Onyheter från spruckna ispalats

Kring spruckna ispalats av barndomsminnen, ballögda terriers, livrädda perser och otekniskt lagda föräldrar har snön lagt sig som ett landskap av florsocker. Den här lilla staden fryser till is och det var länge sedan nu. Jag trodde helt och hållet att de vita jularnas tid var passé, men där ser man. Det är lika bra att njuta av köldslaget så länge planeten vill bjuda på omväxlingen. Så ja, imorgon ska det firas julafton, om det nu är något att fira. Mer än någonsin känns det som en släktträff att få överstökad. Tyvärr. I år delar också gruppen på sig och även om en mindre skara kacklande släktingar kan göra dagen lugnare misstänker jag samtidigt att den kan bli drygare. Den andra gruppen som består av syster med familj, kommer på juldagen. Nåväl, man har åtminstone alltid maten att se fram emot. MAT! JULMAT. Mat är sällan drygt. Vi får se hur drygt nyåret blir när ensamheten kommer krypande. Den S jag har på denna planhalvan är med största sannolikhet upptagen på något vänster, och jag vet inte om jag bryr mig. Dyka upp där, andrahandsröka mig genom allt och sucka inombords åt hans intresse för vansinnestråkiga PC-shooters. Det är ingen dans på änglasång att vara socialt fördömd. Det gäller att acceptera dessa sällskapslösa högtider för annars slår det skruv under kraniet. Jag vill inte bli mörk igen, saker går ändå bra nu. Högskolan går bra. Jag jobbar bra. Mot... något iallafall. Tiden får rinna vidare och värdet i allt får bevisa sig en dag. Eller inte. Jag vill bara inte stanna i nuet, för jag har absolut ingenting här att hämta.

God jul, Pablo.

♥

Avskildhetens Jack Sparrow redogör

Det känns märkligt att återkomma till min skriftliga oas som att ingen tid har förflutit, när det i själva verket känns som att flera kalenderår har blåst förbi. Jag tror att det handlar om utveckling - min utveckling - men samtidigt inte. För jag känner mig inte mycket annorlunda trots den fylliga terminen på högskolan som rullar vidare och stjäl all min tid. De säger på lärarutbildningen att man borde växa som person och att något är snett om det inte sker, men jag har då inte sett fler nyanser av mig själv. Ännu. Jag har däremot lärt mig en hel del och det har fått tiden att forcera sig fram med demonisk kraft. Det lyssnas, skrivs, redovisas, skrivs, diskuteras, redovisas, lyssnas och skrivs. En naturlig och trygg plats har uppstått i läsningen när jag nu inser att det går att genomföra hela affären, för hittills har det varit lätt segling hela vägen genom delexaminationerna.

Den muntliga som jag genomförde med A gick som en dans, men långt ifrån tango. Det är beklagligt att A har såna hjärtstickande svårigheter att tala inför andra. Hon hämtade andan mitt under redovisningen och jag kunde bara hålla huvudet kallt vid sidan av. Det gör ont att se men hennes är ett mod värt att beundra. Själv fick jag som lärarrespons att mitt talförande var som en skiva erfarenhet från flera års arbete. Det är halvt obekvämt att prisas så när resterande studenter i arbetslagen inte alls kom i närheten av samma beröm. Så professionell kan jag inte framstått ändå. Jag har ett visst sätt att glida in i en roll när jag står inför publik, som när jag höll i en lektion på praktiken. Jag blev... flummig. Abstrakt ord att fiska upp men det är svårt att beskriva. Kroppspråket blir lite onyktert och jag kan ibland fumla efter mina poänger, och inte minst rekvisita. Denna lektion var visserligen helt oförberedd men det finns en viss ingjuten rolldräkt som uppstår i dessa situationer. Som en mildare Jack Sparrow, lite mer i kontroll. Är det mitt sätt att bli trygg i rampljuset? Kanske lika bra att låta frågan passera.

De skriftliga delarna är inte mycket att orda om. Jag vispar ihop vetenskapliga texter som det vore att blöda på pappret. Däremot är slarvfel min superkraft och det återstår att se om väl godkänt kan skramlas ihop. Tryggt känns det däremot, när andra verkar strida emot underkänt. En del hoppar också av tåget nu och det är främmande att tänka sig. Jag har inget val, detta är det enda spåret jag kan se vid horisonten. Jag har varken ett nytt att växla till eller anledning att se bakåt. Min kreativa sida hamnar i en allt djupare koma och när ett stort projekt snart läggs till vila kommer det estetiska i mitt liv vara utplånat. Det återstår att se hur min kropp reagerar till tomheten, då jag alltid haft kreativitet i händerna. Ständigt något. Ständigt. Alltihop känns också ironiskt med tanke på hur ensam jag fortfarande är, och mer därtill. Jag hinner aldrig träffa S längre och även om det är trevliga grupper man arbetar med i skolan så klaffar det inte på rätt plan. Denna avskildhet verkar helt inpräntad i mitt skinn. Den går inte att tvätta bort.

Surr i stadens upprymda puls

Det årliga festivalsurret står på full gas i staden och igår kväll blev det en konsertlös kväll med öl i följe av S, T och C. Årets uppsättning av artister och band lämnar mig ganska sval men jag har saknat att röra mig ut så en ölkväll är naturligtvis lika skön som en annan. Det var ett eldprov att ta sig genom myriaden av människor på väg till puben. De flesta vidhåller en oerhört seg takt när de går och gatorna kan bli så tätt packade av strömmar att man rätt och slätt tvingas till halt, vilket är lagom frustrerande. Men själva mängden tillför också att så mycket mer händer, var man än sätter foten. I en snäv trappa till pubens WC-faciliteter står man plötsligt och halvkrockar med Gert Fylking, det gamla dragplåstret. Upp eller ner, frågar han och jag klämmer ur mig något om att trappan vore gjord för dvärgar. Vilket ju är HELT ovidkommande i situationen men jag hinner förbi karln innan den irrationella harangen hunnit sjunka in. På väg mot andras bussar och eget hemtramp blev jag också räddaren i nöden för två bönor på tuggummijakt. Det tog ett par omfrågor innan jag begrep att de inte frågade om cigg eller något annat det vanligtvis frågas om. Och hey, en välpreppad stofil som jag är kunde jag langa fram mina V6, påsen som egentligen inte innehöll V6-tugg utan Fluorotte efter min senaste tandnoja. Det är helt enkelt praktiskt att fösa ner Fluorette i en V6-påse för att ta med sig på äventyr, vilket jag så kände mig drygt tvungen att förklara väldigt ingående i stundens hetta. Haha! Hursomhelst var den milda givmildheten rart uppskattad.

Ikväll händer antagligen ett och annat därtill. Vädret är kanske inte magiskt somrigt men och andra sidan blir det svalt och behagligt på krigsfältet. Och på måndag är det öppet hus på högskolan. Det vore dumt om jag inte trampade dit och tog en koll för att litegrann tvätta bort känslan att skolan är ett invecklat palats jag inte skulle känna mig hemma i.

