Allt är bara så plötsligt

Av någon anledning har jag dragit mig för mig att skriva här tills livet stod på rätsida igen, vilket självfallet var en naiv tanke att försöka realisera. Många pusselbitar sitter avsides och garvar. De små asen. Mitt liv korroderar djupare och har nått det fysiska skiktet. Det känns ibland som att min kropp faller i bitar och det är en ny erfarenhet man tvingas bekanta sig med. Varför, försöker jag låta bli att fråga mig. Gång på gång. Det värsta är när man omedvetet förknippar nedgången med utsikten att förtjäna socialt utbyte. Det kan kvitta egentligen, för inför julen har jag bara eoner av ensamhet i sikte, garanterad sådan, och jag forceras stå beredd inför saken. Om cirkus två veckor är jag hos föräldrarna och tar hand om julen tills nyår har passerat. Det är ironiskt hur ensam man kan känna sig omgiven av släkt. Allt det här låter ju jävligt självömkande så jag slår ner det intrycket här och nu. Jag trampar inte på den marken, detta är reflektioner allena.

Häromdagen stöpte jag all julhandel i en omgång. Det tog sin möda och tid men efteråt kunde jag verkligen andas. Jag är så benägen att hitta ordentliga presenter i respektive tids scenario. Den enda taggen i sidan är som vanligt den ekonomiska barriären att inte kunna tillgodogöra varje medlem på julaftonfesten. Det känns fuckat. Även om julen har tappat stora kilon charm tycker jag fortfarande om den, men julklappshysterin petar mig vasst i revbenen med sin påträngande förmåga att kittla samvetet. Jag hoppas bara att de berörda förstår, och i sanningens namn ska det inte behöva vara en signifikant fråga. Men all tid som passerar fortsätter att konfundera mig. "Igår" var jag på Kaizers Orchestra, sommarnatten brisade trankilt och jag hade gärna gått i ytterligare en timme för att komma hem. Nu steker kylan mot kinderna och regnet smiskar sin hänsynslösa hand mot textilerna man bär. Helt abrupt. Allt är bara så plötsligt och det känns som att livet snabbspolas framåt. Om något eller någon bara kunde ställa sig ivägen och säga hey, fan, chilla, och göra ett fysiskt intryck hade jag varit så tacksam.

♥

Poem #3: i sagan om sonens barndom är du en parentes, pappa

jag ville tvätta mig ren från hans DNA,
intensivt gråta bort varje blodfläck
på alla minnen rubricerade "Honom"
för att aldrig bli en upprepning,
aldrig bli (en parentes), som luft
i sagan om sonens barndom,
men salt biter inte på intorkat blod,
- bara en av alla saker ögon inte kan se

dina rapp var förlängningar av allt som saknades oss, pappa
och jag kan förlåta dig som naturkatastrof men aldrig som människa
för mirakel av den kalibern lärde du mig aldrig,
såna känslor klär sig inte i mitt slagfält
som istället behusar kyla som den efter din,
står öde efter dig, en aktiv negligens
i tystnaden efter barnskrik och smärta,
- varifrån parenteser våldsamt föds

och "din spökande jävel" tänker jag var tredje år
när jag vill slå på ditt bröst med knutna nävar
och räknar upp mina senaste chanser till lycka
som du så indirekt berövat mig, men
du har lärt mig att inte våga belysa,
och när dina ögon idag spelar på en sorglig ånger
kan jag ändå inte tränga igenom,
- våga beröra mörkret vi delar tillsammans

jag hatar dig och älskar dig men är rädd att
jag har lärt mig älska att hata dig mer
(för du är och förblir en parentes)
i sagan om sonens barndom där minnet av henne
lägger sin skugga över dig och det beskrivs
hur jag behövt regissera mig själv till en bättre människa
än du någonsin hade ambition att göra,
- men salt biter inte på intorkat blod

och din DNA lär alltid förbli,
oavsett hur många speglar jag väljer att inte le i

------------------------------------------------------------------------------------
/Det är fars dag för alla utom jag.

