För bara två lungor frisk luft

Jag vet inte. Osäkerheter gör mig rastlös. De hänger i luften som vindspel och tystnar liksom aldrig, låter mig inte vila tanken. Jag överanalyserar och underanalyserar, ifrågasätter detaljer i samma stund som jag slår ned mig själv och uppmanar att låta bli. Det är stort och litet, nyanser och primärfärger, saker jag borde sagt och saker som borde låtits bli och jag kan bara spekulera för jag ser aldrig när orden tar i mark, om de tar i mark. Långa tystnader och jag vet inte. Omständigheter gör mig maktlös. De väntar i speglarna och tar liksom alla chanser de får, låter mig inte se ren ut. Med tiden slocknar jag så lätt för det är allt jag gjort i tio år och det kommer som en blinkning. I all naturlighet går det inte att vänta hur länge som helst, men jag får mindre utrymme att över huvudtaget ge mig till tåls. För jag vet inte. Ovetskapen gör mig matt. Den trycker under huden och pulserar bara för att låta mig veta att den kan dö om jag så önskar. Ibland vill jag strypa den för bara två lungor frisk luft tills att tanken att kanske kanske kanske kommer och övertalar som bara den kan. Att det kanske händer något snart. Att jag kanske lyckas vakna då. Att jag kanske blir lycklig sen. Men vad jag har att se tillbaks på är så få supernovor i en rymd av stora svarta ingenting att ljuset förlorar sin effekt, bara blir dåliga substitut för hopp jag inte vågar tro på.

Om en lagom stund ska jag möta upp min krullhårigt trogna S för att inta biosalongen nere i centrum, och det blir garanterat den bästa flykt jag fått på smärtsamt länge. Jag ska glömma allt och må bra i två timmar. Om inget annat kan fylla bröstet på mig tänker jag ta vad jag kan få. Det övriga är så jävla tröttsamt nu.