♥

Dagarna bland moderskepp och faraoner

Dagarna här bland moderskepp och faraoner tycks passera som flyktiga drömmar utan konturer, jag lyckas bara inte få ett grepp om tiden som gäckar min sista ledighet. Men återigen, det är så befriande att allting bär mot ett mål. Fredagen före den förra rattade jag hit genom en stekande ugn i sällskap av den skrikande fyrbentingen i buren på passagerarsätet. Jag fick stanna fyra-fem gånger för att plocka upp henne i brisen och torka dregel. Det är kärlek. När jag reser i sträckor av denna magnitud vill jag annars bara komma i mål och få vägtangon överstökad. Hur som helst har det hunnit vara en rejält tilltagen mysfaktor att befinna sig här, med både blått, vitt och grått på himlavalvet. Mest grått kanske, eller helt enkelt snarare. Men en regnig sommar knäpper mig inte på kranen just nu, det vore värre om regnet uppstod senare i augusti under en tillställning som stavas festival. Eller om ugnen drogs igång igen när jag och fyrbentingen ska resa tillbaks. Det har också blivit ett par kvällar hos S, barndomstrollet, som inledningsvis lät oerhört ivrig att träffa mig. Min "nypa" salt var legendarisk och mycket riktigt ställde han in våra planer gång på gång på gång med anledningar som sjöng att annat folk plötsligt fått min plats på hans schema. Jag kan bara betrakta karusellen som rutin och känna komforten i att inte bry mig längre. Det är också styltat när man väl kommer dit, in i dekadensen han skapat där i renoveringsobjektet. Möbeltömt, kallt och jävligt med skräp överallt på grund av hans oförmåga att sluta spendera pengarna på driften av en motorcykel. Jag begriper inte hur han pallar att leva i en så självförvållad dystopi och det är inte konstigt att kedjerökandet blivit ett faktum för hans lungor. På en ljusare not flängde jag iväg på barnkalas i söndags, hos systersonen. Halva släkten hade köpt vattenpistoler till honom och jag kom rasslande med den allra minsta, ändå valde han att springa ut och leka med just den. En riktig pärla, den minitomten. Så ja, nu återstår det att se när vägarna bär hemåt igen. Jag har flaggat för helgen om det svala vädret står på sig. Det känns dock en smula tidigt men det vore kardinalfel att inte passa på.

Bort från avgrundens rand

Vid avgrundens rand kan man stå och tänka hemska saker, man kan taxera sig till noll och intet värde och skrapa så djupt inpå själens sköra skal att man skäms över allt det destruktiva som sjuder i en. Så har jag nu känt i några år när både skolor och jobb enträget fäktat bort mig med stoppskyltar. Jag har mått som ett misslyckande, tagit mig an titeln som ett litet husdjur och ibland till och med haft det i mitt knä, klappat det ömt som för att intala mig själv att det är okej att inte lyckas i livet, okej att inte ha en framtid att hoppas på. Detta generande mörker har jag levt med tills i lördags, när beskedet att jag antagits till bildlärarutbildningen blänkte upp på datorskärmen. Jag har nu ingen aning om vilken typ av bedrift det är att godtas dit, eller om det hela kommer smeka mig medhårs. Men jag är så tacksam. Och glad, att jag har en riktning igen. Att jag inte behöver släcka ljuset för en hel institution av mitt tänkande som vill och behöver behandla framtiden. Att jag kan bry mig om mig själv igen. Nu återstår det att se hur skolstarten blir i slutet av augusti eftersom jag inte studerat ordentligt på tio ofattbart långa, tillika obegripligt korta år. Nu ska jag plötsligt sluka 330 högskolepoäng och det känns helt utomkroppsligt svindlande att ha fem år av skola framför mig. Lika svindlande känns det att sedan arbeta som bildlärare. Med elever. Med auktoritet. Med allt. Det blåser kring mitt förstånd som örfilar med piskande kulingstyrka.

Senare idag när sömnen fått sin runda är det läge för sommarens vanliga tripp till föräldrar, syskon och alla slags barn och ungdomar. Det framstår som alltid skönt men jag chansar inte, en smärre ensemble av tekniska leksaker får hänga med i bilen. Högst troligen blir de nallade ute på parkeringen i skrivande stund, eftersom vissa redan ligger där i åkdonet fullt synliga och väser "stjäl mig" med flaxande ögonfransar. Mor fyller år i linje med systerns minsta kotte så jag spankulerade bort till det tacksamt närbelägna shoppingdubbade nybygget och fick där fullständigt hjärnsläpp tills jag bara nöjde mig med något. Det blir iaf något lilla mamma kommer må bra av och något lilla kotten verkligen inte behöver i havet av sina andra leksaker. Men han är för go. Man måste ge något. Och min ständiga frånvaro i hans liv lättar inte på det vacklande samvetet. Jag kan också nämna att min relativt fräscha och definitivt älskade mobil åkte i golvet som en pannkaka härom natten. Displayen grät blod som mitt krossade hjärta och plötsligt var en extremt fräsch och nu bevisligen ännu mer älskad mobil på väg hem med posten. Jag är lite kär i den silvriga skiten men försöker hålla fötterna på jorden. Min drumlighet är en heartbreaker även om det nu finns garanti att luta sig mot. Garanti är precis vad människokärlek hade blivit guld av.

♥

Morbida insikter & tacksamhet

Det är inte problematiskt att berättiga ifrågasättanden kring andras beteenden när man själv varit tillmötesgående och status quo. Men jag vet inte, och framförallt bryr jag mig inte. Jag är samma introvert konstifika människa som jag alltid varit och mina kylda förmågor ser inte sin ände vid horisonten. Ännu. Det är inte min symfoni att göra andras reaktioner personliga, hur personliga de än är i faktum. Att bli behandlad "fel" är i de flesta fall företeelser som rinner av mig, det enda jag har obotligt svårt för är obefogad ignorans. Det är helt enkelt oförskämt och min cyniska relation till mänskligheten får ett ovälkommet bränsle i kölvattnet. Och andra sidan är just detta också i högsta grad frånstötande och något jag släpper lika snabbt som det blommar upp. Samtidigt är jag inget helgon, långt ifrån och sanningen är exakt lika motbjudande som den alltid tycks vara. På detta sätt blir jag aldrig ensam. HAHA! Morbida insikter är kung. Skjut mig. Och skjut mig inte minst för att värmen har anlänt med sin stränga hand. Skinkor bränner varma i piskandet och det hjärnbedövande klimatet håller i sig långt inpå natten. Det är dock okej, jag må låta sträv men i själva verket är det just denna hettan jag väntat på genom vinterhalvårets skitväder. Nu jävlar ska jag daskas och le tacksamt.

Och javisst, M gav mig sällskap mellan tisdag och onsdag. Det var för mig varmt, charmigt, begeistrande och antiklimaktiskt. Vilket det också var dömt att bli, får jag förmoda. Men bara den lilla tiden med en fin människa gjorde mycket, på så många plan. Jag är tacksam, orubbad och ifrågaställande men berörd till en grad jag inte väntat mig. Och det var det.

