Vi två, Dex

Ja, vatten är källan till liv men också källan till ett jävla torkande om en hel bunt av det bestämmer sig för att parkera på ens golv. Den här bloggen håller på att förloras. Det är min restriktiva distribution av privatlivet som sätter lås på fingrarna, för jag vet inte vem jag lever åt längre och det får mig att skämmas en ansevärd portion. Jag gör och åstadkommer saker men när jag reflekterar över saken slutar rapporten alltid med att jag endast gjort någon annan en tjänst och den känslan är väldigt oförlåtande när man söker existentiellt värde. Exempel som taveluppdraget åt L, det uppkom som en intressant faktor och joxades ihop oväntat snabbt och läckert till ett blygsamt arvode bara för att ge mig känslor om tomhet... efteråt. Såklart är det också relativt, eftersom tavlan i sin tur kommer göra en annan människa glad. Också idag, när jag gjorde S en tjänst och hämtade hans glömda krafs hos en tidigare bovärd, med mycket tekniskt krångel på vägen. Saken är bara den att dessa ständiga bistånd inte räcker hela vägen till en poäng i mig. Jag har uppenbarligen fallit ner i en livsrutin som bara erbjuder osjälviska tjänster att bygga variation med. Jag hoppas det är tillfälligt, hur hjälpsam jag än må vara till naturen. Det är för fan jag själv som behöver de mest kritiska, intima tjänster utförda.

Den senaste tiden har spenderats mycket till planering och förberedelse inför julperioden, så den kan bli anspråkslöst behaglig och avslappnad från förpliktelser. Det blir föräldraresa på måndag, efter en helg av tvätt och städ. Jag vill inte komma hem och möta såna gråa uppgifter efter jul och nyårskarusellen. Faktum är att frågan är; om jag vill komma tillbaks överhuvudtaget. Framtiden i denna staden känns idag oerhört luddig i tanken, som att den inte kan ta form, som att den kan kvitta. Jag har liksom inget att hämta just nu. Inte ett dyft, inte en människa, inte en attraktion mer än vana och gängse belåtenhet. Jag får se hur korten lägger sig nästa år, När S slår rot på nytt och jobbsökandet får ny tyngd. Själva julen med släkt och hela ensemblen blir åtminstone spenderad hos föräldrarna. Vilket alltid är prefererat. Det känns mest jul. Men jag förväntar mig inte storverk, den naiva känslan avtog för flera år sedan. Jag vet inte, ibland känns det som att jag borde fixat en egen setup att dela julen med, istället för att lapa säsongen avsides släkten. Jag menar... med häpnad, livspartner och barn. Det är lustigt. I tredje säsongen av Dexter är hans liv på väg mot familjebildning och han ifrågasätter det som en utomjordisk formel tillika fascineras, precis som jag. Vi två, Dex. Vi två.