter som den här, och mitt liv befinner sig just nu på andra änden av resan. Vad ska jag här att göra när jag hade blivit mer ensam än någonsin, samt när selektivt underbara människor finns på andra sidan, ihop med verkliga förutsättningar. Den enda källan till ängslighet är risken, eller egentligen vetskapen att jag faller tillbaks i det själsligt urgröpande mönstret direkt. Det är trots allt det enda mönstret jag kan få, och smått ironiskt det enda jag förtjänar.

Helt apropå min strategiska sida har jag märkt hur jag planerar oftare idag. Jag har alltid haft ambition för en organiserad tillvaro men inte alltid slagit ned spiken rakt. Snarare tvärtom, eller att jag bullseye'at hammaren i bakhuvudet på något sätt och fött kaos under livströtta förhållanden. På senare tid har den biten blivit mycket mer produktiv. Men jag vill inte skapa tvångstankar av det. Planeringen tar upp en hel del plats och det blir påtagligt när allt jag tänker på är hur och när jag ska utföra något, exakt vilken ordning och vilka saker jag ska lägga fram för att joxa ihop allt till en perfekt enhet under förbifarten långt senare. Det är snabbt och effektivt, men vad har jag att jäkta för? Jag vill inte bli ett systemfreak som utnämner tiden till sin rival, och jag är säker på att det blir mer ro i själen av att äga en långsam och obesvärad attityd till hur saker hanteras. Lägre växlar.

Milstolpar från valvet och natur-extravaganza

Jag tog ett nostalgia locomotive genom samhället idag. Hettan bankade som en ångande andedräkt men mammas AC-frälsta bil gjorde trippen tolerabel. Värmen tjänade också ändamålet när jag trampade ut för att fota platserna jag vuxit upp på. Där mina sommarminnen tryckte som hönor över äggen som blev frukten av att komma ihåg. Den där känslan, att mitt liv inte alltid varit tomt. Jag stannade utanför det fritids som fyllde fyra år av mitt liv och grönskan var helt obeveklig. Läget är sagolikt med en parkliknande dal som öppnar sig bakom huset och inbjuder till stirr. På min tid var området inte lika propert omhändertaget. De hade utfört en modern men till synes dekadent och oinspirerande ombyggnad av lekparken och jag misstänkte att själva verksamheten var nedlagd, inte minst för dagiset strax ovanför kullen. På detta fritids fick jag min första puss, av ingen mindre än L, den sötaste av hela mängden. Den sötaste jag visste och punkt. En milstolpe. Det visade sig att hon bodde ett kvarter och stenkast från mitt hus och jag tänkte ofta på att jag bara kunde gå dit och vara med henne, utan att våga infria lusten såklart. Men jag måste haft något då som jag tappade helt när skolan drog igång, för det blev åtta år av chanslöst sneglande efter glimtar bakom hennes kaxiga flickvänner. Det var verkligen ett pack och jag glömmer aldrig när jag brakade ihop framför dem med cykeln. Jag matade min impopularitet med soppslevar. Det sista året slapp jag för hon hade hoppat på gymnasietåget.

Jag stannade också vid sjön som fräste i stil med ett tomtebloss under solen. Vattennivån var väsentligt högre och floran prunkade ymnigt runtom. På den tiden fiskade jag oerhört ofta och oerhört dåligt, men hellre än bra. Det kan förstås kvitta att jag aldrig fick något mer än bottennapp, hela grejen handlade så mycket om upplevelsen. Känslan att cykla iväg med sin lilla fiskelåda, hitta en äcklig plats bland vassen, hinna erövra sju tusen myggbett för att sen kasta i spöt av misstag och cykla hem i ösregnet. Ironibefriat. Det var en företagsam tid och dagarna spenderades utomhus, även om många av dem spenderades utan sällskap. Min grandiosa förkärlek till naturen bör komma någonstans därifrån; cyklandet i skogen, de mållösa hajkerna längs ån och belägrandet av djupt placerade kalhyggen där jag alltid låtsades att en lokal liten apokalyps ägt rum. Då kändes det också som att älgarna växte som kottar på träden för man såg en konung var och varannan vecka, vilket gjorde hela skogsmiljön extra dramatisk att trampa runt i. Love!

♥

Slutet på hans kapitel

I förrgår tog jag upp med S, min så egendomliga barndomsvän tillika plågoande, möjligheten att träffas nästa kväll. Vi har bara möjlighet att ses en eller max två kvällar varje gång jag är här tre till fyra gånger om året. Han visste inte om det var möjligt på grund av en eventuell sak i Borås. Jaha, tänkte jag. Igårkväll, vid 23-tidens mörka snår kontaktar han mig och säger att det inte blev någon Boråsresa och lät benägen att hitta på något. Jaha, tänkte jag och kunde sluta vänta på beskedet varpå jag svarade Nej, att det var för sent. Då beslutade vi att ta det imorgon istället, alltså ikväll. Vid klockan 18 hörde han av sig och berättade om sin position långt, långt bort och att groggarna hade tagits fram. Jaha, tänkte jag. Därefter tänkte jag skälla ut honom, men driften infann sig inte. Det finns inget bry kvar, han har tömt mig och hädanefter kommer jag aldrig igen initiera vare sig kontakt eller umgänge. Är han så till ro med att inte träffa mig kommer jag också jag vara det. Det som däremot hugger i bröstet är att han aldrig förändrar sig. Han var ett svin då och är ett svin idag, och även om jag inte får gråten i halsen som vid 7 års ålder är det ändå som samma jävla procedur om och om igen, där jag blir reserven och förväntas acceptera det. Efter två och ett halvt decennium är det över och jag kan istället ägna denna kväll åt att vara det jag helt uppenbarligen är menad att vara.

Utdrag ur Må bra-bibeln

Jag mår bra när vädret är varmt men luftigt. Jag mår bra av anspråkslös beröring från välkomna människor. Jag mår bra av god mat. Jag mår bra när någon visar sig stå över triviala och större motgångar. Jag mår bra när någon inte anser det nödvändigt att höja rösten i en dispyt. Jag mår bra av Animal Planet. Jag mår bra när jag är välkommen någonstans. Jag mår bra när någon är villkorslöst givmild. Jag mår bra när nätterna är tysta och doftar flora. Jag mår bra när människor hälsar på varandra. Jag mår bra av karaktäristiska persondofter. Jag mår bra varje gång jag slipper vara oönskat ensam. Jag mår bra när livet utan vidare bjuder på en rätt placerad pusselbit. Jag mår bra när någon är stor nog att be om ursäkt för något som betyder. Jag mår bra av jazziga miljöer. Jag mår bra när någon visar sig genuint intresserad. Jag mår bra av Discovery Channel. Jag mår bra av att duscha. Jag mår bra när någon hör av sig men också kan låta bli. Jag mår bra av nytvättade sängkläder. Jag mår bra när någon utan förvarning kan utföra en gest av tacksamhet. Jag mår bra av hamnmiljöer. Jag mår bra när någon tillåter sig vara barnslig. Jag mår bra när någon kramas som att de menar det. Jag mår bra av gamla par som fortfarande älskar varandra. Jag mår bra av vacker arkitektur. Jag mår bra när något kan diskuteras till ett avslut. Jag mår bra när någon tar punktlighet på allvar. Jag mår bra när någon bjuder på sig själv men ändå delar rampljuset. Jag mår bra när människor inte tränger sig på oannonserat. Jag mår bra av subtil, udda, vass, spontan och karaktäristisk humor. Jag mår bra när någon kan dela en tystnad. Jag mår bra av kakor. Jag mår bra av nostalgi. Jag mår bra när min skuldra inte värker. Jag mår bra när någon tar på sig ansvaret att annonsera en avbokning i god tid. Jag mår bra när någon hänger sig åt det man säger. Jag mår bra av fingerkli längs ryggen. Jag mår bra när en sovpartner kan respektera önskad yta. Jag mår bra av ostmackor. Jag mår bra av natur och porlande vatten. Jag mår bra när någon står för vad de säger utan att bli militant mot ankommande åsikter. Jag mår bra när någon kan visa att de bryr sig genom subtila sätt. Jag mår bra av avslappnade attityder. Jag mår bra när främlingar gör hjälpsamma gester. Jag mår bra av djur. Jag mår bra av rymdvetenskap. Jag mår bra när man inte tas för givet. Jag mår bra av skickligt hångel. Jag mår bra när umgänge inte känns som rutin. Jag mår bra när någon kan offra sig utan eftertanke. Jag mår bra av vitt vin. Jag mår bra när någon känns naturlig att prata med trots år av seperation. Jag mår bra av internet. Jag mår bra av TV. Jag mår bra när någon kan ta det första steget. Jag mår bra av skrift och ventilering. Jag mår bra av M. Jag mår bra av Dem.

