Ur fas, förskjuten

Jag har låtit nätterna ta kontroll över mig som envisa lejontämjare med den enda ambitionen att hålla mig vaken till nollfyra-halvfem. Efter ett sådant pass sover jag bekymmerslöst fram till tvåtiden som idag och kallduschar i ångest så fort klockan örfilar blicken. Vid dagar som denna får jag dåligt samvete över mitt sätt att leva livet och ser därför till att få något arbete gjort. Det är däremot svårt att utföra något när inget är påbörjat och inspirationen fått fenorna bortskurna av militanta drömkrossare. Men jag försöker. Över huvudtaget känns det dock som att jag är ur fas med mig själv. Förskjuten, malplacerad i tankarna och återhållsam. Jag har svårt för att skriva och ibland vill jag inte ens öppna sedvanliga kontakter när jag ser dem, vilket är oroväckande. Det är ändå människor jag tycker om. Och kring detta beteende har jag gjort en tanke av hur mycket jag hade behövt någon just nu, om nätterna, i tankarna, och hur lite jag kan få någon just nu. Det finns ingen. Djupa ekon. Jag ska inte bli långrandig mot mig själv. Huvudvärken ska dresseras av ipren och fläderblomssaft, tänder ska borstas lika nojigt noggrant som alltid och sängar lär därefter belägras. Imorgon kommer S och delar tid. Välkommet.