Tids,- och andra paradoxer

Så var julen förbi. Det gick ännu kvickare än jag förutspått men det är väl lättare att känna så några dagar efter. Allt gick bra och det var mysigt, inte för mycket kallprat (riktat mot mig åtminstone) och tillräcklig sömn natten före. Det som tog emot var att se mormor så illa förtärd av tiden. Jag hälsade men såg att det inte riktigt registrerades, vilket gjorde ont. Hon kunde liksom inte deltaga, ens gå ned i källaren där barnen fick sina julklappar. Något säger mig att det här var hennes sista jul och jag vill unna den henne mer än någon annan. Självklart skulle hon vara med. Det är sällan jag blir så påmind om tidens effekt, när mitt eget ansikte förblir oförändrat som en docka genom årtionden. Och det känns sorgligt att konstatera men nyåret är ju det som väntas in nu, som att jag hade förväntat mig mer av min vistelse hos mamma och pappa. Kort därefter blir det hemresa och lägenhet igen. Ensamhet igen. Livet igen, det som måste på rätsida på något motoddsigt manér.

En upprörande knallklar dröm om min första flickvän spelade upp sig inatt. Eller egentligen strax före jag vaknade nångång mot sjusovartimmarna. Fast drömmen handlade snarare om möjligheten att få träffa henne igen, återuppleva den där resan jag gått och romantiserat om. Hennes mamma hade skickat en flygbiljett till Orlando, vilket borde varit Oregon men jag ifrågasatte det inte längre än chansen att alla flyttat. Det där var tio år sedan. Jag tänker på henne ibland, undrar hur hon ser ut, vad hon gör. En gång youtubade jag hennes namn men fick bara Charlotte Perellis androidfejja stämplad på skärmen. Jag vågar sätta en stadig femma på att hon gjort karriär, skaffat man och kotte och hus i något gemytligt kvartér. Man tror ofta så om människor man inte sett på evigheter,- att de har gjort det mesta av livet och allting är ett enda stort barnkalas. Men jag blev trots allt misstänksam i drömmen, det var lite olustigt att få en inbjudan efter ett decennium av zero kontakt. Familjen har kanske blivit kannibaler och minns hur saftiga mina lemmar såg ut. Men så borde jag väl komma ihåg att det var en dröm också.

Ikväll föreligger en slags uppfattning att jag ska till S och hänga, trots den svajiga atmosfären som blev efter hans förra vänskapssvek. Det är mest han som tagit initiativ och med all jävla rätt, men som jag vill minnas var det också han förra gången. Jag bryr mig dock inte, hur det än blir. Ärligt talat kunde jag lika gärna blåsa av det, för det vore mer tilltalande här, med min musik, mina filmer, min musik och mina preferenser överhuvudtaget. Jag ogillar att döma andras smak i saker och ting, men vissa fastnar verkligen i utvecklingen. Det är skönt att inte bry sig längre, men som alltid oroar det mig att jag lyckas bli så kall.

Pimp my tree

Jag har semester från ensamheten. Som en liten lämmel har jag nu slagit mig till ro, här i hörnet av barndomsstaden och inväntar julen med viss skepsism. M var en ängel på väg hit, som hon varit ett par resor fram och tillbaks i kontrast till det vanliga skrikandet. Jag tror att hon börjar fatta hela grejen med bilåkandet, eller åtminstone att jag inte vänder tillbaks och stannar bilen hur mycket hon än vrålar sina besvärjelser om ond, bråd död. Det första jag gjorde efter ankomst och all setup av tekniska prylar var att äta mammas mat framför Discovery Channel, och sedan dess har jag flitigt zappat mellan den kanalen, History Channel och Animal Planet. Guld och åter guld. Idag svepte jag upp granen och det var som att skjuta från höften. Fanns det en titel som professionell granklädare hade jag varit yrkets Messias. Granar hade vallfärdat land och rike tvärs, kastat sig i min famn för att frälsas med en pimpning. Och jag skulle le med ett bombastiskt Jesuskomplex, klappa granarna medbarrs och milt viska... "I'll hook you up".

♥

Vi två, Dex

Ja, vatten är källan till liv men också källan till ett jävla torkande om en hel bunt av det bestämmer sig för att parkera på ens golv. Den här bloggen håller på att förloras. Det är min restriktiva distribution av privatlivet som sätter lås på fingrarna, för jag vet inte vem jag lever åt längre och det får mig att skämmas en ansevärd portion. Jag gör och åstadkommer saker men när jag reflekterar över saken slutar rapporten alltid med att jag endast gjort någon annan en tjänst och den känslan är väldigt oförlåtande när man söker existentiellt värde. Exempel som taveluppdraget åt L, det uppkom som en intressant faktor och joxades ihop oväntat snabbt och läckert till ett blygsamt arvode bara för att ge mig känslor om tomhet... efteråt. Såklart är det också relativt, eftersom tavlan i sin tur kommer göra en annan människa glad. Också idag, när jag gjorde S en tjänst och hämtade hans glömda krafs hos en tidigare bovärd, med mycket tekniskt krångel på vägen. Saken är bara den att dessa ständiga bistånd inte räcker hela vägen till en poäng i mig. Jag har uppenbarligen fallit ner i en livsrutin som bara erbjuder osjälviska tjänster att bygga variation med. Jag hoppas det är tillfälligt, hur hjälpsam jag än må vara till naturen. Det är för fan jag själv som behöver de mest kritiska, intima tjänster utförda.

Den senaste tiden har spenderats mycket till planering och förberedelse inför julperioden, så den kan bli anspråkslöst behaglig och avslappnad från förpliktelser. Det blir föräldraresa på måndag, efter en helg av tvätt och städ. Jag vill inte komma hem och möta såna gråa uppgifter efter jul och nyårskarusellen. Faktum är att frågan är; om jag vill komma tillbaks överhuvudtaget. Framtiden i denna staden känns idag oerhört luddig i tanken, som att den inte kan ta form, som att den kan kvitta. Jag har liksom inget att hämta just nu. Inte ett dyft, inte en människa, inte en attraktion mer än vana och gängse belåtenhet. Jag får se hur korten lägger sig nästa år, När S slår rot på nytt och jobbsökandet får ny tyngd. Själva julen med släkt och hela ensemblen blir åtminstone spenderad hos föräldrarna. Vilket alltid är prefererat. Det känns mest jul. Men jag förväntar mig inte storverk, den naiva känslan avtog för flera år sedan. Jag vet inte, ibland känns det som att jag borde fixat en egen setup att dela julen med, istället för att lapa säsongen avsides släkten. Jag menar... med häpnad, livspartner och barn. Det är lustigt. I tredje säsongen av Dexter är hans liv på väg mot familjebildning och han ifrågasätter det som en utomjordisk formel tillika fascineras, precis som jag. Vi två, Dex. Vi två.