Mina tv-kanaler har kuppat och begått sepuku. Det är tyst och svart som i graven från den överflödigt stora lådan jag var tvungen ha, sisådär sju år tillbaks. Ett par gånger den senaste tiden har jag bara pausat tankarna och konstaterat hur jävla stor den är, när jag sitter där och korkar framför. Men jag gillar det. Stora tv-apparater, det är jag och dem mot världen. Jag vill ha en bioduk en dag. Ja! Bo i bio klingar nästan för bra för att vara sant, vilket det förstås är. Poängen dock med svart i rutan är att ensamheten späs på och tar en större roll i etern. Det är något närmast terapeutiskt med att höra människoröster i omgivningen vare sig de kommer från TV, radio eller närvarande människor. Jag skulle kunna ta till radio men det känns så drygt. Och vad sänder dem med kvalitet klockan två på natten liksom.
Det finns inte makalöst mycket att rapportera. Mina dagar är kloner av kattmatning, solitud, surf, spel och saftdrickning. Fått dille på vinbärssaft. M bajsar i lådan oroväckande frekvent så jag försöker justera hennes mattider något för att spara in på kattsand. Och det är inte nådigt när det händer. Förbannat mycket krut i den håriga lilla kroppen. Mot mitten av månaden blir det dags för en tripp upp i landet, till föräldrar och däckbyte. Någon har trimmat årstiderna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar