Saftiga svartsjukedraman och inre odjur

Den saftigaste svartsjukedrömmen jag någonsin haft höll scen i mitt huvud inatt. Laddningen i den var så påtaglig att jag måste bitit min läpp i sömnen. Det är inte alls jag att bli svartsjuk och allra minst att drömma om det, för att inte tala om personliga huvudroller. Extra typiskt också att det skulle handla om F, ihop med den mer otippade gymnasiekamraten M som roten till svartsjukan. Det var så absurt, en övernattning med oss tre i mina föräldrars hus varpå de två bara föll i säng tillsammans när jag befann mig i samma rum och brast inombords. "Jag sticker nu" sade jag bestämt och hade redan då skrivit på det själsliga kontraktet av oförlåtelse. Släppt lös mitt inre odjur. I plockandet av mitt pick och pack märkte jag hur F såg på mig och slogs mot gråten medans besten inuti brann, brann, brann. Jag gick utan att se tillbaks, ut i en blålila natt mot ingenting, bort från ingenting. Det var så det kändes och jag ville spy.

Odjuret jag talar om har skördat vissa förluster i mitt liv, på riktigt. Inte helt utan anledningar men frågan är lätt tilltagen om jag är så kall att jag inte kan ge någon en andra chans. Under gymnasiet blev jag nära vän med en karismatisk teaterapa vars umgängeskrets var mer förgrenad än Paris Le métro. Det var endast jag som hade allt att förlora de åren efter studenten när jag vände på en femöring och bröt kontakten som den aldrig hade funnits. Allt för en lånad CD-skiva som han hotade att bryta vänskapen för om jag inte återlämnade inom en deadline. Kravet var som hugget ur luft och jag blev så illa berörd att han reducerades till ett minne så fort jag hade läst det sista ordet i hans sms. Sedan dess, ungefär sex år senare har jag fortfarande inte sett tillbaks eller saknat honom. Han har till och med hört av sig ett par gånger men allt hans existens vittnar om, för mig, är det bottenlösa sveket. Ordet förlåt har ändå aldrig visat sig, men jag misstänker att det inte hade hjälpt honom. Det känns inte mänskligt av mig.

♥

Trevligt piskad och billiga duplikat

På regnklappade vägar genom blöta dofter trampade jag iväg för att möta upp S, och vidare mot kvällens värdar, en stönande Lassie och ett spel jag skulle få SÅ mycket pisk i. De bodde verkligen störtlöjligt nära och spontanbesöken framstår ängsligt intill efter det här. För det gick ju bra, och det går ju aldrig dåligt när jag råkar träffa nytt sällskap, men jag måste verkligen framstå som definitionen av lagom. Det räcker dock för trevlighet är vad den är och gör sitt jobb bland överflödet av idioter som cirkulerar där ute. Hursomhelst fick jag låna två mangavolymer och bjöds på passionerad förtröstan av söta A om det som gällde katastrofen med skolan och livskrisen som följde. S måste berättat ett och annat. Jag är rookie på att bli ombrydd inom så kort radie, och det kändes.

Jag kan beté mig som en imbecill i sällskap men då handlar det alltid om ren drullighet, omedveten och fumlig i ett distraherat tillstånd. Det finns nog inte en medvetet illasinnad kubikcentimeter i min kropp, så jag hatar när det händer och det verkar alltid dyka upp framför de människor man absolut minst vill fumla sig framför. Min sociala måttlighet är också något jag kan känna komplex för. Det finns så många som ständigt är störtglada, kroniskt roliga och verbalt begåvade i spontan jargong. Visst kan jag skjuta ut välknådad text ur fingertopparna men det blir alltid en annan femma när saker ska sägas på riktigt, till riktiga människor och särskilt de som värmer något mer inombords. En så förarglig förmåga, eller oförmåga! Det är ju DÅ det gäller och allt man till slut bjuder på är ett horigt hafsverk, ett billigt Taiwan-duplikat av sitt rätta jag. Så dumt.

Monumentala städer och hjärngremlins

En så bottenlöst tom kväll och jag vet inte vad jag intalar mig själv ens. Det har varit en Kent-räd ur stereon och minnet pekar på hur ivrigt selektivt jag lyssnade på dem för flera år sedan. Andra saker flyter också upp, som det flitiga körandet på nattvägarna mellan mig och A. Hur värt det var, hur värd hon var och hur anspråkslöst näpet saker ägde rum. Överhuvud taget reste jag då, reste på egen hand så många mil under alla år och det ligger nu som ett saknande djur ihopkurat inuti bröstet. Det som infinner sig starkast är resorna hem, i besittning av de närmaste intrycken, känslorna hem ifrån Ulricehamn, Göteborg, Borås, Värnamo, Växjö, Stockholm. De står nu som monument till livet och människorna jag hade då, mer än städer i sig. De har ett prislöst ikonvärde och jag kommer alltid att förknippa dem med deras huvudroller, och skulle jag lämna Malmö idag vet jag exakt vem staden skulle tillägnas. Trots.

