Kroppsliga störningar & Ninja action

Igår dök det upp en subtil, suspekt känsla i nedre delen av buken. En pulserande obehaglighet som flammade upp under intervaller på trettio sekunder och en minut. Det har fortsatt ända till denna stund. Oerhört störande att dra på sig något nu, om det ÄR något. Jag funderar på en hajk till vårdcentralen om tillståndet fräser på även imorgon. Men hela åkomman är så dryg. Den gör inte ens ont, den bara stör. En fluga runt huvudet. Kroppar! Fan vad avancerade vi var tvungna att bli. Om allt var lego, om vi var lego skulle så mycket skit varit lättare. Men jag ska för självrespektens skull inte dyka ner i den fördjupningen. Istället kan jag nämna min ninjabravad som utfördes när jag idag låste ut mig själv för säkert femte gången i följd. Jag var kvickt på väg mot affären och slängde på mig jackan lite väl fort i hallen, vilket förstås är ett ypperligt skede att låta tanken på nycklarna passera som ett viggen. Slam sade dörren, Fan sade jag. Det gick riktigt fort. Då fick jag den episka idéen att klättra in genom fönstret från räcket som hindrar folk att ramla ner i passagen till källaren. Och lika fort som jag låst ute mitt ass var jag inne i lägenheten igen. Shazaam, ninja!

Dagklonerna anfaller

Dagen började med ett närmast spasmiskt infall att handla för obscena mängder pengar. Så mycket pengar faktiskt, att jag mer eller mindre medvetet valde att glömma alla medel för valutatransaktion hemma, vilket jag fick slingra ur mig med ett charmigt leende vid kassan. Tjejen sade att jag kunde sätta kassarna i hennes bås och återkomma, så jag gjorde det. Det är skönt att bo så maffigt nära affären, och mindre skönt att det ska behöva ösa piss från himlen när såna här saker sker. Men jag trampade på och fick mina efterlängtade ransoner at the end. Det är verkligen dags att börja placera mössor på pallet, jag trodde att öronen skulle explodera där ett tag. Sverige har blivit kallt och mina öron är känsliga. Döm mig inte. Jag kommer efter dig som en vråk. Som ett bi. Hursomhelst, mina dagar verkar bara flyta på likt små barkbåtar i en större sjö där vindriktningen inte vet ut eller in. Jag vet inte var jag är. Och som idag, när S kom förbi utan större planering och vi umgicks lika träffande som alltid med uttjatad bachelormat, serier, Boston Tea Party och film, framstår dagen som en klon av alla andra dagar. Ändå vill jag inte gnata illa om läget. Jag är lite småläskigt tillfreds med den mållösa rutinen. Det är värt att ifrågasätta.

♥

Kalleritualer, tonårspartaj & hemresor

Jag brände precis insidan av kinden på en jävla krämbulle. Det känns fail. När jag var liten köpte jag alltid en Kalle Anka och två mastodontiska krämbullar, varvat med geishachoklad. Det är väl ett mirakel att jag inte blivit fet som ett hus. Eller geisha. Och som jag läste de där Kalletidningarna. Jag kan till och med sakna det idag. Kanske borde tjacka en och inse vilken grym besvikelse de ter sig i vuxen ålder, för att sedan begrava saknaden med ro. Hursomhelst. Saker har kulminerat till en hemresa nu. Imorgon blir det tre timmar bil mot sydliga hem. Vinterdäck, handel och preppat ansvar är fixat så jag bara kan softa loss när bilen återigen står parkerad. Jag har saknat staden. Faktiskt. Mer pinsamt är kanske att jag saknat min Playstation 3. Här har jag också hunnit med en släktträff i och med ena systerdotterns femtonde födelsedag. Den åldern är väl alltid en sjujävla tripp. Timingen träffar den där pinsamma ådran att bli firad och sjungen för, vilket jag i och för sig också förstår. Födelsedagssången är en fjantig skitsak. Finns det bara en trivial sed man kan skippa här i världen så är det att sjunga den larviga soppan. Den pinsamma atmosfären underlättas väl heller inte av att ha en morbror som jag, som vid någons fråga "vad har du fått av mamma och pappa då?" kläcker ur mig "femtio kilo kondomer?". Men it's all good, min släkt kan skratta av sånt och det skönt. Det är lite sött; hon har skaffat sig en kille som är jättekort och har superhäng. Tur att han inte var där. Jag hade behövt låsa in mig på toa och garvat i det tysta.