♥

Utdrag ur Må dåligt-bibeln

Jag mår dåligt när någon tar för givet att man är som andra och sen varken förstår eller accepterar att man inte är det. Jag mår dåligt när någon inte lyssnar på orden man dedikerar dem i ett samtal. Jag mår dåligt när någon antar att man inte bryr sig om ämnet när man väljer att inte följa en tillhörande norm. Jag mår dåligt när någon alltid väljer tradition framför utveckling. Jag mår dåligt när någon inte kan ta emotionell eller ekonomisk skuld på allvar. Jag mår dåligt av oetisk favorisering. Jag mår dåligt när löften behandlas som opålästa glosor. Jag mår dåligt när någon övervärderar eller undervärderar ansvar som realitet. Jag mår dåligt när någon är så uppspänd runt sig själv att de inte kan glädjas åt andra. Jag mår dåligt när någon inte respekterar att man vill vara ifred. Jag mår dåligt när någon tar för givet att deras färdigheter och prestationsförmåga är allmänegenskaper. Jag mår dåligt av köttindustrin. Jag mår dåligt när någon inte skänker likvärdig energi till en kontinuerlig kommunikation. Jag mår dåligt när respekt blir kanonmat för de hemlösa. Jag mår dåligt när behov finns till flera människor samtidigt och man känner att ingen av dem görs någon rättvisa. Jag mår dåligt när längtan till ensamhet förmodas vara en psykisk sjukdom. Jag mår dåligt när någon inte har det i sig att uppskatta och främja kultur. Jag mår dåligt av högt ansedda politikers löner. Jag mår dåligt när mentala tunnelseenden tillåts dominera hela människors liv. Jag mår dåligt när någon vältrar sig i överflöd och vill att andra ska veta. Jag mår dåligt när någon tror att deras propaganda är välkommen i handen från steg ett. Jag mår dåligt när käcka människor aldrig vill kliva av sina höga hästar. Jag mår dåligt av bekväma chefer med lättjan att försöka organisera andra människor utan öga för varken etiska eller realistiska perspektiv. Jag mår dåligt när en befolkning har mage att gambla med sin nations framtid. Jag mår dåligt när någon inte kan stå för sina handlingar och acceptera effekten av dem. Jag mår dåligt när människoliv per automatik måste värderas högre än andra former av liv. Jag mår dåligt av Stureplan. Jag mår dåligt när någon tror att tystnad är ett misslyckande. Jag mår dåligt när umgänge enväldigt bestäms till en konstant och nödvändig faktor. Jag mår dåligt när någon har den dåliga smaken att objudet missbruka flödet av ex- och raggberättelser. Jag mår dåligt av rökare som inte vill erkänna för sig själva eller andra att det är en svaghet. Jag mår dåligt av MTV. Jag mår dåligt av oprofessionell pedagogik. Jag mår dåligt när någon tror att svek läks av tiden.

Gårdagen och awkwardness

Gårdagen var hektisk, varm och mättande. Det blir alltid ett kolossalt pådrag när min släkt samlas och jag hinner aldrig bokföra och behålla erfarenheten i kroppen under alla ensamma dagar jag spenderar mellan varven. En matt känsla kommer krypande efter några timmar och jag söker mig bort från springet och kacklet. Ned i källaren. Luften. Ensamheten. Lite frihet i ett par andetag för att sedan kasta mig in igen, för jag tycker ändå om min släkt och tillställningen var fin. Pappa hade finansierat en mindre renovering i deras toalett, som J och hennes sambo stånkade i ordning bakom den låsta dörren, trots att mamma visste vad som försegick. Det var så uppenbart. Vi gör sånt där i min släkt och det är säkert inte ovanligt. Men vi ställer till med dessa överraskningar på ett väldigt tafatt manér så att det ofta går fel på något sätt. I samma stuk som mina personliga, små och spontana events alltid snubblar på mållinjen och blir konstiga halvfloppar. Misslyckade skattjakter och en rad obekvämt ogenomtänkta gåvor. I'm so awkward. Jag kanske planerar dåligt. Det kanske bara är det. Bara och bara.

Men mamma blev eld och lågor över mitt självporträtt som jag passade på att räcka över när de byggde likt Room Service inne på toan. Jag förväntade mig inte den reaktionen och snart hade resterande släkt anlänt bakom henne som en ostämd gospelkör. Efter en kram flydde jag scenen lite diskret. Jag tycker inte alls att det blev så likt och jag framhävde att det var en tolkning mer än något annat. I distansen hörde jag henne säga något i stil med att den kommer bli värd massa pengar när jag blir känd. Jag blev nedstämd. Det är tråkigt att hon ska behöva ha illusioner om mig men jag orkade bara inte nämna något som skulle försätta mig i en utdragen monolog om mitt störtande, konstnärliga tillstånd. Och den är ändå värd något nu, inte just pengar men mycket annat. Mamma är awkward. Pappa var inte ens där och han är också awkward. Jobbade uppenbarligen. Min syster J sade vid altanbordet när vi satt ensamma att de två var i luven på varandra med gnabb och tjafs. Det kan jag förstå på ett sätt, med yttre påfrestningar och stressfaktorer som krackelerande hus och allt strul med säljandet av pappas företag. Jag är glad att de får så mycket pengar av den dealen. De behöver avlastning, en ekonomisk kram och tid att varva ner. Men jag sade till J att jag är orolig för att gnabbet fortsätter, att det inte alls beror på stressfaktorer för den risken finns ändå där. Jag hoppas bara att mamma inte är olycklig.

♥

Syskonskap och stora svarta vatten

Det verkar inte bättre än att jag redan stakat ut mina dagar här genom ett schema. Det är en otacksam känsla. På ett sätt är jag redan tillbaks i storstan där ingenting längre framstår säkert. Imorgon fyller mamma sextio år och syskon inklusive syskonbarn lär anlända med allt liv de tillför. J och M, storasystrar. Mitt samvete är knackigt på den fronten. Det känns som en gemensam brist för oss alla att vi inte tar vara på syskonskapet. Ingen ringer eller hör av sig om man bortser från enstaka fall och den vanliga rutinen runt jul och födelsedagar. Jag är per definition dålig på att höra av mig till människor, utan att för dens skulle bry mig mindre. Mitt problem kretsar kring rädslan att vara ivägen, störa och vara för mycket. Jag skulle aldrig spontant dyka upp vid någons dörr till exempel. När jag verkligen initierar en kontakt är ofta saknaden min avgörande faktor och jag vet att det inte finns något att utvinna av det beteendet, men det är så kolossalt svårt att skaka av sig känslan att man eventuellt är oönskad eller i kontaktformen meddelar något som inte... välkomnas. Ändå är min självkänsla okej. Jag vet inte hur det går ihop. Jag vet inte om Jag går ihop, men på något vis går ändå syskonskapet ihop för när vi ses finns det inga barriärer. Om några barriärer bildas är det isåfall mellan mig och syskonbarnen och det oroar mig mest av allt. Det finns väldigt konkreta risker med att bo långväga från släkten. På ett sätt är det redan min tyngsta uppoffring och jag vet att de vill flytta mig närmare, men jag vet inte om jag kommer närmare bara för att kartan säger det. Jag kan bo tätt intill någon och ändå känna mig placerad på andra sidan jordklotet. Jag hatar att inte vara enkel ibland. Simpel, som alla lyckliga människor. Periodvis vill jag skriva en önskelista som sjunger om lobotomering, forcerad anpassning och ett lyckligt liv. Att det känns som svaga stunder tordes bero på indikationen i hjärtat att jag håller på att ge upp.

Det ska inte målas in i skuggorna att jag tänker på döden. Inte som ett böligt deppjippo, som jag känner jag mig obligerad att poängtera nu. Och inte ens på en allvarlig not vill jag dö just ännu. Döden är för mig stora svarta vatten och all fascination och rädsla som tillkommer, all respekt och kuriösa infall. Ofta känns det som ett nödvändigt rum att kliva in i varje gång tankedörren uppenbarar sig. Bara stå där, bara tänka, för att sedan kliva ut lite mättare på ämnet. Det är ett tacksamt material att laborera med. Vad jag däremot inte uppskattar hos mig själv är de kuriösa infallen som berör min plötsliga död. Återigen handlar det inte om en vilja. I stort sett är det bara ett oförskämt scenariobygge där man rollsätter sin egen frånvaro i människors liv. Det sker ofta när jag kör bil, tämligen ovälkommet tänker jag plötsligt något i stil med "Om jag malde in i första stora mötande fordon så att döden blev omedelbar, hur skulle det då påverka alla i min närhet?"... Det är förstås avskyvärt. Inte heller kommer jag någonsin fram till något, det hela blir bara som en nickning i stil med, "Hey, så här kan du tänka"... Och varför skulle jag. Min rena inställning till döden ligger förmodligen i grumliga vatten och väntar på att silas, men respekten för den som kraft har alltid varit en verklig Hades.

