Kashmir - Melpomene

Something tells me that I'm left without a chance
in my suspicious attempts to get her close
enough to close my lips around her smile
now I can't close my eyes when she's around
and she's around
passing like the wind that shapes the clouds
she is around, she is around

I don't know how but suddenly it has been a while
and we've been walking in through that same front door
undressing like there were no parts to hide
and calling eachother names we never had
you never heard
and then an unexpected turn
and we hit the kerb
a stupid term, a fatal word

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

you broke the code
just like i'm sure you always do
without intentions but I know
that's how I broke away from you
now that the clouds are obsolete
I hope you landed on your feet
without those evil demons
keeping you reminding of...

the war they pulled us through
as fragile hearts ran short of glue
as we're both running out of time
and seek to drown the fact in wine
it should be honest and naive
like we should give, we should receive
I must be jaded
fading out of function into solitude

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

Flutter girl
killing me with her sunshine
sunshine
she's so unaware
that she's my Melpomene

♥

Vi ska alla nån gång vaxa ett känsligt område

De gagnlösa drömmarna om mitt möglande bröd börjar valsa mig på nerverna. För ja, det dröms om möglande bröd och det är inte krångligare än att jag står i köket och upptäcker den lokala svampodlingen genom brödpåsen. Varför, är ju en försynt frågeställning i detta scenario. Det finns viktigare saker att ta upp under sina nattliga koman. Som kanske självbejakande gester i form av välvilja och mottagandet av det. Superkrafter! Ett smörgåsbord av superkrafter. Möten med människor man trånat efter att säga ett och annat till, kanske en verbal vendetta som i drömmen kan realiseras. Why not. Lajbanz i form av utförliga sexakter med precis rätt personer och annat mer eller mindre för verkligheten utopiskt humbug. Vi har ett fantastiskt maskineri på vindsvåningen, så kapabelt och så onyttjat, ändå drömmer man oftast bara dynga. Nu är det ju starkt ifrågasatt om medelsvensson bara använder 10% av hjärnan eller inte, men klart borde vara att det finns obrukade resurser att ta ifrån. Jag tänker ofta i termer som "I framtiden, dåå, då kommer de att ha knåpat fram procedurer för att utvinna större potential ur vilken hjärna som helst". Som att hitta en nyckel till en låst dörr. Och då, för att vara lite trivial, kanske det går att styra sina drömmar och se till att varje natts sömn blir en sådan fröjd att halva det bortslumrade livet berikas.

Lite löst på tal om drömmar kan jag berätta om den skummaste jag upplevt, och det var när jag dog om och om igen. Jag försökte naivt fly från en atombombsexplosion men blev till pulvermos i tryckvågen (inte bokstavligt) och det jag kände i kroppen var en riktigt obskyr känsla. Hjärtat stängdes av som ett ljus, som att någon hade flippat ljusknappen och det pirrade till i kroppen för att sedan bli helt trankilt, avslappnat och svart. Tidigare var jag spänd och stel under scenariots hot. Detta upprepade sig flera gånger under samma natt så jag fick en klar minnesbild över känslan. Jag önskar jag kunde säga att det inte var någon big deal att dö, men obehaget i klicket när hjärtat stannade var något omskakande. Däremot var det över kvickt och därför drar jag nu denna slutsatsen: att dö är som att vaxa ett känsligt område. Det går över snabbt.

Ur fas, förskjuten

Jag har låtit nätterna ta kontroll över mig som envisa lejontämjare med den enda ambitionen att hålla mig vaken till nollfyra-halvfem. Efter ett sådant pass sover jag bekymmerslöst fram till tvåtiden som idag och kallduschar i ångest så fort klockan örfilar blicken. Vid dagar som denna får jag dåligt samvete över mitt sätt att leva livet och ser därför till att få något arbete gjort. Det är däremot svårt att utföra något när inget är påbörjat och inspirationen fått fenorna bortskurna av militanta drömkrossare. Men jag försöker. Över huvudtaget känns det dock som att jag är ur fas med mig själv. Förskjuten, malplacerad i tankarna och återhållsam. Jag har svårt för att skriva och ibland vill jag inte ens öppna sedvanliga kontakter när jag ser dem, vilket är oroväckande. Det är ändå människor jag tycker om. Och kring detta beteende har jag gjort en tanke av hur mycket jag hade behövt någon just nu, om nätterna, i tankarna, och hur lite jag kan få någon just nu. Det finns ingen. Djupa ekon. Jag ska inte bli långrandig mot mig själv. Huvudvärken ska dresseras av ipren och fläderblomssaft, tänder ska borstas lika nojigt noggrant som alltid och sängar lär därefter belägras. Imorgon kommer S och delar tid. Välkommet.

