Värt tårkanalernas arbete

Jag har alltid varit ganska mån om att ta till vara på vänner och människor som varit just vänner, inte svikit eller varit assholes på andra vägar. Jag har så få plank av vänskap i mitt liv att det ter sig ganska logiskt att ta till vara på allt som fäster sig vid mig genom åren. Men på sistone har det verkligen blåst emot alla konventionella riktlinjer som min historia huggit i graniten. Jag tycks kunna släppa taget om vem som helst, och det gör mig livrädd. Inte för att bli ensam för det är underförstått att jag är beredd att bli. Totalt så. Men för att jag förlorat all mänsklighet tänkbar. Jävla helvete. Den meningen upprör och skakar om så att tårkanalerna kickstartas. I flera år har jag saknat E, bejakat mitt band till henne och känt en sån anspråkslös kärlek att eventuell oro inte behövt vara aktuell alls. Nu plötsligt, efter en plump och ofördelaktig kontakt är det fullkomligt över. Jag vill inte ha med henne att göra längre. Hon är utstängd, borta, raderad. Saknaden är bara ett minne uppramat i ett apatiskt museum. Varför är jag kapabel till sånt? Jag hatar det och vill inte vara så oförlåtande barbarisk. Jag vill vara människa igen. Jag vill sakna F som jag brukade göra. Länga efter henne. Tänka på henne, vara den där skumma vilsna människan som fortfarande sökte sig till närhet av dem han fäste sig vid. Det enkla, rena, vackra, begäret efter tvåsamhet som strålar sin graalighet genom diset liknar bara en jävla korvkiosk nu. Det, är värt tårkanalernas arbete.