Håriga djur

Mamma och pappa har skaffat en vit perserkatt som flyr till minsta ljud. Jag har nog aldrig sett en så skygg katt som till orda inte haft en svår uppväxt. Naturligtvis är den inte kompatibel med min egen. Den fräser och vresar sig så fort M kommer på tal. Och stackars henne, alla katter i mannaminne har gett henne skit och det hela verkar aldrig ta slut. Hon är inte ens aggressiv tillbaks. Besynnerligt. Själv har jag laddat min arsenal mot tristessen med vin och film. Jag tänker inte se åt S håll. Det är inte värt det. Han är inte värd mig. Klippt håret har jag också lyckats med. Jag har på sistone haft en oförklarlig förtunning och det började bli lite väl enerverande långt och lätt att trilla loss. Jag uppskattar långt hår, men kort är så mycket skönare att ha. Det är knappt en match mellan praktiskt och estetiskt där. Vad problemet består av kan jag bara spekulera kring. Det finns inga hårproblem i familjen och jag har knappast stressat den senaste tiden. Vitaminbrist eller liknande känns troligt. Hursomhelst väntar jag på att detta trimmade djur ska torka så att jag kan svansa ner till pizzerian och nalla en nostalgipizza. Ständigt detta fenomen när jag anländer här.

Ett ord om perser och andra framavlade djur med fysiska problem. Det är bara förjävligt. Man hör hur den trycker luften hårdare genom nasalgångarna och leker hon för länge börjar hon flämta för att lyckas kyla ner sig. Jag sade till mamma att man inte ska stödja den här typen av avel men hon var fast besluten att ha en perser för utseendet. Jag blir så ledsen.

Ovidkommande krams egentligen

Efter en legendariskt intensiv kyssdröm vaknade jag tidigare, fast besluten att sprinta till affären och handla sånt man överlever av. Tills det slog mig att jag måste bila till föräldrar och däckbyte, typ på torsdag redan. Varför ska jag då köpa nytt krams som lär stå och bli gammalt under min frånvaro. Det får gott bli hallonsaft till mackorna i två dagar. Imorgon, onsdag, har jag en väl behövd tvättid och som den ska nyttjas, det blir inte nådigt någonstans. Dessutom ser mina golv ut som skit. Det syns mest i dagsljus så jag slutar alltid tänka på misären mot kvällen. Varför kan man inte bara tvätta golven. Också. Fan vad praktiskt det vore. In med skiten i maskinen bara. Men med tanke på att folk inte får tvätta en liten BH så får man antagligen inte sula in sitt parkettgolv heller. Hursomhelst, ja, lång bilresa på torsdag och det lutar åt en stayover till måndag eller liknande scenario. Det är så drygt att köra. Suck. Jag vet inte. Jag känner mig ganska trött på allt men jag vet heller inte vad jag vill. En jobbig skitunge är man. Det positiva i handlingen är att jag och S (men initiellt jag) har upptäckt ett nytt kärleksbarn. The Mighty Boosh. <3

♥

TV-kanalernas sepuku

Mina tv-kanaler har kuppat och begått sepuku. Det är tyst och svart som i graven från den överflödigt stora lådan jag var tvungen ha, sisådär sju år tillbaks. Ett par gånger den senaste tiden har jag bara pausat tankarna och konstaterat hur jävla stor den är, när jag sitter där och korkar framför. Men jag gillar det. Stora tv-apparater, det är jag och dem mot världen. Jag vill ha en bioduk en dag. Ja! Bo i bio klingar nästan för bra för att vara sant, vilket det förstås är. Poängen dock med svart i rutan är att ensamheten späs på och tar en större roll i etern. Det är något närmast terapeutiskt med att höra människoröster i omgivningen vare sig de kommer från TV, radio eller närvarande människor. Jag skulle kunna ta till radio men det känns så drygt. Och vad sänder dem med kvalitet klockan två på natten liksom.