Tillhörighet och gråtkonst

Jag tumlar runt och stannar efter 180 grader som ett hunsat astralväsen när jag byter miljö från storstaden och hit. Pulsen lägger sig på en annan nivå, ögonen justerar sig till den sänkta hastigheten och luften känns lättare att konsumera. Det ligger en alarmerande naturlighet över min vistelse och den får mig att tänka i banor som att jag hör hemma här. Mina fyra år i söder känns visserligen som en evighet och inte till att förringa mängden tid det innebär, men det är inte en evighet som fått mig att må bra. Jag har aldrig känt mig välkommen av den staden, aldrig fått en break. Som att staden ville nafsa på vem jag var men inte uppskattade vad den fick. Här kommer också problematiken in, eftersom jag inte mått särskilt bra här heller, i barndomsbygden. Det är just känslan av tillhörighet som viskar övertygelser i mitt öra, och inget annat. Jag vill inte tillhöra hit. Inte efter tjugofyra år, och inte efter fyra års frånvaro. Jag vill bara kunna besöka utan att ifrågasätta hela min tillvaro. Vilsen och jävlig i behov av tecken, klarsyn och ankare. Jag har ett mobilt ankare och det är min feline M. Hon skrek hela vägen hit men klagar knappast nu, med en stor villa att håra ner. Jag hade inte ens vågat fråga henne vilken av tillhållen hon föredrar.

Färden längs motor- och landsvägarna var mer flirtig än någonsin och jag höll till min största förvåning på att inleda en bölsession när molnen låg som kåta konstverk på den blåa oceanen. Hur står det till med hormonbalansen, tänkte jag och lät trycka tillbaks tårarna för att inte kompromissa med körförmågan. Det är extremt sällan jag gråter utan ett tändstift som film, musik eller annan kultur. Allra minst av naturen och livet, det jag hellre vill kunna gråta för, och till. Det är också därför extremt få har sett mig gråta, men det handlar inte om plågsamma hämningar att öppna tårkanalerna inför publik. Bara sällsyntheten. Ett klart exempel vore med min fd sambo, efter en form av utekväll och jag berättade om bakgrunden med min far när vi låg i sängen. Då kom det bara. En tsunami av sparade spikar av salt och vatten som sköt ut som förlösande ammunition. Jag kände mig som en freakshow. Men pulsen tog i lite extra just då, och det var liksom situationens frukt. Jag önskar att jag kunde gråta oftare för att känna mer, leva mer, för att se i bredare perspektiv. Det är bara spekulationer nu, men jag tror att min extrema oförmåga att kära ner mig hade skakats om och fått sig en asskicking av sublima proportioner. Men det händer inte. Jag är som Dexter. Bara det att han utan besvär håller ögonen i schack till projektiler från film och TV, vilket får mig att framstå som en stor, fet wuss. Men det är jag glad för, om det nu är det enda jag kan få.

♥

Poem #2: Tåget mot Andromeda

väggarna i rummet där jag sker bär porer för att låta mig andas lite mer,
men att vara framstår blasé, min kropp är ett djur utan land
i kokonger för en sover man sen på mjuka blad av solitud så sjuka under ens hud,
men att sova föder inga ljud, Andromedas löften bedårar
för tystnaden kan infektera ögonen som dämpande våldtäktsmän mot min antenn,
vem orkar justera bilden igen, Vintergatan fryser mina steg

då kommer du som en skugga genom stängda glas för att tillvaratas i min oas,
smeker mig en parafras, lovar mig lite mer än jag bör tolka
då kommer du som en olovlig frukt från ett döende träd som bar en sista produkt,
sår dina frön i min fukt, tynger dina bröst mot min mark
då kommer du som en seraf helt besluten att läka min tid förfluten i sista minuten
ler mot de knäckta attributen, forslar dina händer till mitt kön

men Andromeda pläderar och din flärd går under i min värld som Pompejis färd,
jag kungör en sen skyddsåtgärd, du gråter i mitt trapphus
att släppa din hand var det finaste band jag någonsin mist åt tidens tand
jag förtär tidurens sand, Vintergatan hånar mitt vemod
väskan i hallen är mättad med sår från gångna år och hopp som knappt står
tåget mot Andromeda går, en ödslig kabin ekar av dina ljud

Fula ljus och det nya ögat

Jag drömde om flera personer inatt och det är något olikt mig. I en av drömmarna var jag i färd med att assistera någons otrohet mot sin pojkvän, någon jag tidigare dejtat/träffat. Jag var mot idéen och ifrågasatte allt men det var påtagligt att hon inte såg handlingen i samma ljus. Efter hångel slutade allt med att vi ändå satt och pratade bara. Relativt oväntat, och inte som att hånglet hade varit särskilt förmildrande. På hennes vägg hängde en hylla med flera dussin röda rosor han gett henne, och herregud. Men det är så, jag har svårt att se varför man inte kan hålla sig till den man hävdat är kär i. Och är man inte är kär, varför ska man då förbruka en stor mängd tid tillsammans när den kunde använts till sin fulla potential istället. Samtidigt kan jag känna att det inte är mitt problem om någon vill ta det där steget med mig, men genom hennes handling känns det som att min kropp badar i fula ljus och jag känner mig sjabbig ut och in. Och då blir det ändå mitt problem.

På senare tid har jag upptäckt en effekt av att närma sig 30, angående eventuella partners. Det handlar mer och mer om tankebanor som anspelar på långsiktighet. Om jag möjligen hade velat leva med personen, om jag vill att hon eventuellt skulle bli mor till mina barn. Bara utifrån mina perspektiv förstås, sånt här kan ju låta oerhört egotrippat. Men det ligger något i det och det är mer besvärligt än okej just nu. Jag vill inte betynga någon med såna underliggande preferenser och tänker inte heller infria dem om jag är med någon jag finner intressant, oavsett övrig status. Men visst ligger tankarna där och sjuder liksom, och jag misstänker storslaget att det ögat bara kommer växa med tiden. Som resultat lär jag säkert sväva ut mindre och ge min tid till människor jag verkligen vill ge den till.

I övrigt blir det att packa mig för en lång biltripp mot mor och far på måndag. Mamma fyller år i dagarna och jag har fortfarande kvar att fixa den där påtänkta presenten. Den kontradikterar mig i dessa tider. Och det ska bli så skönt, även om det finns personer oroväckande lätta att sakna här. Samtidigt är det en störtlöjlig tanke i ljus mot en veckas frånvaro och att jag redan nu saknar.

♥

Poem #1: Snövit av rubiner

Under besittning som en hjälplös lanterna i din sjö av alkohol
med riktning som ett alpvatten på sätet jag bad någon offra
på tåget Nollett Nollsju till Trettiofem från Danmark och hem
gav du sovande leenden med läppar som blänkte och
jag tänkte bekant att du bara byggde surrealismer igen

På ett knä satt jag där rakt emot dig intill trasiga ben
under ditt sken som ville färga den själlösa tågkupén
Ett par odjur slogs om ingenting som bestar bakom
och jag beslutade resolut på en sekund att värna dig
som en mänsklig kaross om de närmade oss

Sen utan larm kräktes du ljudlöst och stilla på din barm
och kräktes igen samma röda kaskader av mixade viner
i kroppens grader tills att plastpåsen värmdes försiktigt
Som att du ätit rubiner och smält dem på riktigt eller
om tanken skenar att du bara bestod av ädelstenar

Och så mycket kan förklaras om mig och mina trasiga sidor
i en svårläst bibel om fobier för sinnet, entropier och människor till
tomhet i skinnet, trängsel av rymden inuti, emotionell vakans
OM ATT ALLTID VILJA VARA NÅGON ANNANSTANS...
Så kom den till mig, raden You're not lonely in seconds of doubt

Jag insåg där och då, på tåget Nollett Nollsju till Trettiofem
från Danmark och hem att du hade blivit Jerusalem, ditt vita du och
jag höll dina rubiner som en baby och förstod att här och nu
var du den enda tillvaron jag ville vistas i, andas i din hjärtkirurgi
Homogen som snö nicka du i lut till frågan om rubinerna var slut

Trettiofem anlände sen och jag kysste mitt Jerusalem på kinden
Jag tog dig ut på perrongen till den milda Malmövinden och en taxi
körde oss mot varma sängar, jag betalade med danska pengar och
hjälpte dig innanför dörren och sade något välment om vatten
Och du måste förstå att jag hade burit dig hem genom hela natten,
bara det krävdes

Jag hade burit dig hem genom hela natten,
bara det krävdes

Jag hade burit dig hem

Terapeutiska resor och nostalgistatus

En påflugen känsla av tomhet har infunnit sig och slagit rot de senaste dagarna. Det känns som att jag är i en övergångsfas av kasserad konstnärlighet till reguljärt arbete och jag ser inte horisonten för flyttfåglarna som alla bär på en liten bit av min livsenergi. Positionen är också utsiktslös, sådär oförlåtande grym och jag minns konsekvent skolkatastrofen som ett nålstick i tinningen. Varför. Varför. Jag försöker styra upp substitut men inget kommer min väg. Det får bli en terapeutisk resa till barndomstrakter snart, hur kortsiktigt det än är måste jag få ett rejält och långt ombyte och rum att andas. Det ligger så många selektiva minnen i luften där som gör mig trankil, och det uppstår en känsla av frihet för stunden. Jag kan gå ut och slippa myriader av flåsande bilar omkring mig, jäktande storstadsmänniskor och fingerpekande förpliktelser.