Somna med mig innanför ögonlocken

Juninätterna har blivit förrädiskt kyliga och jag tog bussen hem från bion idag, trots min passionerade avsky för det hutlösa vuxenpriset. Arton riksdaler är långt ifrån vettigt, inte ens om femton öl spetsade med ecstasy stormat min arma skalle hade jag obrytt accepterat denna avgift. Det ÄR en tjugolapp, för de resterande två kronorna betyder absolut ingenting i en ekonomisk verklighet. De kunde likväl bett om en tjugosedel, men jag förmodar att de själva insåg hur bindgalet absurt det vore. Hursomhelst. Det var sagan om S, T, J och jag som trampade in som yra höns i biosalongen för att tillägna tiden åt Transformatorerna 2, Plåtburkarnas hämnd. Den hämnden var två och en halv timme lång och under denna epok fick jag lyssna på snorisen bakom mig och alla hans spörsmål om filmen. -Vad är det? -Varför gör han så? -Snart blundar jag. Ett sparsamt utdrag ur det Hall Of Fame som utgjorde hans episka samling högljudda inlägg i salongsmörkret. Det är en sak att vara tolv till femton år, det är en annan att vara helt dum i huvudet. Han skrattade också på komiskt ovidkommande ställen. Haha! Jag insåg precis hur mycket jag stör mig. Ännu! Irrition kan vara så elektriskt upplyftande. Nåväl, när robotarna inte längre orkade dunka på varandra tog vi en sväng till pizzerian runt hörnet. Jag blev den enda med pastasallad på tallriken och tvingade prompt de andra att erhålla mina oliver. Fan. Det är små, svarta otyg som skrämmer mina tänder och smaklökar. En flamsig diskussion om robotkön följde tills jag kände att det var dags att sälja min själ för nämnda bussbiljett. Vid hemkomst fick kvällen sin finaste peak när jag och M delade ord över elektromagnetiska vågor. Det kändes anspråkslöst fint, och bättre än det brukar kännas. För mig. Och det var väl bara det jag ville säga med allt det här. Det var längesen jag kunde låta någon somna med mig innanför ögonlocken.

Oskrapad nitlott

Inatt var jag inlåst på en vind med en vän från forna år - oklart vem - och tvingades jaga möss med nunchakus för att överleva. Av alla fuckade drömmar. Och jag vaknade till min ensliga midsommarafton, som så många gånger tidigare. Jag vaknade också till faktumet att skolan jag kämpat för i fyra år återigen nekade mig inträde häromdagen. Plötsligt känns inte nunchakudrömmen alls dum. Den hade gärna fått fortsätta i kontrast till den här hopplösa verkligheten jag drabbats av, eller försatt mig i. Jag vet inte längre. Min framtid hänger på den sköra tråden att lyckas bli antagen till högskolan men förtroendet till positiv utveckling är krossat till smulor. Jag hatar att låta så jävla emo, det är inget jag eftersträvar alls. Men det går bara inte att tjoa och hålla optimismen igång när man skallknullas av livet, år efter år efter år. Vad hjälper det att kämpa stenhårt när man aldrig syns för någon som kan styra en rätt, ges en spontan chans eller bara får en break. Det är så här människor ger upp,- ångan i kroppen tar någon gång slut och det är en mycket enkel, odiskutabel sanning när man mår så utmattat. Och det lustiga är att jag inte alls framstår som jag känner mig när jag läser vad jag skriver. Det riktiga ligger därunder, om man skrapar loss slipade formuleringar och analogier. Men, det borde man inte göra. Högst troligen är det en mekanism med syfte att inte dra på mig för tung uppmärksamhet. Jag är lika less på att bara ha dåliga nyheter om mitt liv åt andra, att berätta om all skit gör att jag känner mig så gränslöst ful och misslyckad. I nio fall av tio när någon frågar mig om läget tar jag en trivialiserande kurva och styr in samtalet på annat. Fy fan. Skriver jag mer nu så bölar jag. Patetiskt. Dags att göra tradition av dagen!

Glad midsommar.

♥

Jordbävningsmaskiner och uteblivet folkvett

Sakta men kirurgiskt precist suger byggarbetet utanför mitt fönster livet ur mig. Idag vaknade jag förödande tidigt av deras jordbävningsmaskin. Och nej, jordbävningsmaskin är inget övermått. Det är en stor jävla tingest, likt en kundvagn som de har för att platta till marken. Idag skulle jorden som exakt omger mitt fönster bli platt. MITT fönster. ENBART här. Fan i jävla helvete! Det finns oljud, men detta är inte oljud. Det är ett väsen, en form av entitet som söker sig in i kroppen och tuggar på själen. Man kan få en känning av ljudnivån om jag säger flygplansmotor och jag tycker uppriktigt sagt synd om saten som måste stå där och försöka tygla den jävla draken. Jag hatar att förlora sömn såhär. Det är en sak om den egna kroppen ställer till det men att någon står precis utanför mitt fönster och river loss jordskalv med en helvetesmaskin,- det kan få mig på något sämre humör. Golvet skakar, sängen skakar, möblerna skakar, jag skakar och M den livrädda kraken till katt skakar väl så i fettet att hon får men för livet av det här. Byggarbetet har över huvudtaget gjort henne till ett nervöst vrak och det är sällan hon vågar gå ut före 17:00 på eftermiddagen. 17! Det brukade vara 12! Hon tar för givet att de alltid finns där ute med sina domedagsmaskiner, även på helgerna och det är inte rimligt för mig att behöva slita fram henne under sängen för att tvinga ut stackaren. Ibland vågar hon inte ens komma fram och äta när det är dags. Jag är så jävla less på det här. Så jävla less.

Anledningen till att sömnen var sjukt kritisk just idag är nattens eskapader med S och T. Det var inte planerat - av mig åtminstone - och S nämnde det bara kvickt inför bion igår och frågade om en trio med spelkontroller i händerna var okej i min lya senare. Vilket det givetvis var. Men den här värdsrollen börjar bli för mycket och jag står för varje liten utgift, för att inte nämna maten. Det tar en storslagen tugga ur förrådet att fräsa ihop mat åt tre personer. Med alla gånger S har varit här och ätit vill jag inte ens tänka på pengarna det har inneburit. Jag vill inte vara den som är den och begär ersättning för bjuden mat, men någonstans måste det finnas en gräns. Vad fan gör man liksom. Vid det här laget måste det röra sig om tusentals kronor genom alla år. Jag är bussig och generös men som sagt, GRÄNSER ffs. Jag försökte pika under nattens gång hur mycket det här kalaset kostade med drickor, mat och chips men det måste runnit igenom. Vi har delat på det tidigare men formeln verkar inte vilja applicera sig till varje tillfälle. Jag trodde det var folkvett att inse hur mycket någon annan lägger ut åt en själv och kompensera för detta efter naturligt samvete. Det är bud på att ta upp den här frågan med rakare metoder.

Suck. Jag är så trött i huvud och kropp. Nu ska jag vänta på att S kommer hit igen för att skriva ut några papper på min skrivare. Det är verkligen lustigt, hela dealen.

En morbror spekulerar

Min yngre syster ringde mig igår samt idag om hennes fyraåriga parvels födelsedag i juli. Min charmiga systerson som enligt alla kriterier är hur jävla cool som helst. Karismatiska systerdöttrar i all ära men en morbror känner ändå marginalet fetare koppling till en raggarbilsvurmande kottegrabb utan sociala restriktioner gentemot mig hur länge det än går mellan våra träffar. Det är en av mina största pinnar i hjulet som består av att bo ända här nere på kartan. Jag får bara umgås med familjens pärlor vid årets alla utpekade tillfällen, aldrig spontant och naturligt. Det gör så jävla ont i mig när jag väger de ensamma dagarnas värdelösa valuta mot den alternativa verkligheten - om jag bosatt mig nära dem och kunde varit det familjära drygpuckot Pablo och inte han som bor så långt bort att nästa högtid också blir nästa återseende. Hursomhelst ville nämnda syster, J, att jag skulle poppa in i en affär och spana efter action figures. Det föll lite i prioritet när hon ringde igen och rapporterade att hon själv hittat en bunt plastsnubbar, men jag vill ändå gärna köpa något lämpligt åt honom när jag trippar nordost mot julis sena dagar. Spindelmannen eller Harry Potter, helst då det förstnämnda. Potter kan trolla upp sin simsalabimpinne i Hogwartsgrottan. Samtidigt är det bud på att ge honom akademiska PC-spel, men hur apsnuskigt svårt är inte det? Vad är lätt och vad är svårt för en fyraåring? Jag vågar inte ens spekulera, jag vet bara att coola hjältesnubbar i plast väger guld i den åldern. Engagerande och välkomna beslut.

