Fantasiprofiler, verklighet & attraktionsfilosofi

Personligheter kan vara förbannat lätt misstolkade och översedda av tillräckligt ivriga ögon, och bara allmänt när tid inte ges för en ordentlig insyn. Jag frågar mig själv hur många potentiella kärlekspar som inte klickar direkt och aldrig blir av för att den första introduktionen inte klaffar med stunden och dess omständigheter. Man är inte alltid på G, man är inte alltid på toppen av sitt attraktiva jag och då tror jag inte en sekund på att rå och kemisk kompabilitet kan föda framtida kontakt. Som alltid säljer man sig själv och är man ur form i marknadsföringen så är det klart att färre kunder lånar ögonen till en. Jag menar bara att det är synd när misstolkningen sker och någon antar att personen alltid är som den är just då, för jag tror ändå att det är lätt att förmoda i stundens nu.

Min egen personlighet är en splittrad historia. Av någon anledning verkar jag ha en konsekvent attraktionsförmåga på internet. Så har det varit från dag ett och jag antar att ett putsat skriftspråk bidrar till detta. Det är förstås också en så enkel bedrift att sätta någon på piedestaler när man lirar kommuniké över MSN och så vidare. När fantasin börjar lattja och bygga den där perfekta partnern man sen intalar sig existera där borta, långt långt bort, för det är ju oftast hundra plus mil från sin egen gudsförgätna hemvist. Så ja, det händer frekvent att intresserelationer byggs upp, sådär försynt och ofarligt för all del, men också frustrerande i sin orubbliga kontinuerlighet. Jag vill alltid skylta om hur ovärt det är, hur svår och jävlig jag är att ro iland. Inte minst för att långdistans är ett fett nejtack efter alla mina erfarenheter. Det har ändå blivit en och annan träff från internet genom åren. Såklart, som jag lever mitt liv. Men det är just då, vid den verkliga kontakten där fantasin inte längre får springa och skita fritt i hagen som min attraktionsförmåga skjuter åt flera riktningar. Hos vissa går jag hem som spunnet socker i gommen, hos andra blir jag bara en grov besvikelse. Aldrig uttalat förstås men det märker man lätt. Det är pusselbitarna som utgörs av persontyper och deras acceptans av mig som jag inte får ihop. Jag har blivit omtyckt, uppförälskad, stalkad, nobbad och dissad av alla spektrum liksom. Jag ser inga mönster. Det kanske är praxis för alla att inte urskilja, men saker hade blivit så mycket enklare om jag kunde pricka in typerna och deras reaktioner på mig. Det är som att man gått och pluggat något hur länge som helst men inte lärt sig ett dyft. Men det är också därför jag tänker att min undermedvetna marknadsföring bara legat i diket och såsat vid misslyckade kontakter. I mer realistiska termer att jag fumlat och varit awkward, korkat till situationer utan att registrera felet och bara kört vidare som att allt var okej. För gudarna ska veta att jag är så jävla blind ibland. Skulle jag satsa riktigt på en partner lär hon behöva besitta förmågan att smärtfritt utstå mina penibla och aviga iscensättningar. Jag har en Clark Griswold i mig.