Onyheter från spruckna ispalats

Kring spruckna ispalats av barndomsminnen, ballögda terriers, livrädda perser och otekniskt lagda föräldrar har snön lagt sig som ett landskap av florsocker. Den här lilla staden fryser till is och det var länge sedan nu. Jag trodde helt och hållet att de vita jularnas tid var passé, men där ser man. Det är lika bra att njuta av köldslaget så länge planeten vill bjuda på omväxlingen. Så ja, imorgon ska det firas julafton, om det nu är något att fira. Mer än någonsin känns det som en släktträff att få överstökad. Tyvärr. I år delar också gruppen på sig och även om en mindre skara kacklande släktingar kan göra dagen lugnare misstänker jag samtidigt att den kan bli drygare. Den andra gruppen som består av syster med familj, kommer på juldagen. Nåväl, man har åtminstone alltid maten att se fram emot. MAT! JULMAT. Mat är sällan drygt. Vi får se hur drygt nyåret blir när ensamheten kommer krypande. Den S jag har på denna planhalvan är med största sannolikhet upptagen på något vänster, och jag vet inte om jag bryr mig. Dyka upp där, andrahandsröka mig genom allt och sucka inombords åt hans intresse för vansinnestråkiga PC-shooters. Det är ingen dans på änglasång att vara socialt fördömd. Det gäller att acceptera dessa sällskapslösa högtider för annars slår det skruv under kraniet. Jag vill inte bli mörk igen, saker går ändå bra nu. Högskolan går bra. Jag jobbar bra. Mot... något iallafall. Tiden får rinna vidare och värdet i allt får bevisa sig en dag. Eller inte. Jag vill bara inte stanna i nuet, för jag har absolut ingenting här att hämta.

God jul, Pablo.