♥

Döda pappor & försommar

Min pappa dog inatt, på ett sätt. Drömmen var oerhört karismatisk i natur och det var svårt att skönja kanterna på den som jag annars brukar. Min pappa har en hel del temperament i sig och han reagerar väldigt överflödigt på negativa företeelser. Olikt mig tack och lov, som åtminstone kan tygla instinkter av så påtaglig ilska och behålla kontroll. Jag har aldrig sett poängen med att höja rösten om situationen inte kräver det för att göra sig hörd, men inte ens då ska det vara nödvändigt. Saken är förmodligen den att jag ställer mig relativt apatisk till bråk och emotionella uppror över huvudtaget. Speciellt om en annan part är eldig åt mitt håll. Hursomhelst, denna hetlevrade sida hos pappa blev slutligen orsaken till en hjärtattack och han dog väldigt snabbt när jag var på besök, eller fortfarande bodde där. Jag närvarade inte i skedet och han var lika plumpt begravd, på bakgården som ett litet djur. En stor, svart gravsten fick han åtminstone och på den stod "RELAX" i guld, vilket var både fint och lite olustigt. Att han dog var inget bekymmer för mig i sig, mer obehaglig var känslan att umgås med mamma när huset ekade av en tomhet, en själslig halvering som vägde bly och nu låg på hennes axlar. Förlust av den kalibern är kuslig även i drömmar. Kusinernas pappa dog av skelettcancer vilket är en hel historia för sig, men det framgår mer klart nu vad de måste gått igenom. Han försvann ur alla våras liv och jag fick lite lös information om att de fann bortgången skön i kontrast med all plåga upplevd inför. Vilket säkert är sant, han liksom förmultnade bort och varje gång släkten träffades ordentligt på julafton bevittnade man hans förfall. Men tomheten av utrymmet där han en gång fanns måste ändå varit en bomb.

De första stekande dagarna har uppträtt på scen i staden nu och det känns oerhört bra även om den kvava känslan mitt på dagen sällan är en höjdare. Jag har inte varit ute mycket alls, inte känt lust, inte haft behov. Jag vet knappt vad jag gör bortom faktumet att isolera mig mer. Omhänderta vampyrhuden. Fast jag väntar såklart, i ett försök att inte vänta och jag tänker inte ens gå in på det. In genom öppna fönster kommer också en kaskad av aromer från gårdens blommor och deras effekt kan hålla mig fast i en trankil trans genom dagar i ända. Mitt luktsinne är så enormt, på gott och ont. Röker någon på en balkong i närheten känner jag det omedelbart och måste stänga fönstret. Jag upplever lukten extremt aggressiv och atmosfäriskt påfrestande. Den uppfattningen har jag haft sedan barnsben, inget har förändrats. Och nu har jag glömt frukost igen. Jag undrar vad det säger om mitt liv att jag mår som bäst på dagen när jag får äta de goda mackorna jag lyckas prestera. Hu.

Blipplös radar & Själsligt kitschig

Maj närmar sig ombytet till juni och det är en akut punkt som så många gånger tillbaks nu att jag nästan inte kan ta det på allvar längre. Men det är på allvar och jag vet inte vad som händer med mig om motgångarna består. Sanningen är den att jag har det så labilt ställt att tanken på tillbakaflytt ter sig allt mer verklig och acceptabel. Fortsättningsvis låter jag ändå bli att tänka på skolorna och de kommande beskeden, min sömn är dålig men inte så dålig att den inte kan bli sämre. Arbetet på mitt nya album är snart också klart och det är som en ljuspunkt i livet, men det framstår plågsamt tydligt hur mina sociala värderingar blivit korrupta av min iver att få det färdigställt. Jag har liksom tappat människor, de har slutat blippa på min radar och kvar är jag med en osäker ström av radiovågor. Ju mer jag tänker på det desto mindre känner jag mig värdig att återfå kontakten. Det är hemskt, och jag är hemsk. Umgänget med S har också stagnerat mer och mer, inte minst pga anledningar han själv står för. Det är en form av eskalation i hans hobby som låter skjuta undan samvaron vi tidigare delade på regelbunden basis. Det är inte fatalt på något sätt men det är onekligen diskutabelt hur mycket en hobby ska få överskugga en kamratskaps bränsle.

I övrigt har jag blivit heltorsk på Doctor Who, en brittisk science fiction-serie med tidsresor och snarriga dilemman. Nördigt så det smäller och dundrar men so be it. Jag har också skaffat mig tre säsonger av dokuserien The Universe att stilla hungern med. Det går inte att få NOG. Mer rymd. MER RYMD! Jag krymper till ingenting när jag vältrar mig i detta och matchar således mitt emotionella tillstånd. Man är så själsligt kitschig.

♥

Bekännelser om enslighet & en snar framtid

Med mina år har jag utvecklat ett sätt att stöta ifrån mig människor i kortare och längre perioder, och det är naturligtvis inte en självklar faktor för de som inte vet. Det händer att jag glömmer detta och får den återkommande frågan vart jag tagit vägen. Jag känner mig alltid så ynklig när jag ska svara på det. Näe, jag, liksom, har haft en del att göra. Det går i den jargongen. Förvisso ser jag alltid till att avtrubba ensamheten extra mycket när jag drar mig undan men sanningen är ju den att man aldrig är upptagen nog för att inte kunna höra av sig. Jag vet faktiskt inte varför jag gör så här. Det är bara ett behov och mer än så kan jag inte säga. Men jag känner mig som ett jävla arsel när det händer, för vilken rätt har jag egentligen mot människor som saknar mig, att bara försvinna. Ingen rätt för den mängden det gäller. Så det är därför jag blint accepterar när någon tröttnat på mig och min omätliga aptit för enslighet, när jag känner vibben att människan inte vill vara med om det längre kan jag bara inte protestera, för jag förstår känslan så väl. Den behandlingen har applicerats på mig om och om igen, fast säkert av andra anledningar. Anledningar som har en poäng.

Mitt arbete på ett album börjar närma sig en fas då allting kan sammanställas, men det finns inte mycket ekonomiskt ljus att förtrösta sig till i tunneln. Det är så assholedyrt att trycka böcker på egen hand. Offertförfrågningar har skickats hit och dit och jag får se hur det blir nu. Jag vet inte ens om det är värt mödan, en obehaglig likgiltighet har fötts ur de ständiga motgångarna och det känns som att stirra Djävulen rakt i ögonen. I övrigt sover jag sämre än någonsin. Yay. Pepp inlägg. Härligt. De hamrar som fan på bygget här utanför varje morgon. Såna gälla slag penetrerar tid och rum och inte minst min skalle, så jag känner mig aldrig utvilad. I timmar kan min kropp ligga och i princip låtsas sova. Jag känner att jag är vaken för jag skulle kunna kliva upp när som helst, om än sömndrucken. Utvilad eller inte, till helgen blir det iallafall en slutgiltig vision av den europeiska sorten, herrarna S och T ska hit och jag behöver såklart städa. Det är tur att någon vill besöka mig med jämna mellanrum, annars hade Pablolyan varit ett riktigt jävla rövarnäste. Vilket i och för sig låter rätt mysigt.