Min barndom bestod till allra största del av S, och det var kanske mer bitterljuvt än bra. Våran vänskap hade sina ljusa stunder men de sporadiska sveken var större än livet själv och det fick mig att sluta lita på människor i full grad. Släppa in dem på det sättet. Och jag kan tänka tillbaks och avsky mig själv för att jag tilläts bli reservkompisen som alltid fanns till hands, men jag var ung och ensam. Han behövdes i mitt liv även om han kunde vara ett svin till vän. När det var bra var det ändå riktigt bra och vi nördade hjärnskrynklande pusselspel på hans flashiga dator och såg på filmer med entusiasm man bara kunde ha i den åldern. Vi knarkade lego och levde ut detaljerade och fylliga historier tillsammans, cyklade i backar och genom centrum dag ut och dag in, spelade Zelda, pingis och sköt straffar på den patetiska fotbollsplanen i vårat kvartér.

Idag står sig allt i ett helt annat ljus. Vi är vänner och kan umgås utan problem varje gång jag åker tillbaks, men det går att fråga sig om det inte beror på nostalgi mer än något annat. Vi är så olika, vi har glidit isär med livsvärderingar, åsikter, smaker och sätt att vara. Musiken han fortfarande älskar är bara varma minnen för mig och angående vissa rasfrågor förstår jag verkligen ingenting, även om det dåliga bara ligger och smyger subtilt. Jag kan liksom inte hänge mig längre när trådarna är så olika även om personkemin finns kvar. Det uppstår situationer i konversationer och delade ögonblick där åsikterna krockar så hårt att jag inte känner mig bekväm. Jag tror att det kom lite som en chock för S att jag plötsligt flyttade så långt bort och inte längre fanns till hands. Det har varit påtagligt genom åren att han söker sig till mig med större entusiasm än det någonsin var när jag fortfarande levde där. Det är mycket därför man ser fram emot att ta ett par kvällar tillsammans igen, när det förflutna man delar låter sig bli värdefullt.

♥

Summering av danska drabbningar

Gårdagens Danmark och allt som hörde till var en stor uppsättning intryck och upplevelser som jag egentligen inte kan placera i rättvisa ord just ännu. Men hela kvällen var fullkomligt fin. Vi åkte iväg vid halv sex, fjantade oss på tåget tills vi slutligen murvlade upp på danska gator för att kapa en buss till kulturhuset. Danmark är så pittoreskt att pupillerna lossnar och flyger iväg.

Hursomhelst blev det megamingel på plats och man fick klämma på folks händer för att de skulle förtälja sina grötiga namn som lika snabbt föll i oavsiktlig glömska, och inte bara på grund av punschen som kanske var det enda jag regelrätt minglade med. Sorlet av danska växte i volym bland grupperingarna av förmodat kallprat och jag kände mig allt mer som en gås bland krokodiler. Men F var så fin. Jag hade kanske dött där på golvet utan glädjepillret med alla dessa leenden.

Och det skulle ätas förstås, men det kulinariska var inte helt på plats så jag hoppade in och erbjöd relaterade tjänster för att inte känna mig ännu mer gåsig. F har föräldrar som är precis så där förfriskande frisläppta till ett yttre av gemytlighet, lite kufiska tendenser och ett inre av godhet. Mina föräldrar är inte alls av det virket. Knappast bittra eller onda men tämligen måna om rättvisor och småtragiskt trångsynta när det kommer till uppfattningar som de en gång etablerat. De kan tillsammans leva ut långa missnöjesorgier över grannar i kvarteret som de inte riktigt gillar av triviala anledningar. Herregud om jag blir sådan. Det kanske bara knäpper till en dag så sitter man där i den genetiska skiten. Men det finns mycket bra att hämta hos dem också, bara jag borstar av mig de typiska pinsamhetsiglarna.

Med maten fixad högg man in som en lumberjack och vattnade ner allt med vinet som flödade i takt med alla obegripliga tal som skulle hållas. Det var liksom då, där vid bordet som jag verkligen iakttog istället för att socialisera mig åt höger och vänster, även om jag bytte vissa ord med F's mamma. Men för merparten satt jag bara där och hörde hur den drälliga ljudnivån eskalerade till rent buller. Ja, fan, det bara dundrade i lokalen. F's mamma var till och med inne på samma tankespår och tog observationen rakt ur min mun vid ett tillfälle. Jag har svårt för den typen av miljö, svårt för att gapa mig genom en konversation för jag känner mig bara dum i huvudet.

Efter alla tillställningar drog de igång med bar och dans och jag försökte klämma in så mycket hjälpande hand jag kunde med disk och annat innan vi dansade likt två nötter som just tagit idiotexamen. Hellre dansa fult och inlevelserikt än att stå som en guppande boj och vicka på armarna dekadent för att man inte pallar att bjuda på sig själv. Egentligen är inte dans min femma alls, det kan uppstå frysta ögonblick i dansandet då jag plötsligt tänker "Om musiken bara försvann nu hade alla sett så jävla dumma ut". Kanske ännu en anledning att dansa dumt från början. Jag blev uppringd ett par gånger och stånkade ut på gården vid bakdörren för att överleva den tjocka värmen i lokalen. Det blev som en apokalyps.

Natten kom iallafall oväntat snabbt med andra oväntade situationer, och hemresan är som en hel historia för sig. Däremot var det inget som förstörde. Saker sker och man hanterar dem. Jag är så glad att jag känner henne.

Estetiska gravar och danska bjudningar

Chefen på Myrorna ringde just när jag tänkte på saken, och Nej, det blev inget jobb där. Jag tänker inte ens spekulera kring orsaker, men det känns ändå okej. På det här sättet kan jag garanterat närvara runt mammas födelsedag och ta tag i saker vid återkomsten hit. Det är såklart synd, det hade verkligen känts värt att jobba där och det var längesen jag var så sugen att bara kasta mig in. Men jag kan inte släppa min fokus nu när jag har den. Det värsta är att behovet efter pengar och vägen dit släcker alla mina estetiska böjelser. Jag känner det redan nu att lusten går förlorad, lusten jag alltid brukar ha att plita manus i timmar, skissa, layouta, plocka upp stålstiftet och tråckla ihop en berättelse. Vissa drömmar betalar sig bara inte i ekonomisk överlevnad och då är det inte mycket tröst att få höra hur man inte ska ge upp efter så här många år. Kanske är det drastiskt av mig, men just nu är det så brickorna har fallit. Jag har liksom levt efter vinden och givit mig till tåls att den ska vända, men det finns inga breaks i sikte så långt ögat kan nå och särskilt inte när man är helt utan försvarlig grund är oönskad av auktoriserade personer med nycklar och språngbrädor. Vore jag en nomad skulle det gått riktigt illa. Ständigt oväder, giftiga kantareller och träd som böghögar mig. Tills jag slits itu av rabiata hackspettar.

Imorgon är det bjudning med mera i Danmark som gäller, tillsammans med F. Om surrealismerna i detta landet blir så påtagliga låter jag helst bli att tänka på hur Danmark lär behandla mig. Jag önskar att språket var lättare att förstå, det finns inte mycket annat som frustrerar i grad med ständiga förklaringar att man inte begriper ett ord. Vissa verkar fixa det utan problem men sånt känns genetiskt betingat om något. Själv hör jag bara en samling jibberish och gutturala läten och jag misstänker att inte ens inlyssnad träning hade fått bukt på det. Långt förr har jag haft påtagliga koncentrationssvårigheter i konversationer. Mest under skoltiden och det resulterade ofta i att jag hörde fel och tog miste på ord, bytte ut dem mot andra vilket ledde till en del misshaps. Jag kanske kan få till en slags illusion av förståelse och kommunikation genom omstöpta danska haranger om jag byter ut varenda ord jag hör, och inbilla mig ballögt att den biten blev succé mot slutet. Men oavsett något ser jag fram emot kvällen. Det finns mycket att uppskatta här och nu.

♥

Klantböter up the ass

Jag mötte upp den finaste skatten F idag för att angenämt shoppa kläder, även om hela rundan blev ganska fruktlös i plaggväg. Vi intog Myrorna först och där fick jag syn på butiksschefen som intervjuade mig i tisdags. Jag tänkte att det vore awkward av mig om jag inte gick fram och hälsade innan vi lämnade affären, så jag tågade fram med bästa avsikter. Ett uppgivet stön vore på sin plats här. Hon såg jätteupptagen ut och samtalet blev ganska krystat. Jag förklarade att jag var där för att leta kläder till en bjudning i Danmark på lördag, varefter jag snubblade rakt på att kommentera hur mycket folk det var i butiken. Och så här i skrattande återblick känner jag mig dummare än någonsin. Det var inte alls mycket folk! Det var helt påtagligt lite folk, vilket hon också ödmjukt poängterade och sa att mängden skiftar i perioder under dagen. Jag stod som en fåne och insåg hur hårt jag hade snubblat. Usch. Jag avslutade iallafall samtalet artigt och stapplade tillbaks till F som filmade serviser i godan ro. Det är så typiskt mig att fumla till saker. Arbetsintervjun hade fått okejstämpel så går jag och försätter mina chanser i nöd på detta sätt. Klantböter up the ass.