Oförklarligheter och kronisk trotsålder

Ibland, som nu, är det många saker som inte förklarar sig själva alls. Som att laktosfri mjölk har en eftersmak av risgrynsgröt. Ursäkta wtf? Alright är en tanke, det håller väl. Men i längden; NEJ. Smaken är så gruvligt gräddig. Andra saker, som att vissa människor vill "BLI AV MED" en även om man inte är den påstridiga typen och detta faktum tydligt står hugget i sten. Vad är poängen då? Varför skära av en människa från sitt liv om han/hon inte gjort något fel eller uppvisar kritiska behov? Alarmerande billigt och osexigt. Fler saker, som på Playstation Live och närmare bestämt nördiga servers till Soul Calibur 4 där de virtuella slagsmålen aldrig når en ände. Att en sån flerfald där förknippar nöje med att enbart vinna, en vinkel som resulterar i en speltaktik bestående av ETT OCH SAMMA slag genom hela matchen. Var finns spelglädjen i det? Att spela online skyfflar fram många mänskliga sidor som man inte vill se. Utan ögonkontakt tar sig många friheter, precis som paralleller i stil med att snacka bakom någons rygg. Det är så lätt hänt att något extra slinker ut ur käften, något man inte skulle sagt om läget inte var så distanserat från personen i fråga.

I övrigt dör nu sommaren i takt med stans festival. Regnet har bosatt sig som en tidsenlig stamkund och ljuset blir långsamt en större bristvara. En form av ny verklighet startar och det finns bara allvar på tapeten. Egentligen vill jag bara trotsa alla ansvar och använda besparingar till en jävligt lång resa på andra sidan planeten. Men så har jag och andra sidan alltid känt. Frågan är varför det inte blir av.

♥

Fantasiprofiler, verklighet & attraktionsfilosofi

Personligheter kan vara förbannat lätt misstolkade och översedda av tillräckligt ivriga ögon, och bara allmänt när tid inte ges för en ordentlig insyn. Jag frågar mig själv hur många potentiella kärlekspar som inte klickar direkt och aldrig blir av för att den första introduktionen inte klaffar med stunden och dess omständigheter. Man är inte alltid på G, man är inte alltid på toppen av sitt attraktiva jag och då tror jag inte en sekund på att rå och kemisk kompabilitet kan föda framtida kontakt. Som alltid säljer man sig själv och är man ur form i marknadsföringen så är det klart att färre kunder lånar ögonen till en. Jag menar bara att det är synd när misstolkningen sker och någon antar att personen alltid är som den är just då, för jag tror ändå att det är lätt att förmoda i stundens nu.