Mellan pandemier och växthuseffekter

Valborgskvällen ligger nyfödd vid farstun och jag får en faceoff med ensamheten även i år. Jag kan inte minnas att valborg någonsin blivit en event för mig, och jag kan inte minnas att det känts överdrivet jobbigt någon gång. I år finns det hursomhelst inget val när jag är kapsejsad i en öde bygd. Det lockar inte ens att höra efter med S. Det har uppstått en slags risig dekadens över bandet mellan oss. En lustdödare. Hursomhelst kommer jag knäcka några lämpliga drycker och göra saker som göras kan på solokvisten, med dator som enda sällskap. På tal om dekadens. Sovandet här är en haltande historia, man blir väckt väldigt konsekvent eftersom mina föräldrar inte verkar ha en avdelning för ordet hänsyn i sin vokabulär. När jag somnar om så tidigt på morgonen drömmer jag alltid makalöst skruvade grejer. Den här gången åkte jag rollerblades på en sjö och det var ganska nice. Lite obehagligt kanske. Mitt där ute, med svart vatten under pjäxorna och sjunkfobi i bakfickan. Men jag vaknade med känslan att det faktiskt kunde fungera, tills solen slog sans i mig med en rak höger. Det är verkligen sommar, NU, nu är det sommmar. Även om alla knoppar inte brustit, även om nätterna inte kommit in i rytmen så kan man inte ta miste på stektemperaturen. Detta är också ganska obehagligt med hela klimatfrågan i åtanke men som någon sade; varför inte uppskatta idag. Även om man sitter inklistrad mellan pandemier och växthuseffekter. Dags att försöka uppskatta den här kvällen.

Puss.

♥

Snednykter & tillfreds

Haha, vissa blir snedfulla och av mitt tidigare inlägg att döma blir jag tydligen snednykter. Visst står jag för allt blaj, men hur fan uttrycker jag mig? NÅ, VÄL. Jag är hos mamma och pappa och lapar i mig små surrealismer. Gatlyktorna har bytts ut mot orangea sådana och skänker en oerhört rödrostig, Silent Hill-lustig atmosfär om natten. Förmodligen energisparande lampor; ljuset når inte så långt och det uppstår luckor mellan lyktor där allting är svart. Jag gillar det. Dagsvärmen är slående lik sommar när solen står som kåtast och man undrar var hela klimatet är på väg. Jag handlade vin i en flåsande bil för att liksom småfira mina hoppingivande skolansökningar ikväll och det slutade med Låt Den Rätte Komma In i drygt två timmar. Oförskämt fint men jag hatar den här stolen. HATAR. Det här huset har ett datorrum med tillhörande och passande kontorsstolar som nöter på arslet likt asfalt. Jag sitter på tre kuddar men känner ändå träsmaken, det är nästan fascinerande. M följer mig som vanligt genom hela villan och ska prompt parkera sig på kontorsstolen bredvid så fort jag stationerar mig vid datorn. Trots att hon har hela huset, för att inte nämna småbygden att svansa runt i. Mitt barn liksom; kärleken är episk. Just nu är jag ganska tillfreds med allt oavsett om ekonomin är åskmolnet i horisonten. Sommaren står på farstun och är makalöst sexig i nyvaket solljus medan vårkänslorna manifesterar sig i en slags skur kring människorna jag får kontakt med. Det är kanske det bästa jag kan åstadkomma. Det finns några som lyser oerhört starkt för mig men jag vet så väl att detta är tiden då i princip alla kärar ned sig och glömmer bort mig, så jag är helt tillbakadragen och förberedd. Skönt att åtminstone ha en viss koll på saker.

You may say I'm a dreamer

Det händer att jag frågar mig om det finns fler än jag som ser på den vidöppna natthimlen och tänker att det är utsikten rakt in i gränslösheten. Om det finns fler än jag som inte förlagt panoramats innebörd och ännu inte betraktar natthavet som en kuliss efter gammal vana. Förmodligen är det lätt att låta sig uppslukas i bubblan som planeten erbjuder i form av samhälle och dess sociala strukturer, ekonomi och allt som utgör den civiliserade apparaten. Med våra sekel blir det mer och mer avancerat och bubblans yta växer i tjocklek, människor dras ned i levnadsmönster och bubblan skyler allt mer synen ut. Folk har helt enkelt inte tid och kommer det tid blir en eventuell drömmande tanke överskuggad av de verkliga problem som samhället medför. Det är så sorgligt. Jag har inte varit en mutter i samhällets maskineri på bra länge och allting känns så klart och tydligt just nu. Ser jag en stjärnklar himmel kan jag bara tänka hur små vi är och hur relativt livet ter sig i kontrast till evigheten utanför. Jag vill inte ansluta mig till systemet och trubbas av från det här, för mig känns det idag som existentiell prostitution att joina klubben. Men jag vet att livet kräver det, jag vet att anpassningen behövs för att leva. Frågan är bara på vilken sida av livets perspektiv man lever som mest genuint.

Projekt och andra planer

När jag behöver få något viktigt utfört kan det hända att jag försvinner från jordens yta. Att gå underground med saken är som ett sätt att försäkra mig att projektet blir av, att behålla sinnesstämningen som bär på den motivationen. Det är helt freaky hur social kontakt kan få denna faktor ur balans och det är således väldigt få människor jag vill ge mig själv till under en sån här period. Hursomhelst har jag målet i sikte nu och det handlar om en projektplan. Mitt fjärde försök att söka till en skola som verkligen klubbat min skalle likt en bedjande sälunge år efter år. Jag har iallafall lärt mig att inte förvänta mig något längre, hur ambitiös och omsorgsfull jag än är med projektplanen. Faktumet att jag också sökt till högskolan denna gång är en avtrubbande faktor, men ironiskt nog känns det ändå som en större chans att ta mig in på sälklubbarskolan. Jag ska se till att bli klar med detta veckan som kommer och sen trippa till mor&far-trakter för bildäcksbyte, likaså atmosfärbyte. Ikväll är det dock TV-spelsafton hos A. Koppla bort. Vad jag förstått är ett helt entourage på väg dit för att kräma in sig. Kan bli strålande ormgropigt. Det känns också som att värmen ska explodera när som helst... Jag tamejfan bävar. Respect for nature, deluxe.