Nätt prylfixering och andlighet

I brist på tomma slottar på tvättavlan har dagen naivt ägnats åt handtvättens ädla påfund. Och det känns som att det räcker nu. Jag känner mig körd i en biltvätt, psykiskt och fysiskt och ändå har jag inte tvättat många plagg. Manuell tvättning blir som golgata när delar av ryggen har onda partier. Jag kan inte låta bli att reflektera över all utveckling som historien hostat upp för att livet ska bli mer bekvämt för den här bekväma rasen vi är del av. Det kan kännas som att mänskligheten försöker ta igen för hela den forna tidsaxeln när lättjeprylarna inte fanns och man glatt fick stånka med ditten och datten. Alla fabulösa grunkor jäktas fram i en hastighet som inom vissa områden är skrattretade ur konsumentsynpunkt. Jag ska erkänna att jag är ganska prylig av mig. Jag uppskattar att ha fina saker vare sig det är tekniskt eller där för syns skull, men jag vill inte riktigt ha det så. Det ligger en hyfsad poäng i Tyler Durdens slägga bland citat: "It's only after we've lost everything that we're free to do anything", och det är något jag gärna hade försökt leva efter. Till en måttlig grad om inte annat, för det kan kännas som att världen omkring mig krymper när alla dessa gadgets och skit tigger efter min uppmärksamhet.

Men detta var inte alls vad inlägget var ämnat för. En fråga om andlighet togs upp tidigare ikväll och påminde mig prompt om ett par upplevelser som jag aldrig kommer att glömma. Under min tid i staterna bodde jag hos en familj som precis likt den absoluta merfalden där borta är starkt troende, och C som var anledningen till hela resan sade sig ha en spirituell koppling. Enligt henne kunde hon både se och prata med sin skyddsängel Michael och jag visste verkligen inte hur jag skulle ställa mig till det. När någon är som ett vinande lokomotiv i sin övertygelse ställs man på prov, och speciellt om en romantisk kontakt föreligger till personen. Hon påstod sig också vara kapabel till healing, och jag hade i åratal bakåt haft ett ont knä på grund av växtsjukdomen Schlatters. Den kunde låsa sig och värka från milt till ordentligt. En kväll föreslog C att vi skulle testa healingen, men hon anmärkte på att det skulle bli meningslöst om jag inte öppnade min tro. Situationen var mycket skeptisk men jag tänkte att det knappast kunde skada så jag gjorde mitt bästa för åtminstone skjuta undan misstron. Hon lade händerna strax över knäet och snart inpå spred sig en värme över hela området. Utöver värmen kände jag ingenting. Efter en stund blev hon andfådd och fick sluta, och mitt knä visade inga som helst symptom efter det. Aldrig igen, för att vara uppriktig. Schlatters är en sjukdom som försvinner gradvis under flera år och vänder inte sådär på en femöring. Jag kunde bara känna mig tacksam då, men än idag trycker det en oförskämd skepsism bakom varje tankehörn. Jag vet bara inte vad jag ska tro.

Min andra upplevelse som egentligen var en lång rad incidenter, berör min barndom och är ganska burlesk. Jag hade en fantasistyrd connection med spöken och andar när jag var liten och jag drömde ofta att jag var utsatt för dem. Särskilt i gästrummet på källarvåningen. Det var oerhört täta drömmar där inget påtagligt hemskt hände, utan mest "att jag var i närvaron av...". Däremot vet jag inte om den riktiga upplevelsen var relaterad till detta. Jag kunde i tvära intervaller höra skrikande röster, en ofantlig mängd vrål som lät förvrängda i smärta. När "attacken" kom blev alltid upplevelsen så intensiv att jag inte förmådde stå upprätt utan fick kura ihop mig som en boll och hålla för öronen med spänd käke. Det var såklart lönlöst. Jag minns att det alltid hände i huset och kunde komma när som helst, även när kompisar var där. Alla verkade tro att jag bara hade någon grej för mig, en slags ploj. Det var påtagligt och jag var därför återhållsam med att berätta om skriken. Jag sade det till mamma en gång men hon påpekade att det var fult med ljug, så jag nämnde det inte mer. Till slut försvann attackerna och jag minns inte riktigt min ålder men jag tippar att det tog slut strax innan skolstarten. Jag tänker på det här ibland och frågar mig fortfarande vad det kunde varit, samtidigt som jag vårdar minnet genom åren. Jag har märkt att sån här lång tid har en utsuddande effekt och jag vill inte sluta ta det på allvar och bestämma mig för att allting var en billig inbillning. För det var det inte.

♥

Stationerad i väntrum med vin och Remi Gaillard

Tidigare hemkommen från en solid arbetsintervju hos Myrorna kan jag bara konstatera att mitt gameface är bättre än någonsin. Det är ju inte så att en falsk roll sätts i spel, men det blir som att preppa sig själv för en match i något humhum sportflum och inta spelplanen med största jävla förmåga att knäcka allt i sin väg. Stunderna är sällsynta då jag känner att mitt gameface behövs och det är nog lika bra, så att man inte tröttnar på det och börjar köra den extra skärpan på rutin för att bli en opersonlig och kurvlös kostymtomte. Jag tycker om mitt kufiska jag, det är något att värna om. Apropå intervjun var det en sak som sket in mig i kohagens hörn. På bra och dåliga egenskaper inledde jag med "kontrollerad perfektionism" som en positiv sak, att jag var noggrann utan att det gick till överdrift. Efter det tänkte jag en stund (men uppenbarligen inte) och gick rakt på att säga "Något negativt hos mig skulle isåfall vara perfektionismen också, att jag kan låta saker ta för lång tid". VILKEN JÄVLA MOTSÄGELSE. Jag hoppas bara att de inte uppfattade saken så, men jag tror att en femåring hade anmärkt på det.

Och nu ska det väntas propert. Jag behöver egentligen fara iväg på ett morochfar-besök men det känns lite klämt av mig om jobbet verkligen dimper ned i knäet. Tvätta behöver jag också men folk är som gamar om tiderna. Min lägenhet är ett enda stort väntrum med tillgång till vin, vilket är en potentiellt olycksbådande kombination. Det blev hursomhelst mycket snack om mitt förra arbete idag och det är en period jag helst väljer att inte minnas effekterna av. Treskift klampade över min arma kropp jämsides tyngden i arbetet. De mosvarma lokalerna och bullret gav likställda drömmar när jag än sov och man kunde räkna ut med vänstra öronloben att det inte var en arbetsplats till psykets gagn.

Sedermera måste jag utropa,
REMI GAILLARD x1!
REMI GAILLARD x2!
REMI GAILLARD x3!

Brutna löften och smaksensationer

Återigen finner jag mig själv på kanten av stolen utan att något händer i mitt underliga liv. Jag hade självriktade löften och ambitioner för den här sommaren som tillintetgjordes kapitalt under en otacksam affär med lekmannamässig favorisering över pedagogisk professionalism. Det var motivation att leva först och främst, i kontrast till sommaren innan då jag behandlade mig själv som en blind grottödla utan anledning att lämna hemmet alls. Efter en halv sommar plötsligt bortsvept från kalendern kan jag idag bara konstatera att det håller på att upprepa sig. Vad är mitt problem? Varför är det så svårt att leva ut? Jag bryr mig knappt längre om jag ska behöva fika ensam, åka någonstans utan sällskap eller bara gå genom stan tills fötterna gör fanjagskulleintegåttsådärlångt-ont. Det blir aldrig av ändå! Men så uppstår också små men väsentliga mirakel, helt oförmodat ur ingenting som miniatyriska big bangs med lyftasjälengaranti. Hur hade jag klarat mig annars. Det kan kännas som en högre makt med agendan att bara hålla mig ovanför vattenytan genom små och välplacerade ingrepp. Som en klen men elogedugligt spontan guidetur för en oförglömligt trevlig stockholmska i förbifarten. Som att bli upprymd av varma sommarnätter och alla prunkande intryck som hör dem till. Som att vakna och kunna känna sig önskad till en specifik plats vid en specifik tid. Som att få träffa F igen.

Men givet är det så att mer sommar finns att hämta, och att det till och med inte betyder allt. Det är bara en varm säsong och den har aldrig ens utgivit sig för att stanna längre än den gör. Jag uppmärksammar oftare strimmor genom trädkronor och hoppet läcker liksom sockersegt förbi små öppningar i min framtid. Jag känner inte ens att den närmsta tiden är kritisk trots att något omfattande kan hända mitt liv de kommande dagarna. Det får bli som det blir, och det är befriande så länge känslan lever kvar. Lite som en plötslig smaksensation.

♥

Fiktion #1: Med Manilow som vittne

Hennes övermogna ögon pulserade som cykloner. De sköt otyglade blickar som studsade likt smärtsamma gummikulor mot min två decennium yngre kropp. Jag lät dem, för jag var där och jag trädde rakt in i bestens mage ännu en gång. Med ett unisont leende stängde hon dörren som högljutt gick i lås. Om ljudet skulle översättas hade tolkningen blivit "Du är min nu, och på min spelplan gäller mina regler". För ljud talar lika fritt om inte ännu mer utförligt än bilder och min hörsel var lyhörd som ett rovdjurs. Min väska fick hamna bredvid en uppsjö av skor i naturfärger. Ur skivspelaren i det modesta vardagsrummet sjöng Barry Manilow sina klassiker. Jag uppmärksammade hennes vackra bonzaiträd, kärleksfullt omhändertagen. Efter en uppriktig kommentar om hennes inredning gav hon ett blygsamt svar om lättja. Jag log och inväntade nästa fas som en gäst bör, varpå hon tog min hand och ledde mig in i ett svagt belyst kök.