Min egen personlighet är en splittrad historia. Av någon anledning verkar jag ha en konsekvent attraktionsförmåga på internet. Så har det varit från dag ett och jag antar att ett putsat skriftspråk bidrar till detta. Det är förstås också en så enkel bedrift att sätta någon på piedestaler när man lirar kommuniké över MSN och så vidare. När fantasin börjar lattja och bygga den där perfekta partnern man sen intalar sig existera där borta, långt långt bort, för det är ju oftast hundra plus mil från sin egen gudsförgätna hemvist. Så ja, det händer frekvent att intresserelationer byggs upp, sådär försynt och ofarligt för all del, men också frustrerande i sin orubbliga kontinuerlighet. Jag vill alltid skylta om hur ovärt det är, hur svår och jävlig jag är att ro iland. Inte minst för att långdistans är ett fett nejtack efter alla mina erfarenheter. Det har ändå blivit en och annan träff från internet genom åren. Såklart, som jag lever mitt liv. Men det är just då, vid den verkliga kontakten där fantasin inte längre får springa och skita fritt i hagen som min attraktionsförmåga skjuter åt flera riktningar. Hos vissa går jag hem som spunnet socker i gommen, hos andra blir jag bara en grov besvikelse. Aldrig uttalat förstås men det märker man lätt. Det är pusselbitarna som utgörs av persontyper och deras acceptans av mig som jag inte får ihop. Jag har blivit omtyckt, uppförälskad, stalkad, nobbad och dissad av alla spektrum liksom. Jag ser inga mönster. Det kanske är praxis för alla att inte urskilja, men saker hade blivit så mycket enklare om jag kunde pricka in typerna och deras reaktioner på mig. Det är som att man gått och pluggat något hur länge som helst men inte lärt sig ett dyft. Men det är också därför jag tänker att min undermedvetna marknadsföring bara legat i diket och såsat vid misslyckade kontakter. I mer realistiska termer att jag fumlat och varit awkward, korkat till situationer utan att registrera felet och bara kört vidare som att allt var okej. För gudarna ska veta att jag är så jävla blind ibland. Skulle jag satsa riktigt på en partner lär hon behöva besitta förmågan att smärtfritt utstå mina penibla och aviga iscensättningar. Jag har en Clark Griswold i mig.

Mr. Kaizer, hans constanse og meg

Festivalen i stan rör om i mig som en andlig elvisp och det har blivit några kvällar i rad nu. Ifrågasättandet till varför jag inte deltagit på tidigare drabbningar hänger som ett töcken åt varje riktning jag ser och fyller underlaget jag går på, liksom blir mjukt och knaggligt som den obehagliga träspånsmattan vid biblioteksområdet. Men det ska inte tänkas på. Av någon anledning igår, när jag såg Junior Boys uppträda kom jag att tänka på vikten med att leva nu. Inte då eller sen, utan det är nu man ska leva ut. Att tänka tillbaks av vilken anledning det än må vara kan omöjligen förbättra situationen nu, och att tänka i förväg gör sannerligen ingen nytta heller. Nuet är det enda vi har, det är i nuet pulsen slår och bara i detta nuet kan den påverkas och varje förlorad chans att höja sin puls är en förlorad chans att leva lite extra. Jag har aldrig tänkt så och saken slog mig mitt i en halvdan synthkavalkad som S lockat med mig till. Tillställningen var för övrigt okej om man bortser från vissa blasélåtar där intresset droppade markant. Vi tog några öl efteråt och tuggade sedvanligt snack. Jag är pratkompatibel med honom.

Idag dock, festivitetmässigt, var det en helt annan femma. S ställde in sitt planerade deltagande på Kaizers Orchestra och jag kände motgångar i form av labilt väder. Men det pumpade ganska talande i mig att det hade blivit polkadansande ångest i flera månader om jag hade röven parkerad i hemmet och Kaizers var så bra som misstankarna sjöng om. Jag flaxade ut, såg dem, och ångrade inte ett stoft under skorna. Öset som pågick i det vida uppspända, överfyllda och dansande tältet klickade helt och hållet i mig. Äkta showmen. Så lysande och karismatiskt genomfört att jag är rädd att framtida spelningar bara blir bleka skuggor bakom denna bomb av artistisk massejakulation. Deras kontakt med publiken var konstant och helt klockren. Jag kunde inte sluta le.

♥

Pablo in videoland

Under osäkra omständigheter trampade jag ikväll ut till 6:ans buss, samma som S hade trillat in i. Han stod packad likt en sill och jag infann mig snart i samma situation jämte honom. Målet var att se Alice in Videoland och vi tyckte det var en bra idé att hoppa av för att switcha till en eventuellt snabbare buss. Inte så lyckat. Under festivaldagarna är kollektivtrafiken ett enda stort fyllo. En kvart försenade fann vi till slut giget och anslöt oss till T och hans följe. Musiken vrålade som hundra pilska lejon med mikrofoner och förstärkare, och man hörde inte ett ord av hennes sång. Men jaa joo, det var bättre än väntat. Jag och livespelningar har ingen vidare historia, det är sällan jag känner att det är värt att gå. Så förbannat mycket bryr jag mig inte om banden och artisterna jag lyssnar på, även om musiken kan betyda just så förbannat mycket. Men för att inte riva isär mina egna löften om avisolering kände jag läge för självomtanke. Det hela var okej. Okej.