♥

Det ljudisolerade båset av glas

Det är extremt sällan jag slås av häpnad, får marken bortdragen under fötterna eller låter en främling krypa in under skinnet. Ikväll hände det. Runt klockan fjorton ringer A och tjoar om en releasefest jag trodde skulle äga rum i helgen. Jag bekräftade mitt påhäng och tog igen en dos sömn som natten inte levererat för att sedan knalla bort till hennes port. Hennes vän P från Stockholm ska med och det är ju sådär självklart hur rätt någon känns ibland, sådär plågsamt uppenbart hur attraherad man är, hur sorgligt försvarslös man är inför omständigheterna som verkligen inte låter en bekräfta eller ens pika något av det som känns inuti när hon vänder blicken mot eller riktar orden hitåt. Jag spelade verkligen Allan. Stenhårt. Som ett proffs. Vad fan skulle jag göra, utöver alternativet att dumförklara mig själv med nånslags förstagångenmanses-tömning av känningar i ett plumpt inferno av olämplighet i ljuset av hennes hemvist och sociala status. Det kan kännas så jävla orättvist att befinna sig i det ljudisolerade båset av glas, att ha fri sikt men veta hur meningslöst det vore att öppna käften. Att sitta där och explodera om och om igen. För det gjorde jag, i mullret av skräniga människor, i suggestiv kosmosmusik och stagnanta strobelights kunde jag bara tänka på människan till höger om mig vid bordet. Och det finns så mycket mer att säga om kvällen men detta är det enda som framstår värt i kontrast.

Lägesrapporter & inre riddare

Tiden fullkomligt strålar förbi som de ljusa dagarna och jag har behövt lägga på kol i jämn takt för att inte hamna i stressade björnfällor. Jag har en förmåga att skjuta upp det viktigaste och så har det varit även denna gången, men högskolan är nu åtminstone ett stort kanske till hösten. Dumt att hysa grandiosa förhoppningar när drygt sex hundra personer verkar söka till de aktuella programmen årligen. Mina betyg är okej men de blir som ett piss i havet bredvid allt annat. Jag trodde inte heller att jag skulle samla förlåtande att återigen söka till det ställe som försökt mosa mina drömmar tre gånger i rad, men om en tillräcklig idé kan utforma sig blir det också av innan maj knackar på dörren. I övrigt är jag ett löv för vinden och det mesta ligger i stiltje omkring mig. Sparsam ekonomi leder till ett sparsamt liv men jag snålar även med det som inte kostar något, liksom för att hålla uppe en enhetlighet. Fråga inte. Jag vet knappt. Hursomhelst finns det alltid en blinkande glöd i mig som försöker gå i motsatt riktning och jag uppskattar den mycket. Min inre riddares kamp mot dekadensen. Jag släpper ned mitt hår för dig, osv osv. Idag kommer en nybekant på besök och det blir underhållning i många former. Det kan bli lika guld som vädret.

Gårdagsvitalitet

Gårdagen var en happening av uppskattade mått. Jag svansade iväg till Filmstaden och lät mig bjudas på Watchmen av S ihop med M och den smekte mig verkligen rätt på alla sätt. Efteråt spankulerade vi genom halva stan för att stoppa föda i våra svultna trutar och slutligen parkera ändarna vid en pub för att köpa åthelvetedyr öl och diskutera humor. Det eskalerade in i en sömlös spiral om skrattets innebörd och existens med allt mer flytande argument efter varje glas våra konton fick sörja över. Det var lyckat mycket för att jag inte svävade iväg i mig själv och lämnade kroppen som annars brukar ske. Denna dampiga känsla var borta och jag vet inte vad som skett i mig sedan sist för att få mig så där i nuet. Jag hoppas det kan förbli. A ringde mitt i allt och var söt. Efter att puben stängt oförskämt tidigt tog jag en extremt lång promenad hem som efteråt framstod miniatyrisk. Min tidsuppfattning måste varit whacked av ölen för jag kunde lika gärna varit teleporterad hem. M sprang upp som en näpen struts och gavs mat, sedan föll jag in i en sedvanlig surfrutin och somnade till slut som en äppelpaj vid fönsterblecket och drömde ängsliga, hallucigena öldrömmar om en makalös mängd saker som jag nu glömt. Idag är jag kvasiförkyld och lurig i huvudet. Det känns som söndag och jag försöker glädja mig i att det inte är så, utan större framgångar. Det ligger mest bara en tät ensamhet runt dagen.

Atjoo.

♥

Den stora tomma rymden

Söndagen står hög i kroppens centrum som en totempåle av uttråkade ansikten och gårdagens smak ligger fortfarande på tungan. Det var melodifestival, film och spel med S och T i min hundkoja, tilltuggen haglade och allt var livat. Timmarna före låg jag ned i soffan och kände mig som en tågkrasch efter missödet med vinet på fredagskvällen. Jag tycker om att ta ett par glas och det påverkar mig aldrig fel. I princip. Men då satte det sig oerhört snett och jag försvann i ett töcken av kalla kårar och ödlor på väggarna. Hursomhelst hatar jag att kräkas och det finns inte mycket som toppar den ynkliga känslan att vara så maktlös inför kroppens behov. Samtidigt är det ljuvligt att en spya kan nollställa allt så man mår likt hundra tusen spänn igen. Sprillans. Med all klarhet nu kommer den väntade verkligheten åter och det finns mycket jag borde göra, finns mycket jag har att göra och mycket jag måste lyckas med. Det känns inte som att jag har tid för människor ens. Det är bara det, det och det. Alla dessa saker som varken andas eller har fysisk form, endast en kall och robotisk själ som gör sig hörd från skuggorna. Det är inte så bra. Jag behöver människor för att inte sjunka vidare ner i solitud och Pabloism. Ironiskt nog är det samma döda själ jag måste umgås med för att få tillgång till flocklivet. Utan skola till hösten kommer den stora tomma rymden och tar mig. Det ligger i luften liksom.

Vänskap, personstudier & nattvandring

Det är beundransvärt av oss, jag och S, att plocka en ytlig gorekavalkad i filmväg och forma den till en skrattfest med vårat anlag för betraktelse-ironi och snärtiga kommentarer. I gott sällskap får också haltande kultur värde, eller tam förströelse i allmänhet, och det sätter en oerhört dekorativ prägel på benämningen vänskap. Jag känner mig välsignad med hans tillskott i mitt liv och hade jag känt samma trygga tillvaro under uppväxten skulle jag förmodligen varit mer benägen att lita på människor utan att ständigt vara på min vakt. Likt ett missanpassat freak. På nattbussar genom staden tänker jag intensivt och det finns alltid personer i bussen att analysera. Ett bra trick att studera någon utan att oförskämt stirra är att ta del av reflektionen i fönstret. Ofta bygger jag upp ett litet scenario för en människa och det handlar allt som oftast om tjejer av någon anledning (förmodligen en heterosexuellt influerad sådan). Hon kanske har varit på krogrunda och gör tidig reträtt i besvikelse för människans mörka sidor. Hon kanske är kedjad till samhällets bojor kommande morgon och vill hem ned i sängen alldeles pronto. Hon kanske övergivits något helt makabert olyckligt och mår piss i kvadrat. Jag har nog aldrig sett en visuellt lycklig människa på solokvist genom nattstaden. Man verkar helt enkelt inte le i ensamhet, endast i käckt sällskap. Hon kanske skulle uppskattat om jag strålade in genom periferiseendet och kommenterade nuet med särpräglad Pabloism. Hon kanske skulle förvärvat något från kontakten med en ödmjuk främling klockan tre på natten. Eller så hade hon funnit det suspekt och raggigt. Högst troligen det sistnämnda. Så kliver hon av och jag på hållplatsen därpå för att få en promenad hem. Nattvandring har saknats mig. Jag älskade varje steg.