En lätt förnimmelse av ljusrök låg i luften. Två vinglas blev röda av Chianti och hon räckte bestämt över ett till mig. Vi drack med ögonen på varandra och jag försökte tygla den vuxna smaken nedför strupen utan att tappa ansiktet i paradoxen. Jag hostade lite och drog en löjlig harang om spritvanor. Hon skrattade och medgav vinets krävande natur, varefter knäsvagheten kom krypande som ett sändebud att kvällen skulle få maximal utgivning. Det var som att jag stod i tamburen igen men såg henne på riktigt denna gången, med klargrönt mönstrad tunika djupt urringad och svarta leggings. Så medvetet omedveten, så elegant enkel. Jag förminskades i jeans och T-shirt. Hon lutade sig tillbaks mot köksbänken med ett fnittrigt leende dolt bakom vinglaset. Med mitt placerat intill disken gick jag fram till henne och lade händerna om midjan. Hon fipplade ned glaset bakom sig och kysste mig när mina handflator tog en direkt väg till hennes rygg. Våra tungor slogs som hungriga väsen när hon plötsligt lirkade upp mitt bälte och otåligt drog mig i linningen in till sovrummet.

Min översta knapp knäppte hon upp innan tunikan kastades av och hon föll på rygg i sängen. Med en kondom plockad ur fickan hasade jag av mina jeans under det att hon slet ned leggings och trosor i samma svep för att sparka av sig dem. Min T-shirt ackompanjerade på golvet varpå blicken låste sig och jag blev rigid som en skulptur inför hennes fägring. Jag visste precis vad som skulle ske och ibland frågar jag mig om inte dem visste det också. "Kom" pådrev den nakna kvinnan och jag gick fram för att få underkläderna avdragna. Utan vidare fångade hon upp min hårda kuk i munnen och vätte ner den kvickt. Min tolk i skuggorna trädde fram och nickade manande åt mig.

Med ett vänstergrepp om hennes hår drog jag tillbaks huvudet och hörde henne kvida "Slå...", så jag lät ett slag explodera över ansiktet och bevittnade fallet till rygg. Med kondomen snabbt påträdd lyfte jag upp hennes ben och besteg sängen. "Ta henne..." sade min tolk fordrande, och jag fyllde henne med hela min lem till ett flåsigt stön från de bortvända läpparna under håret. "Hon vill att du befriar henne" fortsatte han och i takt med mina eskalerande stötar förde jag händerna till den vackra halsen och klämde åt med måttlig kraft. Andningen väste upphetsat och benen for runt mig som klämmor. "Det är dina regler...". Rummet expanderade. Hon lade en försiktig hand ovanpå min omkring henne och jag klämde åt hårdare. Ivriga händer började nu leta sig upp och slita på mina orubbliga armar under tiden jag knullade allt snabbare, forslade min bultande kuk in och ut i hennes kropp som det vore det enda vi någonsin gjort. Hon kved med gutturala ljud och tolken förklarade att de betydde uppskattning. Snart skakade hennes kropp och vi delade paniken rakt under mitt klimax.

När hon låg livlös på sängen återgick tolken till skuggorna med en prisande nickning. Rutinen flög in i min kropp och jag skred till verket. På mindre än fem minuter var jag påklädd och hade med handskar makat ned alla berörda sängkläder i den medtagna väskan, kondomen i en plastpåse och lagt henne i fosterställning. En flyktig sekund stannade jag upp och betraktade högaktningsfullt de skimrande dockögonen som inte längre behusade några cykloner. Jag stängde dem och vände mig mot laptopen på skrivbordet bakom för att avlägsna mig som kontakt från Windows Live Messenger och radera all historik. Vinglaset torkades av och jag begav mig mot hallen då bonzaiträdet i det modesta vardagsrummet fångade min blick. Den sträckte ut sina armar som ett förlorat barn. Jag klev mot dörren men stannade till. En kvick tanke senare lyfte jag upp trädet i min famn och lämnade lägenheten till Somewhere Down The Road av den så retoriska Barry Manilow, mitt enda vittne.

Diffusa events och ratpacks

Alltså, ibland uppstår kvällar och nätter då allting känns tomt, fel och krökt. Då ens nyligen trankila, inre universum sätts ur balans av något man inte kan se. Jag vet inte varför det blir så. Till stor del känner jag mig övergiven kanske. Övergiven av allt som likaväl kunde hänt och varit. Och det i sin tur trissar till att jag slutar förvänta mig och hoppas på saker helt och hållet tills det händer igen som ett påfrestande omlopp. Det är något jag ofta gör även om det verkligen inte ligger i luften att något ska hända så skriver jag liksom ned något i den mentala kalendern, men jag vet inte vad jag skriver. Det blir bara en krumelur som symboliserar en händelse men det händer inte något någonsin. Om en event mot förmodan skulle hända blir det som en diffus dröm mer än verklighet och allt känns som en soppa. Som en film man såg i halvvaket tillstånd och försöker analysera nästa dag. Man gör inte eventet rättvisa.

Tidigare idag slog det mig att jag önskar mig ett ratpack när jag blir gammal. Eller hm, äldre kanske. Jag menar ett skönt gäng som hänger ihop oavsett vad. Att bara träffas i en kravlös kamratskap med livslånga bakgrunder och diska skit om livet till döden. Prata om allt. Jag har verkligen inget skönt gäng att ansluta mig till just nu,- om jag inte klonar S på något vis. Och ska jag skaffa detta bör jag infria kallelsen riktigt snart om "livslång" ska ha något med saken att göra. Förmodligen har jag plockat upp den här lilla förestälningen från ett gäng filmer som behusat ratpacks i form av äldre herrar som träffas på pubar och exploderar i nostalgiska flashbacks till öl och trevlig gemenskap. Det känns så gemytligt och tilltalande i kontrast till en pensionerad vardag utan spice. Jag måste, måste, måste. Men åh.

♥

Pablo och tomtarna

Sweet Jerusalem vad cyniskt allt det här kommer verka.
Benåda en skrivkåt internetnisse.
Eller skit i att läsa.
Gör båda.
Puss.

När jag reflekterar över saken har jag inombords ett formidabelt smörgåsbord av potentiella irritationer till specifika orsaker. Det handlar främst om främmande människor eller såna man inte känner allt för väl ännu, och vad dessa människor tar sig för. Möjligen är det triviala grejer utanför mina personliga ramar, men uppmärksammar jag något irriterande måste jag verkligen störa mig på det trots att jag hellre hade önskat mig förmågan att låta det passera. Men det har liksom vuxit upp till principsaker nu. Som en påflugen liten skitunge utan förmåga att hålla käft när pappa skäms. Lyckligtvis för mig brukar det bara handla om en kvick blixt av frustration innan det är över. Men det tyglar mig inte från att sammanställa en lista över de tomteverksamheter som retar mig mest. De grövsta upp och lindrigare nedåt. Men först ska jag lite dubbelmoraliskt proklamera att det mesta av tomteriet inte angår människorna som står mig närmast. Jag vet inte. Hm. Det händer något när den intima kontakten förgrenar sig i kopplingen som är relationen. Men knappt ingen har kunnat ducka för allt. Hittills. Inte heller jag.


Puckotomtar: En extensiv kategori som täcker det mesta som har med resoneringsförmåga till kompetens att göra. Och nu menar jag extremfall. Nutjobs som inte har mognaden på plats trots ålder, inskränkta människor utan minsta dörr på glänt för nya perspektiv. Folk som är stolthetskåta. Härtill tänker jag också räkna in våldsverkarna, för jag kan inte sätta en annan orsak till utpraktiserad aggressivitet än just dumhet. Att sakna den grundliga kontrollen över sig själv är så tragiskt i en civiliserad samtid där intelligens ska styra dispyten och inte tvärtom. Äh, vafan, kasta in hycklarna också.

Lögntomtar: Man behöver inte alltid vara beteendeexpert för att se när någon ljuger. Vissa har gjort det till en sport och är förbannat rutinerade med både vita och svarta lögner. De värsta lögnerna är visorna man drar i brist på förmåga att stå för sina handlingar. När man tror att lögnen kommer skydda den närstående personen trots att det med största sannolikhet alltid slutar med många extra kilo kraft i slaget när sanningen ändå läcker ut. Jag vet att jag har blivit ljugen för, och känslan sitter som en obotlig sjukdom i kroppen när lögnen kommit från någon man bryr sig om.