Imorgon skulle jag svansa på S hem till en dam som uppenbarligen vill träffa oss (mig distinkt av någon anledning) och spela Wii. En färsk före detta klasskamrat till honom som jag redan träffat på ett sätt. Det borde bli fint. Jag behöver det antagligen, men jag sjunker ned med ena foten i ett samvete av kvicksand när jag inser att frågan är oklar. Åh! Varför tänker jag så ivrigt och mycket? För flera år sedan fick jag ett uppriktigt råd av en föredetta grubblare att bara lägga ner de överflödiga tankarna. Att de hämmar det mesta som har social kompetens att göra, och han hade ju så rätt. Det är faktiskt enastående slående i retroperspektiv, för jag kan umgås med någon och vara hur avslappnad som helst men ändå fåordig pga föreställningar som håller låda i huvudet. Mina distraherande hjärngremlins.

♥

Den spelade harpans frustrationer

Natten spelade mina strängar som en ostämd harpa. Jag drömde om någons pojkvän, att jag låg i säng med honom no less, och det blir en tolkningsfråga till historien. Jag drömde också att jag spelade huvudrollen i en kriminalserie tillsammans med en person jag tycker anspråkslöst mycket om. Nästan som Mulder och Scully utan all bakgrund och tid tillsammans. Sekvensen var som en prolog utspelad i ett hotellkomplex, möjligen vid en intern restaurang. Musiken pumpade som cheddarost när vi tog oss med pistoler dragna genom lokaler i jakt på antagonister. Plötsligt kom ett bakhåll och vi fick pickadollerna bortslagna, varpå allt plötsligt krämade ut i kung fu. Scully gjorde en mycket snyggare komigendå-pose och jag blev avis. Hon var faktiskt bättre och sparkade mer anus än jag överhuvud taget. Jag fick den klassiska sirapseffekten. Drömdefekten.

Jag vaknade till ett hamrande regn och strax därpå en helt makalös jävla smäll som fick mig att kasta täcket över huvudet. Jag blev nästan full i skratt. Blixtjävel, sådär gör man inte, tänkte jag. Den måste slagit ner här någonstans för det lät som en formidabel fullträff. Men vädret ebbade bort som ett falskt alarm och jag kände hur morgonhormonerna började flirta när jag låg där som en lättjefull muräna utan avsikt att börja leva just ännu. Det är också ett fenomen, morgonkåtheten, som en ospädd naturkraft så tilltalande att jag får skuldkänslor att negligera den. Jag försöker intala mig själv att sexdriften i min kropp inte är abnorm men ibland undrar jag verkligen, speciellt under varma årstider. Frihetskänslan, alla vackra människor och det rusande blodet i pulsådrorna. Däremot kan det klubbas att den är påfrestande, också just för säsongens värme men även som ett hinder till kreativitet. Vilket för mig är allra värst då onani ter sig ganska tråkigt i det stora hela och jag således låter bli och får uthärda frustrationen.

Att vattna frön med bikter

En av mina mer påfrestande förmågor är att börja klåfingra på saker när jag blir uttråkad och rastlös. Sedan jag köpte min nya tandkrämstub och lade den på skrivbordet för en framtida transport till toaletten, har jag lyckats nåla hål i den så att tandkrämen puttrar ut när man trycker på tuben. Föga bra kallas det partytricket. Skarven i botten har jag också lyckats dela på mitten som genom ett mirakel, MOSES, och skulle säkert kunna öppna tuben som en plåsterförpackning om tristessen gick överstyr. Den borde bäras till sin rätta plats i badrumsskåpet innan jag verkligen fördärvar dess framtid. Tubsabotörer hamnar i helvetet och får i tidlöshet våndas framför På spåret, har jag hört. Ett projekt för morgondagen står nu skrivet i stjärnorna och en obskyr skrift på internet.

Det behövs antagligen fler projekt i mitt liv. Jag är en mycket ensam person och ibland sluter sig väggarna närmare likt kolossala skrov på hangarfartyg för att eventuellt sluka mig hel i mitten. Jag går ut och andas innan det händer. Många frågar sig, och mig, varför jag inte har fler vänner efter så många år i den här staden och svaret är som oftast inte helt glasklart levererat. Det är svårt. Jag stöter ifrån mig människor, men inte av självömkan eller skygghet. Ensamheten är för mig som en relation i sig. Det händer att man har dispyter, det händer att en break är nödvändig, men det frekventa scenariot är att förhållandet fungerar bra. Lite väl otäckt bra. Någonstans i förnuftet jag ändå bejakar ligger ett frö som viskar att det här livet inte leder till ett lyckligt slut. Och jag försöker lyssna, jag försöker ta till mig. Det svåra är att göra något åt situationen som nu är en ond cirkel, spiralerande längre bort ifrån möjligheter att laga det sociala livet som ligger på golvet i kalla spillror.