Loopar & Spontanitethanteringspiller

Kölden ligger som en pekande hand över staden och jag vill bara kura i sängen hela dagarna. Kanske flyga över susande ängar i Flower på min trogna Playstation3, men nu är det redan över och understimulansen hade ätit upp mig inifrån om jag upprepade spelet. Jag kliver upp och spenderar dagen med samma rutiner som alltid, likt en loop av kött och blod och hela vevan är bara ett sätt att köpa mig tid. Olika projekt står vid startlinjen och jag vill egentligen påbörja dem, men om hjärtat är mitt finger orkar jag inte avlossa startskottet i det här scenariot. Jag sårar mig själv inifrån med bristen av handlingskraft och skulle jag inte finna styrkan att söka till högskolan till hösten så har jag i princip skrivit under min egen undergång. Helgerna har åtminstone blivit fristäder för tankeskingring tack vare S och T. Vi alternerar plats per vecka, äter mat och ser på melodiskandalen på ett sätt som faktiskt fungerar för oss alla tre. Men vin får det mesta att fungera. På lördag blir det hos S och det blir första gången jag ser hans lägenhet. Han damp ner hos mig idag på spontanvisit och det blir alltid lika påtagligt hur dålig jag är på att host:a ett sådant scenario. Det blir skallgång efter Spontanitethanteringspiller vid nästa besök på Apoteket.

♥

Spegeln till djurriket

"A lone wolf is a wolf that lives by itself rather than with others as part of a pack. Lone wolves are typically old specimens driven from their pack or young adults in search of new territory. Instead of openly challenging the leadership of the pack leaders, most young wolves between the ages of 1 and 4 years leave their family in order to search for a pack of their own. Though it is shown that some wolves will simply remain lone wolves as such lone wolves are usually stronger, more aggressive and far more dangerous than the average wolf that is a member of a pack. They have difficulty hunting, as wolves's favorite prey are large ungulates, and it is nearly impossible for a wolf to bring one down by itself (hunting on their own can be done, as lone wolves are naturally stronger and some specialise in hunting moose on their own). Instead, they will hunt smaller animals and scavenge. Sometimes, a lone wolf will find another lone wolf of the opposite sex, and the two will start a new pack.

When used to describe a person, this term is applied to individuals who prefer solitude or who work alone. In literature, the term is used to establish a character as aloof and emotionally unable or unwilling to directly interact with other characters in the story. A stereotypical lone wolf will be dark or serious in personality; he is often taciturn, and will distinguish himself through his reserved nature."

Wiki.

Golvet är lysande, Sickan!

Persiennerna ligger prompt nere, strilar solljuset in får man en visuell örfil av dammet som lever om i luften. Jag behöver verkligen städa oftare. Under sängen låg en arabisk matta i gråskala och virkade efterlevande, jag kunde bara sätta mig på den och flyga ut genom fönstret. Till Happyjoyland där män av min sort automatiskt blir lyckliga. Fingertopparna blev nariga av någon anledning. Kan damm orsaka sånt? De har verkligen badats i handkräm för att återfå en slags uppsyn av friskhet igen. Att sängen blivit soffa förändrar rummet radikalt och det var med viss underhållning jag fick se M's reaktion, då den varit utbäddad under eoner. Ett par år tänker jag, minst. Hon svansade runt ballögt och undersökte all ny mark man kunde träda på, och begrep väl inte alls var jag gjort av det stora dundret man ska ligga i och håra ner. Iallafall. S och T kommer hit ikväll för en landskamp i umgänge och melodifestivalen som utgångspunkt, så jag har städat mig trasig. Slarvigt dessutom, men något är alltid bättre än inget och jag slavar gärna i dammets kedjor om jag får bjuda på en social tillställning då och då. Jag behöver det här innan min mänsklighet trillar av pinn. Så det har handlats tilltugg och donats på diverse sätt för jag är så planerande av mig. Likt en social Charles-Ingvar Jönsson.

Stålmonstrens dunder & de döda timmarna

De har minst tre helvetesmaskiner igång utanför mitt fönster och oljudet tryckte mig i tvåan tills jag nådde det där stadiet när inga återförsök i världen skulle få mig att somna igen. Man kommer till en viss gräns liksom, en point of no return. Öronproppar blir närmast ett patetiskt försök att stanna inom den markerade linjen när sängen vibrerar. De har förstört min sömn för första gången och garanterat inte den sista. Men jag behöver acceptera det här på något otänkbart och skrattretande löjligt sätt för de ska ändå hålla på fram till juni och bygga sitt infernaliska cykelhus med sopsortering. Hur det över huvudtaget kan ta så lång tid är bortom mitt förstånd. Mest av allt tycker jag synd om M vars halva dag blir bortkastad i skräck för de pumpande, skrikande livsfarliga stålmonstren som härjar precis utanför, och varje gång hon mot alla odds vill gå ut under deras arbetstid är jag livrädd att hon ska bli kattpaj under en flängande grävskopa. Det är ingen sund oro. Jag är trött på oro men oro måste uppenbarligen vara en del av livet. Ptja, nu sitter jag här och undrar vilken syssla som ska påbörjas tills jag blir trött igen. Men de skränar fortfarande och det har hållit på sedan 08:00 så jag antar dundret tänker dundra hela dagen. Och det är märkvärdigt hur tidiga timmar blir så döda för mig, hur de liksom inte känns värda någonting. Steril tomhet, själlöst utrymme ämnat för samhällets gapande krav.

Hursomhelst, kvällen... nej, helgen blir ensam. S spelmani låter offra våran sedvanliga fredagskväll för digital underhållning och det känns lite svagt prioriterat. Jag är ingen höjdare med sociala beslut men spel är spel och försvinner aldrig på något plan. Imorgon hade han en planerad tillställning med folk framför Melodifestivalen som jag inte riktigt känner mig lämpad i. Jag har svårt för situationer där jag blir betraktaren bland människor som kan diskutera saker sådär hysteriskt intensivt, vilket jag vet att de kan,- och kommer göra. När man behöver avfyra en Colt Magnum i taket för att få en syl i vädret. Då är jag hellre ensam hela helgen. Men det är okej. Att underhålla mig själv är något av mitt specialområde här i livet.

♥

Kalinkamusiker & hemkomst

Jag hade en morbid dröm om ett pars tioårsjubileum. Det var en liten samling människor i vardagsrummet och det skulle visas bandade minnen på tellyn, men först skulle jag, en rabbi och en annan karaktär spela en lustig liten rysk kalinkasak på gitarr, piano och dragspel. Det roliga var att jag verkligen föll för låten! Jag minns att jag tänkte medan vi spelade, "Den här vill jag hitta på Spotify! Men näe det går ju inte, vi spelar live och detta är en dröm". Man kan vara så skönt simpel i huvudet när man drömmer och tråkigt nog minns jag sällan vad som utspelar sig i vinden under nätterna. Troligen drömmer jag lika skört som jag sover. Det var längesen jag sjönk ner som en sten i sängen och jag undrar var förmågan att sova tungt har tagit vägen. Skönt vore det att få känna sig utsövd iallafall. Sådär redigt formaterad, helt mald av natten som en slags antifylla med samma fysiska symptom som en vanlig. Apropå Spotify som nu får gratisreklam,- har det öppnat vissa ögon för mig. Eller öron snarare. Grejen är att den lilla saken kan ställas in på årtal och genre så skapar den en spellista och bara goes to town. Mitt mixtrande med detta har lett till insikten att jag verkligen uppskattar rock och hårdrock från åttio-nittiotalet. Det är sånt jag aldrig skulle tagit insikt till mig och skaffat annars. Trevligt. Dessutom kan jag vältra mig i funk/soul/jazz som en annan scubapduwap-nörd.