Egotomtar: Detta anbelangar förstås många. Ett konkret exempel kan handla om tomtarna i matbutiker eller överallt där trängre passager existerar, och hur dessa har en tyrrannisk förmåga att ta hela gångytan i anspråk som att de ägde golvet. Det är möjligt att jag har ett påskyndat anlag i mitt varuhandlade, men även så. Visst fan ska man också visa hänsyn till jäktande muppar som jag och inte spankulera långsamt och spärrande som en fet amöba framför alla som vill komma vidare i livet. Det finns mycket politiskt att tossa in här också, men det orkar jag fan inte. Fantisera fritt!

Smittotomtar: De respektlösa - om det hade filmatiserats av Tarantino. Pinorna på kollektivfärderna och annanstans som bara inte vill lägga energin på att skyla sina äckliga fulpartiklar när de nyser eller hostar. Istället ska skiten uppenbarligen rakt ut i luften. Jag vet hur jag själv blir under sjukdom, hur jag söker mig till en folktom radie av ren hänsyn. Min egen plats där andra slipper känna hotet, för inte fan vill någon bli sjuk i en vardag fylld av krav på hårt arbetande för att släcka räkningarnas törst.

Röktomtar: Jag har corny fantasier om att det blir en fabulös festival när cigaretter förbjuds i förmån för människans bästa, typ som slutet på Star Wars där alla tjoar och fjantar sig över den galaktiska freden. Ett globalt jippo för att fira stankens annihilation. Min mamma har rökt hela sitt liv och jag har ändå aldrig vant mig till den vidriga, tjocka röken som så oförskämt tränger sig in överallt och gärna stannar där. Jag har tyvärr inte mycket övers för rökarna som inte inser ciggens förödande potens och osmidigt röker offentligt så att det stör andra.

Disstomtar: Det är ju naturligt att alla inte klaffar på personliga och kemiska plan. Men vissa verkar ha en slags fetish för att fullkomligt nonchalera de som inte tilltalar på rätt sätt. Och inte vet jag om det handlar om ytlighet eller något annat som egentligen kvittar, det blir bara en blockerande tsunami eminerad från dessa människor i syfte att ge kallsupar som avskräcker till fortsatt kontakt. Det är en svaghet att inte kunna, 1) lägga korten på bordet, 2) hinta läget tills poängen anlänt hos mottagaren. Att det istället känns smidigt och bekvämt att vända ryggen till är så jävla osexigt.

Odörtomtar: Min gamla vanliga nemesis och jag vill inte känna mig tjatig. Vilket jag förstås är ändå med så här vansinneslånga bloggposter. Luktar man SÅ illa som jag menar nu finns det alltid något att göra åt saken i förebyggande syfte. Det är bara att visa lite hänsyn och anstränga sig. Våra kroppar är potentiella pestfabriker och det är ändå ett ansvar att inte kladda ner sin omgivning med hygienisk apati.

Tafstomtar: Här har vi en ganska sällsynt men obehaglig företeelse. Men vid detta exemplet måste jag ändå lägga skulden på en individuell brist. Jag tar på mig det för jag pratar om offentlig, fysisk kontakt. Jag har en påtaglig fobi för klämmiga folkmassor när man står så tätt att skinnen har samlag med varandra. I proppade bussar till exempel, under hettorna när huden helst behöver blottas. En gång hamnade jag vid en fönsterplats och en äldre herre med T-shirt kom och satte sig makalöst tätt intill. Jag förstår inte hur han bar sig åt ens. Med lite påtryckning hade han suttit i mitt knä. Nu blev det så att hans arm istället gneds mot min i takt med bussens guppande. Och det måste guppat ORDENTLIGT. Jag kände mig helt antastad efter den bussturen och hoppas att det aldrig händer igen.

Tevekolltomtar: Här kastar jag in alla som har en dekadent inställning till film och serietittande. Det är ju jag som har en uppskruvad petnoghet - det medger jag - men alla som tycker det är okej att enväldigt pladdra som papegojor ÖVER något som är jävligt bra, eller försumma upplevelsen på andra sätt. Jag kan till exempel irritera mig när någon äter under tittandet och väljer att hålla blicken på maten alldeles onödigt länge. Maten ska inte in i ögonhålorna ändå. Det går att blicka ned på tallriken kvickt, joxa ihop krubbet och stoppa i käften relativt snabbt utan att behöva missa flera scener i rad. Åh! Det gnager mig bara att tänka på hur respektlöst ögonätandet är, och särskilt om man ser på något tillsammans som man själv uttryckligen har påönskat den andre att se. Vilken jävla diss det blir! Och det är så trivialt! Jag borde skämmas! Men det gör jag inte!

Smaktomtar: Individuellt igen. Jag hävdar klart att det finns skitmusik, skitkläder och skitåsikter för varje människas smak, men det hindrar inte min irritation från att blomstra till när jag ser pälsbärande, pinnsmala primadonnor eller dylika tomtar skrida fram längs gatorna.


Herregud. Och som körsbäret på grädden känns det som att jag glömt en massa tomtar. Om du som läser vill fylla på är det fritt fram att göra så. Jag vill också redovisa att jag knappast är Herr Perfekt i relation till tomtandet. Vi har alla våra dagar och liksom, gör alla våra tabbar. Det är ju när egenskaperna sitter i beteendet som omständigheten förvandlas till pest.

Kyssar och sumpade milstolpar

Det slog mig plumpt att jag inte minns min första kyss och det känns som en stor blunder. Är det inte sånt man ska komma ihåg utan ansträngning? Sånt man ska föreviga med ram i bröstets hall of fame med grandiosa milstolpar, praktiskt upplagda som putande stjärtar att daska till när minnet efterlängtas. Jag minns vem det var men inte själva scenariot, och man känner sig manad att fråga om det var så intetsägande att registreringen uteblev i pappersarbetet. Mycket dumt. Det hade kanske däremot tett sig värre om läppdansernas ädla konstart inte var så speciell för mig. Jag känner ändå alltid att den första smaken av någon är som en första kyss, och det upprepar sig gång på gång. Rent av berusande men det kanske merparten kan klubba på. En sak är åtminstone förbannat säker,- det är ett helvetesgap av skillnad mellan bra och dåligt hångel. Vissa verkar bara inte ha det där i sig, och jag har uttryckligen hört att läppkontakten inte ligger vissa nära om hjärtat alls. Jag kan inte förstå det. Ett majestätiskt bra hångel kan ju utkonkurrera precis vad som helst.

Min sämsta kyss var dock inte utdömd av en teknisk jury. Det var något så äckligt som ett otrohetshångel på själva studentnatten, som också borde varit en klassisk milstolpe men bara mynnade ut i minnesluckor och oförsvarliga handlingar. Att skylla på alkohol är nog bland det osexigaste man kan göra, men det ligger vissa poänger i hur individuellt urbota korkad man kan bli när promillen når ett visst klimax. Då man fortfarande kan ta sig fram av egen maskin men bara styr efter hur hjulen är inställda medans ratten är i omloppsbana runt solen. Jag förstår inte hur jag lyckades få i mig den mängden alkohol utan att explodera i en boll av kräk. Istället blev jag han som raggade upp en sympatisk lärares flickvän och var nära att följa med henne hem, tills att folkmassans kaos lyckligtvis delade på oss. Jag kände till intresset i förväg men jag skäms så för granatapproachen med direkthångel på dansgolvet utan en tanke på denna lärare som i största grad var en del av bilden. Jag är så glad att det inte gick längre än så, men samtidigt betyder inte det ett skit. Det gick tillräckligt långt och sedan dess har jag aldrig rört den mängden alkohol igen.

♥

Den första och största sista fantasin

En barndom kan vara mycket. Splittrad, glömd, hemsk, lång, kvick och hänryckt bedårande. Det känns som att min egen fick sig en likställt fördelad dos av allt. Jag saknar den ofta men hatar den. Jag värnar om den men vill glömma många detaljer och i samma bana vill jag minnas andra mer transparent. Men det är garanterat mer nyttigt i det längre loppet att minnas det som tar emot, det som lämnat feta blessyrer inombords. Utan minnet hade allt dåligt varit fullkomligt meningslöst, bara en ful och onödig klump av skit i tiden som inget positivt alls kommit ur. Man borde ändå finna den tanken snyggare,- att det hemska som hänt kan utveckla personen man är till något bättre och starkare, tack vare händelsen i sig.

Hur som helst var jag något av en nörd i ungdomen, fast kanske mer vilsen än töntig. Hade inte tankarna på rätt ställen. Disträ, blek, smal och jävlig med en apatisk klädstil uppfablad av min mamma. Ett malplacerat fantasiväsen i en hård och verklig värld. Man var liksom inte den mest populära kotten i parken och högstadiet var en lång plåga av sökandet efter mig själv. Fram till den mardrömmen av sirap var allting lek utan komplexa regler. Långa, magiska dagar hos S och hans överflöd av dyra och tekniska prylar. Springandet i skogarna, byggandet av kojorna, besök av syskon och fiskehajker. Det är den tiden jag vill minnas, högstadiet är en helt annan sida av myntet. Jag gick långa promenader runt skolområdet för att mosa ensamma håltimmar med tankarna på tevespel och den samlade handfullen tjejer man aldrig skulle ha en snöbolls chans med. Vänner fanns där också, självklart inte klassens coola pack men ändå vissa glada medium.