Efter det musikaliska pådraget var det ett oerhört vimsande om riktning och mål, men det centrerade sig till slut mot en anhalt tvärs över stan där en annan trupp satt och ölade. Gå gå gå. Jag ville gå, så hey. Natten var ändå överskön och jag ger mig sällan chans att bemöta de här nätterna. Jag hade kunnat gå till Ystad. Väl där anslöt sig S till forna klasskamrater i fråga om konversationssvängar och det blev en naturlig lucka för mig att inleda pladder med T. Han är en excentrisk dreamer för att ge behagligt ludd åt beskrivningen. Han har ofantligt mycket barntankar i sig och faller in i diskussionsfack som omfattar allt från uppdiktade utomjordingar med hela levnadsmönster till menlösa frågeställningar om vad man än kan och orkar tänka sig. Under två öl, mina första öl på år och eoner, paddlade jag genom hans strömmar av abstrakta betraktelser. Trevlig pojk förvisso, men jag både satt och kände mig som ett femte hjul i den större bilden, till slut. Jag förstod inte vad jag gjorde där och det kom inte som en överraskning. Det blir alltid så. Jag har liksom ett psykiskt bränsle som tar slut efter ett tag, och när det sker kan jag bara tänka på hur skönt det vore att komma hem. Andas. Skriva. Delvis kände jag ansvar att inte åsamka fullskalig hunger för min pälsbeklädda M hela natten, men min sorti var i stort baserad på rutin. Det finns inget sätt att ringla runt det. Och jag vet att jag hade mått dåligt om jag hängde med truppen till nästa place när den puben stängde. Det är som att känna sin egen kropp. Det är som att bara ta hand om sig själv. Jag gick hem och njöt av varje steg.

På ett kapitel helt orelaterat till kvällen vill jag proklamera hur jävla trött jag blir på människor som tror att jag godkänner att behandlas som en civil servitör. Jag tar inte emot beställningar på, eller dricks i form av omtanke för att sedan få personen urgliden från livets ramar med en klackspark. Att jag sållas ut bortom synhåll mer eller mindre tillfälligt på grund av någon jävla anledning, som att jag vore en börda. Jag är för helvete värd något greppbart och nu är det slut på alla lösryckta intressenyp som inte leder någonstans. Fan vad arg jag är och källan till frustrationen är inte ens värd att strukturera till rättvisa längre. Det blir som ett skentragiskt läge att omfamna min kalla sida när den här skiten inträffar, för även om någon lyckats rubba mig emotionellt kan jag ändå strypa skiten under isvatten och gå därifrån oskadd. Mycket uppskattat.

Domedagsfetish och mental privatkonst

Åskan infann sig som en gammal partner ikväll men försvann lika fort som jag upptäckte den. Jag tycker om min vän Åskan, hon är tillförlitlig och menar alltid vad hon säger. Det känns i kroppen på samma sätt som jag kan förnimma lögner öga mot öga. När åskan går känns det också som att alla håller andan, även om det inte är så. Som att det snart kommer en riktig jävla stjärnsmäll likt en reprimand från gudarna och man håller sig för armstöden i nöd. Så är det ju inte, men jag kan önska att det vore. Min domedagsfetish vaknar och jag tänker att åska inte känns tillräckligt. Jag vill ha förödelse, storm, flodvågor. Något som skulle röra om i grytan och jag får gärna dras med, ihop med alla andra bekväma svenskar som överdoserat trygghet i alla år. Det är som ett provokativt begär jag nyligen kläckt och bara börjat utforska. Det känns inte helt tvångsjackefritt men inte heller skadar tankarna någon, tänker jag. De våldsamma, mentala bilderna av en döende planet finner jag såpass estetiskt tilltalande att jag hade kunnat förädla dem med ramar på en barock vägg tillägnad alla samspelta föreställningar och fantasier om global ödeläggelse. Asteroider, istider, epidemier, klimatanarki, otaliga människoliv släckta. Allt framstår lika berusande ur vissa vinklar. Förmodligen är detta yttranden rakt ur en nedsläckt och vriden vrå i mig själv, den sorten man fördelaktigt inte delar med sig av. Men jag har aldrig varit mycket för att hålla tillbaks. Varför ska man egentligen när dessa vrår ligger inbyggda och ofta hemlighetsfullt inredda i var och varannan person, vad de än rör sig om. Och det är inte som att jag går och längtar efter en domedag och negligerar den globala situationen. Det är bara stora vackra illusioner, mental privatkonst.

