Ljuset i tunneln & min mänsklighet

Det känns som att jag flyttat tillbaks hit. Tillbaka till och förstorat den forna verklighet som höll på att krympa i staden. Jag är alltså fortfarande hos mor och far, hund och katt, detta lilla snödrabbade hål i den västgötiska marken. Förströelser i form av serier, film och spel har avverkats och det kalla huset gör mig spänd, jag letar efter nödransoner i diverse former och hittar brödsmulor. Det mesta jag kan ta mig för blir att pyssla med datorn och hänga som en uggla framför Discovery och Animal Planet. Växterna i lägenheten har garanterat dukat under, förmodligen med hesa desperata utrop av mitt namn. Ugh. Men det finns ett ljus i tunneln, äntligen har vi lyckats haffa en bil, den ska bara piffas till med ett halvljus, kanske ett batteri. En fin droska, mycket bättre och säkrare än den förra skroten. Och snyggare, även om det verkligen känns sekundärt. Redan nu tänker jag hur overkligt det kommer bli att återvända till den tomma kojan, till rutinerna, till frustrationen. Det är egentligen bara här efter så lång tids frånvaro som det slår mig hur påfrestande tomt jag har det där nere, och jag tänker att det måste-måste-måste bli ändring på det innan jag förlorar fler detaljer av min sargade mänsklighet. Men den tanken har passerat mitt medvetande så många gånger utan ha blivit taget på allvar av mitt fysiska jag. Isoleringen har en diabolisk snöbollseffekt på mig.