Men överhuvudtaget var jag redan då dragen till solitud. En typisk hemmasommar någonstans mellan '94 till '96 hade jag köpt ett sagolikt dyrt rollspel till mitt SuperNintendo. Det hette Final Fantasy VI och jag hade inte den blekaste måsrövens aning hur magisk den sommaren skulle bli innan den lilla plastbiten blivit nedtryckt i spelmaskinen. I princip var hela den sommaren spenderad i mitt rum bakom lyckta dörrar och neddragna persienner. Jag var ensam där framför teven men ändå inte, ensam utan en tanke på att det ordet existerade. Det är liksom essensen i gåvan som spelet gav mig, att ensam inte behöver betyda "ensam". Man är bara ensam när man själv betraktar sig som det. Även om det kvasitragiskt bidragit till min osmickrande titel som bekväm ensamvarg (nu på rehab) så har det också, förmodligen, räddat mitt sorry ass på många olika plan.

Bortom burar av hunger hånar man friheten

Frihet är en böjlig och flytande företeelse. En slav till relativa villkor lika mycket som det för mig ingjuter en dyster känsla av obalans. Låt oss gå utanför ramen en stund, våra ramar, våra bekväma svenska chassin. Varje dag dör 29000 människor av svält och det finns personer i våran komfortabla närhet som inte ens uppskattar mat. Jag hatar pubertalt pinnsmal och ytlig matavsägning mer än mycket annat. Det är rent av otacksamt som en nonchalant inställning till livet. Ur en objektiv vinkling tycker jag att dessa människor likaväl kan överta en svältroll i U-länderna, så att någon med starkare livsvilja och större tacksamhet får chans att förädla sitt liv i dennes plats. Denna typ av negligens tycker jag är ett hån mot friheten man föds in i, genom ren slump till synes. Maten på bordet, och bara tillgången är till för att uppskattas och så jävla enkelt är det.

♥

Effekten av omständigheter och decennium

När jag var sjutton små, naiva år fick mitt kärleksliv en bisarr kickstart i form av en internetförälskelse som sträckte sig till andra sidan jordklotet. Tidigare hade jag aldrig känt det jag kände då, och jag har med åren ansträngt mig hårt för att bevara minnet av det patos som fyllde kroppen som en våg av förtvivlan och rus. Det har blivit svårt på senare tid. Historien inleddes på en amerikansk chat när tiden begav sig, allt var nytt och rafflande och det gav en extra kick att chatta på engelska. Där fick vi kontakt, jag och C, bytte mail som nycklar till varandras liv och stiftade känslor för den andre, så genuina att hela mitt beteende förpuppades. Jag minns att det var hennes kärleksförklaring som tryckte på Play och efter den knappen var jag helt såld. Langad som enkelt villebråd på den vankelmodiga fantommarknaden som än idag kallas internet.

Det var som att någon hade startat en klocka och klockans visare åt sig fetare på varje sekund för att till slut väga olidligt mycket. Dagar, veckor och månader av långa mail, kostsamma telefonsamtal och postpaket for förbi som svaga tröster till att inte kunna vidröra varandra. Inga känslor avtog alls, det var snarare tvärtom och till slut blev det för mycket. Jag lade bestämt fram min agenda till mamma och pappa; att på egen hand resa till Oregon, USA. Det var ingen varmt mottagen idé, men kommande sommar blev den realiserad. Det blev en själslig resa på tre eviga veckor som fick mig att växa upp, vinna tunnor av mycket men förlora desto mer. Förhållandets livscykel öga mot öga räckte till knappt halva tiden och det var hennes initiativ att avsluta oss på helt realistiska grunder. Mitt initiativ blev att våldsamt strypa dessa känslor som inte ville upphöra för slippa bli strandad på en kontinent runt jorden, olyckligt kär. Det gick i lås och den sista tiden blev ändå fin.

Till slut kom jag hem igen, resultatet till trots ändå fylld av enorma intryck och planterade frön. Det jag däremot inte kunde känna till efter hemkomsten, var det svarta hålet i bröstet som skulle äta sig kolossal under mitt kommande decennium. Vid varje sällsynt tillfälle jag lyckats förälska mig har jag på en eller annan väg tvingats skära loss affekten exakt som scenariot med C. Gång efter gång, för varje människa jag verkligen intresserat mig själsligt för har det funnits en mur som jag eller min livssituation inte varit kompatibel med. En mur som jag i varje sällsynt fall fått se någon annan riva så gracilt och obekymrat, varefter jag långsamt men säkert också blivit åsidosatt och bortglömd. De här sakerna har satt sina spår i mig efter alla år, däremot menar jag inte att hoppet är sulat genom fönstret eller att illvilja föreligger mot någon inblandad. Många av dem är fortfarande guldet i mitt liv. Men beträffande allt här ovan så blir inget för mig lättare med tiden. Jag har svårare än någonsin att väcka den formen av känslor. Skulle jag plötsligt stå där igen framför min förhöjt dunkande blodpump hade jag förmodligen känt mig riktigt, jävla blyg.

Puss på chakrat.

Persondofter och Seinfeld-hangups

Aromer är som en kraft jag har ett speciellt förhållande till. Många verkar till tals inte lägga någon större vikt på det men jag påverkas omedelbart om lukten eller doften har en expressiv punch i sig, och särskilt om den är naturlig. Ofta känner jag direkt om någon attraherar mig på riktigt, genom doften, och det kan räcka med en kram för att tjuva till sig den informationen om personen inte bär för mycket parfym. Tyvärr, eller tack och lov beroende hur man vinklar frågan, är dessa attraktionsdofter tämligen ovanliga för mig. På sin höjd har jag träffat två personer i mitt liv som har kroppsdofter man vill sjunka in och somna i, en så unik lukt att personen i fråga enträget dyker upp till tankeytan även om man inte träffas, har känslor eller har setts på flera månader. Jag har också känt fantomdofter av någon, på samma ställen de befunnit sig, på samma ställen ett minne av dem hänger kvar. Doften ÄR där, säkert bara som en reaktion i min hjärna, men den uppstår bara på dessa platser och det kan vara helt obegripligt svårt att sluta tänka på någon när det behövs och skall eftersom fantomdofterna aldrig upphör.

Det här bäddar också för många påfrestande situationer. På samma sätt som solidariskt sommarblomster kan få huvudet att spinna som en jojo kan också de dåliga lukterna få huvudet att falla till golvet som en less rabarberpaj. Det är känsligt, men vissa människor har så bedrövliga lukter från kroppen att jag knappt står ut. Jag vill fixa det. Liksom skjuta undan faktumet att jag mår lite illa och det bara är en lukt. Men är scenariot upplagt så att man befinner sig stationerad någonstans och personens os ligger i luften som en dimma, blir det i högsta grad en tung uppgift för det känns som att låta den otilltalande människan kladda av sig inuti, där lukten registreras. Personen är i huvudet och tafsar. Det är en mycket otrevlig känsla som dyker upp i biosalonger speciellt, men egentligen överallt där tillförsel av ny luft inte är ordentlig. Och jag ska inte sticka under stol med att jag avbrutit eskalerande relationer på grund av det här. Extremt få gånger och väldigt tidigt, men ändå. Det känns som en genuin Seinfeld-hangup.

♥

Fadersfigurer

I frustration till bortpinnandet av ett tuggummi under skon utbrast jag idag "Jävla ollon vad svårt det ska va'..." framför en häpen barnfamilj. Utöver den penibla omständigheten kändes det också ganska omotiverat av mig. Men jag är inget helgon i käften och sånt där sitter djupt, djupt i motoriken. Jag försöker däremot att låta bli svordomarna för jag vill verkligen inte, och det för att min pappa svär med råge. Svordomar i sig har jag inga skrupler för, men jag vill inte ta efter något han gör och känns det som att jag speglar honom på minsta sätt blir jag väldigt illa till mods och skapar beteendemönster för att kringgå liknelsen. Han är ett typiskt offer för mitt inre odjur och jag har ingen kontroll över det längre. Även om ingen försoning kommer ske blir väl tårarna ändå ett faktum när han går bort. Inte minst för livet utan en pappa och äkta fadersfigur,- och hur symboliskt det hela blir när han verkligen försvinner.

Ibland frågar jag mig om jag saknar verkliga grunder att stå på, som mannen jag är med de värderingarna jag har. Inte ens när jag var liten hade jag ordentliga "prat" med min pappa. Bortser man från pryglet så tror jag faktiskt att han inte hade eller har den uppfostringsförmågan i sig. Jag kan se på en cheesy sitcom där en amerikansk normpappa tar ett snack med sin amerikanska normson och känna ett avund inför kopplingen sånt betyder, en misströstan och en rejäl övertygelse om att bli den bästa jävla pappan i världen om jag någonsin blir en. För mitt barns skull. Så att den slipper se på TV-"talks" och känna hur något saknas i livet, så att den slipper söka fadersfigurer i 80-talsanime, en principfast och rättfärdig rymdpirat under namnet Harlock som ändock är ett underbart val men knappast av kött och blod. För mitt barns skull i första hand, och sedan för min.