♥

Jag skäms så det värker i hela kroppen

Privata otjänster är något man bör undvika, men ibland råkar man på en situation som är så uppdukad och klar för dinering att den första smaken redan signerar kontraktet. Det är själgift att få fri tillgång till personlig information om en beundrad persons föredetta. Plötsligt befinner man sig där i en stormande liten TwilightZone-bubbla trots en hyfsad självbild, hakdjupt i förståelser och insikter om hur mentalt otillräcklig man högst troligen är för människan som intresset bejakar, den som haft den otroliga partnern. OTROLIG. Hur simpel och intetsägande man själv förmodligen framstår och hur logiskt alla små felande pusselbitar faller på plats tills man mår illa av klarhet och vill avsäga sig kontakten för all framtid. För att man skäms och är förbannad, för att det inte går att ifrågasätta sin reaktion. Den egna ärligheten. För att termen relationer, dessa mellan personer som träffas och inleder någotvadsomhelst som en mark för eventuellt hopp att gro i, kan skördas till dolkar som huggs i ryggen på en själv av inget annat än omständigheter i sig. Här går inga gärningsmän, bara jävligt generade offer. Jag skäms så det värker i hela kroppen, för parallellt med skammen kan jag se ett verkligt avslut. Det gör så ont. Mer ont än jag någonsin kunde väntat mig.

Fyra dagar människa och festival

Fyra dagar senare från torsdagen står mitt liv återigen och trampar safter från isoleringens druvor och klasarna växer sig större än någonsin. E var här och jag är mätt. Mätt på tal, blickar och leenden, mätt på människa. Doserad på allt utom hud och närhet. Vi berikade nästan alla väderlabila dagar med sedvanliga sighter och typiska spel- och filmupplevelser. Evenemangens värdekontenta borde bottna i och blotta min faljerande förmåga att spetsa till saker, men det var ett fint och fungerande sällskap och jag är ändå glad att det blev av i den impulsiva förbifarten. Jag försöker bli mer spontan i linje med det här, försöker kedja av restriktioner som skapas av den krångliga jäveln inuti mig. Tanken har slagit rot att lite självförvållat tvång kan bryta vissa normer i det långa loppet, kanske få mitt behov efter ensamhet ur balans. Sätta det ur spel med nya regler som passar mig bättre. Samtidigt ifrågasätter jag hur klokt det vore när ensamhet är allt jag kan få. Just nu.

Stans årliga festival trycker runt hörnet nu och jag har i öppna och inre sammanhang lovat att faktiskt ta del av den. Jag har inte många inkörsportar, det är praktiskt taget bara S i sin ymniga krullighet vars droska jag kan sätta mig i, om jag inte driver omkring ensam och ugglar vilket hade motstridit hela poängen. Jag får se. Men det står klart att jag inte vill missa festivalen för fjärde gången och innerst inne ångra det igen.

Skyfall, vindar och spontana infall

Det här ovädret är för stunden mycket välkommet. Regnet har piskat och vindarna viner som pilar. De senaste nätterna har varit problematiskt varma och jag har vaknat upp som ett drogat djur, besvärad, oförstådd kring dröm och verklighet. Trampat runt på golvet för att fly sängkläderna som min kropp värmt upp med effekt av en braskamin. Mitt väsen i kvavt varma miljöer är ingen succé ur någon aspekt, jag måste liksom få känna att det finns luft. Svalt och halt syre som lätt tar sig in och ut. I samband med de gråa molnens närvaro fick jag ett spontant infall när jag vaknade. Jag saknade mina fönsterblommor. De dog en bitter floradöd under en av mina längre frånvaropartyn och fönsterväggen har framstått helt tom och själlös ända sedan dess. Jag bussade iväg till ett ställe som minnet till envisades sjunga om tidigare blomköp, men vid ankomst stämde det inte alls och jag fick leta upp en vanlig blomaffär för att plocka till mig plantorna där. Billigt, tänkte jag, men de var relativt små och klena. Men jag sköt pengarna från höften och bussade tillbaks. På hemvägen gick jag in på Willys för att köpa bröd och såg att de hade exakt samma växt. Både finare, större och billigare. Fan, tänkte jag. Hursomhelst blev det fint. Grönt är fint. Mer fint än skönt.