För innerst inne är jag faktiskt trött på det nu, så less på dekadensen i tom isolering och mina egna ord, bara det faktum att jag skapar den här bloggen för att kunna förlösa mina inre monologer. S finns i min fysiska tillvaro och han är en klippa av rang, men det är så uppenbart att jag inte kan luta huvudet mot en persons axel. Jag fungerar även så att min ödmjukhet direkt får mig att fly platser och personer så fort jag känner vibben av att inte vara önskad på plats, och jag bävar kapitalt inför att känna mig ovälkommen, att vara i vägen, att vara en tagg i sidan. Jag kan dra mig undan och inte känna mig förtjänt att ta upp kontakten efter eget initiativ. Jag kan inte ens få mig till att besöka någon spontant i rädsla för att anlända malplacerad och bara nu på sistone har jag övat in en tveksam förmåga att ringa upp personer för att prata. Bara prata. Förmodligen har samma eländiga fobi kostat mig många fina människor. Jag är trött på att förlora människor, och särskilt de allra finaste. Jag förlorar stora stycken av mig själv med varje person som lämnar mitt liv och jag är ett ess på att kamouflera detta med fasader, fasader som är till för att lura mig själv och ingen annan. För den större merparten är ändå resultaten av mina egna fel och jag känner mig knappt tillhörig att få sakna någon, när jag egentligen saknar ihjäl mig själv.

♥

Svenska dramor och övertramp

Ibland brusar det till i området här och stämningen blir som ett gravallvarligt svenskt drama av den gamla skolan, då man gnisslar tänder till storslagna bråk som antingen eskalerar till mord eller sex. Jag vet inte om det är samma par som förr, men glåporden studsade likartat som bumbibjörnar mellan husfasaderna och de hördes som en radioteater i lägenheten, även om de befann sig på den diagonala änden av gården. Det var skall av en brådmogen kvinnoröst med fraser som "din jävla psykopat", en hop gutturala läten av olika tonarter och något om knäskålar och knulla. Jag upplever fenomenet fascinerande så jag satte datorn på mute och smörade min macka med vässade öron. Det blir som ett fönster rakt in i någons vrede, någons brinnande själ så urspårad att den inte kan hejda sig mitt i det öppna på ljusa dagen med folk omkring. Det är som en kraft.

Jag hatar däremot själv att bråka och jag vet inte om det får mig att leva mer eller mindre just därför. Förmodligen mindre. Det är själva upplevelsen mer än konfliktfaktorn, för det känns så onödigt att med vrålande stämband försöka reda ut något som i fyra fall av fem är en fullständig skitsak i den större bilden. I vuxen ålder har jag höjt rösten två gånger i situationer där jag blivit så provocerad att det kändes nödvändigt, i övrigt är jag verkligen fredlig som koalor, giraffer och sjökor. I en av incidenterna var det min pappa som i sin sedvanliga irritation var i fart att verbalt angripa en kamrat till mig som jag i samma stund höll en konversation med. Hans fräckhet var bara så magstark att min utskällning kom som sång i en musikal, och det lustiga så här i efterhand är att hela familjen satt samlad i köket för att se mig förminska mannen som gav mig stryk när jag var liten. Den andra gången var det min före detta sambo som i ett hysteriskt utbrott triggade något i mig efter en lång tid av obekväm stämning. Tills då hade jag varit han jag är, han som behåller lugnet trots att han blir skrålad åt. Men gränserna finns där hos varje människa och söker man tillräckligt hårt lär man till slut trampa över.

Vi blir bara skal i tomma sängar

Tillvaron blir så ivrig när den flåsande motviljan att sova intar hemmet som ett skuggdjur med Shiva-armar att peppande klappa ryggen med. Min relation till sömn är diffus som ett förhållande med dålig trafik mellan orden, där båda parter inte riktigt visar vad de vill och gissningslekarna sätter igång som en alkotrött version av Gäster med gester. Det vill säga, om man bryr sig tillräckligt länge att behöva inleda charaden, för det borde man inte. Ofta är det bara jag som kapitulerar, som att jag lyssnat i flera timmar på skuggdjurets bristande argument varför sömnen skulle vara nödvändig och bara vill ha ett slut på gnabbet. Jag lägger mig, otrött i reträtt mellan ekande sängkläder och hoppas att sömnen hugger snabbt.

För det är ju så. Jag kan periodvis ångra storleken på min säng när ingen speciell någon kan ligga bredvid och hela vänstersidan av möbeln blir en avgrund när ljusen släcks. De är lätträknat få, nätterna då sömnen blivit speciell och inte bara ett utseende, jag ett skal, och även om jag sover som sämst med sällskap i sängen är ändå dessa nätter de bästa jag haft. Vem som helst kan inte heller tåga in och proklamera övernattning, det känns tillräckligt speciellt för att ställas krav och de som sovit hos mig av olika anledningar (och de jag sovit hos) är bland de finaste personerna mitt liv har släppt in. Faktum är att jag i princip alltid är beredd att offra en hel natts sömn för att bara uppleva den intima närvaron som blir, och det behövs inte ens ord. Inte det mest praktiska, jag älskar ändå ett utvilat välmående, men det är ofta en värd affär.

Nu står den där och gapar efter lemmar.
Den får som den vill, gång på gång.