söndag 30 november 2008

Allt är bara så plötsligt

Av någon anledning har jag dragit mig för mig att skriva här tills livet stod på rätsida igen, vilket självfallet var en naiv tanke att försöka realisera. Många pusselbitar sitter avsides och garvar. De små asen. Mitt liv korroderar djupare och har nått det fysiska skiktet. Det känns ibland som att min kropp faller i bitar och det är en ny erfarenhet man tvingas bekanta sig med. Varför, försöker jag låta bli att fråga mig. Gång på gång. Det värsta är när man omedvetet förknippar nedgången med utsikten att förtjäna socialt utbyte. Det kan kvitta egentligen, för inför julen har jag bara eoner av ensamhet i sikte, garanterad sådan, och jag forceras stå beredd inför saken. Om cirkus två veckor är jag hos föräldrarna och tar hand om julen tills nyår har passerat. Det är ironiskt hur ensam man kan känna sig omgiven av släkt. Allt det här låter ju jävligt självömkande så jag slår ner det intrycket här och nu. Jag trampar inte på den marken, detta är reflektioner allena.

Häromdagen stöpte jag all julhandel i en omgång. Det tog sin möda och tid men efteråt kunde jag verkligen andas. Jag är så benägen att hitta ordentliga presenter i respektive tids scenario. Den enda taggen i sidan är som vanligt den ekonomiska barriären att inte kunna tillgodogöra varje medlem på julaftonfesten. Det känns fuckat. Även om julen har tappat stora kilon charm tycker jag fortfarande om den, men julklappshysterin petar mig vasst i revbenen med sin påträngande förmåga att kittla samvetet. Jag hoppas bara att de berörda förstår, och i sanningens namn ska det inte behöva vara en signifikant fråga. Men all tid som passerar fortsätter att konfundera mig. "Igår" var jag på Kaizers Orchestra, sommarnatten brisade trankilt och jag hade gärna gått i ytterligare en timme för att komma hem. Nu steker kylan mot kinderna och regnet smiskar sin hänsynslösa hand mot textilerna man bär. Helt abrupt. Allt är bara så plötsligt och det känns som att livet snabbspolas framåt. Om något eller någon bara kunde ställa sig ivägen och säga hey, fan, chilla, och göra ett fysiskt intryck hade jag varit så tacksam.

1 kommentar:

Josephine sa...

Bästa du, du blir tvungen att ge mig din adress. Jag har letat nätet över, utan framgång. Kram