På torsdag har en annan spontan event bokats in. E kommer från sina jättenorra slätter och intar mitt liv som en isbjörn ur sitt element. Det blir nog bra... Jag kan mycket väl behöva ett längre sällskap just nu. Det är ensamt.

♥

Gatukonst och mammakonst

En dov huvudvärk har hållit mig trankil hela dagen och jag känner hur små härdsmältor pulserar fram i min kropp. Men vädret känns rätt så låt gå. Och gick gjorde jag, längs gågatan för att handla spelbara nördigheter. På vägen såg jag en stofil och en samling oljemålningar upplagda längs asfalten på display. Jag har med åren blivit tillräckligt intresserad av den konsten för att åtminstone behöva fixera ögat en stund, vilket jag också gjorde. Då högg han mig direkt, med en passabel engelska såg han till att få ur sig både upphovsmän, pris och popularitet i en och samma rimmande fras. Jag nickade med ett sympatiskt upponedleende och tillmötesgick honom med den första seriösa engelskan jag klämt ur mig på evigheter. Innan jag visste ordet av det så diskuterade vi hur individuellt konst betraktas, och en av målningarna jag helt automatiskt hade ugglat in lite extra. En gråskalig, mörk skogskorridor och ett vatten som löpte rakt ut i mitten. Rakt i centrum av hans tal insåg jag hur emo det var av mig, när alla de andra tavlorna var explosioner i färg och dunder. Hursomhelst kände jag att det hela kunde pågått i sju år om jag inte klippte av kontakten i tid så jag gjorde det och trampade vidare. Jag ville inte heller ge den svettiga stackaren falska förhoppningar om köpintresse. Efteråt slog det mig att mamma har haft målning som hobby. Många av hennes tavlor hänger i huset och det är synd att hon slutat för jag tror bestämt att det gjorde henne gott. Hon är lite rolig dock, när hon målar av andras tavlor och hänger upp sina egna istället. Och visst, de blir personliga, men inte särskilt mycket snyggare för det övriga ögat. Men för mig får hon måla av varenda tavla på jorden och hänga upp allihop.

Konversationsbataljer och krogfobi

Vi stapplade ut som två stirriga lemurer från bion och inledde storslagna konversationsbataljer och höll filmanalytiska föredrag för varandra som bara vi kan, S och jag. Det är aldrig fel, men min tåga ebbar alltid ut när tiden hopar sig och det slutar med att jag lyssnar mer än jag deltar i diskussionen. Det känns verkligen som att orken går ur mig och jag träder in i en distraherad fas som verkligen måste hållas under tight koppel för att inte skena iväg. Så att inte lyssnade ord och sammanhang absorberas av omgivningen, och andra människors företaganden motvilligt blir föremål för ett visuellt skenintresse. Jag har blivit bättre på det med tiden men jag skulle önska att den orala bränsletanken hade samma voluminösa mått som hans. S kan tugga på om rätt sorts kultur och samma ämne i dagar och år, inte för att jag är ointresserad men det krockar med mitt notoriska disträproblem. Och folk undrar varför jag inte knallar på krogen som nästa Svensson. Jag hade förgått i ett moln av atmosfärisk klåda och social irritation. Efter några kvava timmar hade mina stämband - om vi förutsätter att de behövt gapa sig över en sedvanlig ljudnivå - kamikazedykt ur munnen och ögonen i följe av öronen skulle sagt upp sig efter tillräckligt med skrikande kladdkakor på hornhinnan. Fulla människor. Distraherad i stök. Kött. Dånande skitmusik. Kastat mig utomhus, hem, till någon, wherever. Lapat syre.

Och jag är kelsjuk.
Döende så.