Och just det, jag är hemma igen. I kojan som tiden glömt. Jag satte den verkligen på paus när jag reste för drygt fyrtio dagar sedan. Till och med växterna har överlevt, men det var på håret. De hängde och deppade som ledsna clowner när jag kom flygande med vattningen som en florist i dramatisk slowmotion. Min fasa över räkningarna realiserades heller inte så farligt, även om den samlade summan sved. Värre är det att behöva slänga ut en femtiolapp om dagen för att gatukontoret inte skickat boendeparkeringstillståndet för den nya bilen. Skandal. De har inte hört det sista om det här.

Ljuset i tunneln & min mänsklighet

Det känns som att jag flyttat tillbaks hit. Tillbaka till och förstorat den forna verklighet som höll på att krympa i staden. Jag är alltså fortfarande hos mor och far, hund och katt, detta lilla snödrabbade hål i den västgötiska marken. Förströelser i form av serier, film och spel har avverkats och det kalla huset gör mig spänd, jag letar efter nödransoner i diverse former och hittar brödsmulor. Det mesta jag kan ta mig för blir att pyssla med datorn och hänga som en uggla framför Discovery och Animal Planet. Växterna i lägenheten har garanterat dukat under, förmodligen med hesa desperata utrop av mitt namn. Ugh. Men det finns ett ljus i tunneln, äntligen har vi lyckats haffa en bil, den ska bara piffas till med ett halvljus, kanske ett batteri. En fin droska, mycket bättre och säkrare än den förra skroten. Och snyggare, även om det verkligen känns sekundärt. Redan nu tänker jag hur overkligt det kommer bli att återvända till den tomma kojan, till rutinerna, till frustrationen. Det är egentligen bara här efter så lång tids frånvaro som det slår mig hur påfrestande tomt jag har det där nere, och jag tänker att det måste-måste-måste bli ändring på det innan jag förlorar fler detaljer av min sargade mänsklighet. Men den tanken har passerat mitt medvetande så många gånger utan ha blivit taget på allvar av mitt fysiska jag. Isoleringen har en diabolisk snöbollseffekt på mig.

Strandsatt med Zidane & Vivi

Jag är strandsatt hos mor och far. Min lilla röda bil som hemmakvarteret plågat, medvetet eller inte, behöver nya delar som tar tid att transportera från landet Ingenstans. Nu talas det om att behålla den för lagning i förmån till min syster och istället skaffa mig en ny bil inom rimliga siffror. Och javisst, bring it, jag är tacksam. Men saker tar så mycket tid och jag får snart ett plumpt astmaanfall av paranoia. Ligger det räkningar på golvet? Är det påminnelseavgifter? Dör mina stackars växter igen? Ligger staden kvar ens? Åh. Det återstår att se hur länge jag blir kvar här. Egentligen kunde jag stannat en bra stund om jag bara riktat om posten hit från första början, men naivt tog jag aldrig för givet att apbilen skulle bitcha sig. För det är ändå inte dumt att vara här med tillgång till mat, arbetet i laptopen och ensamheten blir bara indirekt. Men jag saknar kvällarna med S. Han verkar ha boendet fixat så att han kan stanna i staden efter skolan. Kritiskt vore det annars för han är den enda jag har där nere. Jag gillar staden men inte så mycket att jag vill stanna där helt utan livlina. Risken finns att jag skapar en Wilson. Kanske bygger en flotte och beger mig ut på sundet. Hursomhelst, dagarna här spenderas till biljakt, Final Fantasy IX och sömnlöshet. Snön kom för några dagar sedan men den svettas nu. Jag hoppas den kan stanna ett tag. Det vita är trankilt.

♥

Den hopplösa presenten & rasbyte

Så var den här, själva dagen jag verkligen fyller. Firandet, om det nu går att benämna det så, gick av stapeln för några dagar sedan och det som öppnar sig idag är ett kolossalt utrymme för reflektion. Jag vet inte om jag vill, men jag vet att det med största sannolikhet kommer ske om något plötsligt inte inträffar. Det är förmodligen bättre att uppmärksammas på själva födelsedagen när man kommer upp i den här åldern, så man avtrubbas och inte får tid att mala med tankarna. Men i det stora hela är det mesta taget med ro. Hittills. Men det vore lögn att påstå hur jag inte ville vara tjugo till tjugosex igen, mest bara för att få uppleva ett speciellt urval händelser en gång till.

Med gråten i halsen fastnade jag framför en vargdokumentär på Animal Planet tidigare. Det var skönt att bli berörd av något så oberoende, något så avklippt från omständigheten. Jag har försökt sätta fingret på varför just det djuret påverkar mig så utöver de faktiska bitarna. Hur vackra de är, deras stolthet, intelligens, integritet. Hur orubbliga de är. Men det känns mer som att jag bara relaterar till deras blickar. Vargar har ett alldeles särpräglat sätt att tala med ögonen, precis som många hundar med större intelligens. Termen könsbyte haltar ju fram genom världen så man tänker försynt... rasbyte? Något gediget då, för detta känns ju inte särskilt lyckat.

Mercyfucks & landstigningar

Jag var så inställd på ett ensamt nyår att det fick mig lite ur balans när S ringde och berättade att hans planer gått i stöpet. Men jag kände mig inte som en reservplan den här gången, hans planer lät lite väl osäkra från första början. Det är lite svårt att förstå vad som händer med den killen. Ena året har han fullt upp och den här gången tycktes han mer lämnad åt ödemarken än jag själv kan radiera. Jag vet inte, kvällen var något obekväm i den mån hur han levde,- utan värme, möbler eller sällskap. Och även om jag föredrog sällskap på nyårsafton var det lite mercyfuck över atmosfären när han raljerade om sin knapra situation, och jag fick slussa i mig vinglas efter vinglas för att dels kontra kylan i rummet, tillika understimulansen som infann sig snabbt när våra symptom på ifrånväxt återigen krockade under den tystande kudden jag lägger över allt, för gammal vänskaps skull. Trots detta blev det en lång natt och jag hajkade inte hemåt förrän 07, i en kyla som fick hans rum att framstå som kanarieöarna. Följande dag och kväll mådde jag räligt bakis. Exemplarisk start på det nya året.

Att sova hos mamma och pappa är inget lätt projekt. De båda snarkar som skogsmaskiner och har morgonrutiner som för tankarna till landstigningen i Normandie. Hunden och katten hjälper till med att främja den liknelsen. Av någon sinnessjuk anledning har de fått rutinen i sig att jaga varandra genom hela huset, flera varv, om och om igen varje morgon. Den jyckens krafsiga klordunsar ekar som bomber genom väggarna och skulle få vem som helst att bita i täcket. Efter denna ottans drabbning sov jag lite till och klev upp för att vänta in andra landstigningar i form av systrar och barn som skulle gratulera mina årliga framsteg med presenter i stil med luvtröjor, USB-minnen och diverse smågodis. Uppskattat och praktiskt. Men att se de där gödda siffrorna på grattiskortet kändes tungt i hjärtat. Jag förstår inte alls var tiden tar vägen och jag vet att jag konstaterat det till leda nu. Men holy shitz, att det inte finns någon måtta på accelerationen liksom.

♥