Finansiella påföljder

Idag väcktes jag av den finansiella världens pulserande lem som prompt ville daska sina indirekta kubikmeter i pannan på mig. Banken hade fått panik när mitt konto inte höll rätt mängd dinero att betala igen den första amorteringen på bolånet. Jag fick verkligen intrycket att yra höns utan huvud sprang omkring i en inhägnad och kacklade straffknull, och när påminnelsen kom på posten kunde jag inget annat än bekräfta den känslan. Av någon depraverad orsak hade jönsarna inte sänt en fysisk anmodan att amorteringen skulle börja. Efter fyra år. Som ett jävla skämt. Plötsligt skulle jag dänga fram 7000 kronor och skedmata dem, varvid en summa på 5000 bagis skulle flaxa in i deras valv varje månad. Näe, glöm det Swedbank. Ett omlån fick deras krav ned på mark igen. Dock har dagen kostat mina besparingar episk sveda och värk. Man blir solklart uppmärksammad på den pretentiösa tyngd som hela ekonomisfären hugger till sig med svärd, blod och skrik. En konsument är bara just det, företagaren är den med jokerkortet, den med nästa växel i följande muskelryck. Själv är man bara maskineri beroende av användaren. Pengafärgade frågor i denna sorten går lätt åt båda hållen. Människor är skyldiga mig pengar och trots mina påminnelser blir dessa saker till synes inte tagna på allvar. Det är en sak om man tjänar ränta på skiten, men inte ens det begär jag. År går och inget händer, varpå min vältro sjunker djupare. Hur vissa sover om nätterna förstår jag inte.

Ironiskt nog var dagen ämnad till ett pekunjärt förvärv. Pengarna hade behövt stanna i min ägo men ibland finns inga principiella spärrar i världen som står emot det man åtrår mest. Tillsammans med S for min resa mot EB Games för att införskaffa Little Big Planet till min PS3. Det är däremot inte vad jag vill berätta. När jag stod vid disken och väntade in min tur sade butikskillen mitt namn när kunden före packade sina grejer. Jag kisade till med ögonen och tänkte att jag hörde fel, men inte var det så. Han kände igen mig och i samma stund som föregående kund hade flippat bort ur synfältet klickade mina kugghjul. J från min livsperiod i mellanstadiet stod där, med åldrat ansikte och trevlig uppsyn. Som efter en resa i tiden, triggad 1995, efter mitt senaste minne av honom under mellanstadiet. MELLANSTADIET. Han var klassens clown och en del i teamet som myntade den tecknade serien jag senare skulle bygga vidare på som mitt ungdomsprojekt. Jag var hemma hos honom och hans syster hånglade ner mig i hans rum under en awkward scen, mest för att killens pappa var polis och jag var rädd att slängas bakom galler. Jag utbrast hans namn och såg säkert lika förstummad ut som jag var. Utan hans intyg om min närvaro hade jag aldrig fattat vem han var och ända fram till skrivande stund har jag tänkt att jag inte tog tillvara på ögonblicket, liksom, frågade var han bodde och möjligheter i stil med att snacka ihop sig igen. Den enda kommunikationen som framlöpte var skenytlig; vad man gjort hittills och hur man hamnade här. Jag nämnde efteråt för S hur sjukt otippat det var att plötsligt springa in i J efter så många år, på den här sidan av Sverige. Allt känns som en hallucination. Jag vill trampa tillbaks in på EB Games och koka ihop en kväll med öl och nostalgidill. Jag vill och jag borde. Sånt här känns som mer än ett sammanträffande.

♥

Värt tårkanalernas arbete

Jag har alltid varit ganska mån om att ta till vara på vänner och människor som varit just vänner, inte svikit eller varit assholes på andra vägar. Jag har så få plank av vänskap i mitt liv att det ter sig ganska logiskt att ta till vara på allt som fäster sig vid mig genom åren. Men på sistone har det verkligen blåst emot alla konventionella riktlinjer som min historia huggit i graniten. Jag tycks kunna släppa taget om vem som helst, och det gör mig livrädd. Inte för att bli ensam för det är underförstått att jag är beredd att bli. Totalt så. Men för att jag förlorat all mänsklighet tänkbar. Jävla helvete. Den meningen upprör och skakar om så att tårkanalerna kickstartas. I flera år har jag saknat E, bejakat mitt band till henne och känt en sån anspråkslös kärlek att eventuell oro inte behövt vara aktuell alls. Nu plötsligt, efter en plump och ofördelaktig kontakt är det fullkomligt över. Jag vill inte ha med henne att göra längre. Hon är utstängd, borta, raderad. Saknaden är bara ett minne uppramat i ett apatiskt museum. Varför är jag kapabel till sånt? Jag hatar det och vill inte vara så oförlåtande barbarisk. Jag vill vara människa igen. Jag vill sakna F som jag brukade göra. Länga efter henne. Tänka på henne, vara den där skumma vilsna människan som fortfarande sökte sig till närhet av dem han fäste sig vid. Det enkla, rena, vackra, begäret efter tvåsamhet som strålar sin graalighet genom diset liknar bara en jävla korvkiosk nu. Det, är värt tårkanalernas arbete.