Det finns inte makalöst mycket att rapportera. Mina dagar är kloner av kattmatning, solitud, surf, spel och saftdrickning. Fått dille på vinbärssaft. M bajsar i lådan oroväckande frekvent så jag försöker justera hennes mattider något för att spara in på kattsand. Och det är inte nådigt när det händer. Förbannat mycket krut i den håriga lilla kroppen. Mot mitten av månaden blir det dags för en tripp upp i landet, till föräldrar och däckbyte. Någon har trimmat årstiderna.

Episkt rubbad

Under mitt uppdrag att införskaffa säkerhetsnålar sprang jag på I utanför Åhléns idag. Lika vacker som alltid, och jag med bråttom försökte hälsa, visa min uppskattning att se henne igen och förklara att det vore kul att joxa ihop umgänge på något sätt. Allt på en gång. Det gick väl mindre bra. Jag skäms så inför henne, för vi gick åt skogen pga min oförmåga att satsa. Då. Förr. Senare. Tidigare. Whatever. Det finns inte en kvadratmillimeter på våran karta av FAIL som inte bär mitt namn och jag tar hela ansvaret. Fan. Jag förstår om jag är en fläck på väggen för henne. Där kan jag gott stanna utan att ifrågasätta något. På vägen hem tänkte jag på alla saker jag kunde sagt, hur ledsen jag var över mitt beteende och allt jag ångrar. Varför jag inte frågade hur det var med henne osv. Ibland är man verkligen dum i huvudet. Vore jag inte episkt rubbad i hjärtat hade jag förmodligen älskat henne då och nu.

Defekt sömn & efterlysningen av tid

Jag sov med en oförskämt påträngande huvudvärk inatt och det beror säkert inte på något annat än den sena timmen jag till slut kapitulerade under. Att det ska vara så förbannat svårt för mig att få styr på sömnen. Jag kan liksom inte minnas när jag sov tungt senast, en full natts sömn, likt en civiliserad människa. Det hade kanske gått an om jag var kreativ som en cirkus om natten men nu sitter jag mest och knåpar med spelet. Jag borde bara sula ut mojängen, sätta en trepoängare från fönstret rakt ner i containern en bit bort. He scores! Jag minns när jag var yngre, och inte ens särskilt mycket yngre då jag kunde gå i ide varje natt och känna att sömn var det bästa som fanns. Idag känns det bara till besvär. Jag måste lägga mig där och ligga i flera timmar, ensam och jävlig, knappt trött av den rubbade dygnsrytmen och sumobrottas med tankar jag inte vill ta del av. Samtidigt har man ändå tak att sova under och det är inte alla förunnat. Många klagobesvärjelser faller i bitar när de ställs i proportion.

Och jag vet inte var tiden tar vägen. Alls. Vad händer. Var det inte sommar igår? Festival. Öl och nattpromenader. Nu står regnet som fryst makrill mot marken och man är halvvägs mot jul vilket också känns erfaret från förra veckan. Samma jular om och om igen, jag har faktiskt tänkt tanken att flaxa utomlands och bara ge fan i det för en gångs skull. Det hade fungerat lika bra med annat ombyte, som att vara hos någon annan. Eller ensam med flickvän, om bara galaxens planeter ville arrangera sig i linje och frammana ett magiskt vortex som på ett plumpt beskrivet voodoomanér bryter förhållandetorkan. Frågan är varför, men jag får alltid en aggressiv lust att settla down med någon inför julen. Att ha någon just då. Att vara någons. Det är skumbanan...