Blipplös radar & Själsligt kitschig

Maj närmar sig ombytet till juni och det är en akut punkt som så många gånger tillbaks nu att jag nästan inte kan ta det på allvar längre. Men det är på allvar och jag vet inte vad som händer med mig om motgångarna består. Sanningen är den att jag har det så labilt ställt att tanken på tillbakaflytt ter sig allt mer verklig och acceptabel. Fortsättningsvis låter jag ändå bli att tänka på skolorna och de kommande beskeden, min sömn är dålig men inte så dålig att den inte kan bli sämre. Arbetet på mitt nya album är snart också klart och det är som en ljuspunkt i livet, men det framstår plågsamt tydligt hur mina sociala värderingar blivit korrupta av min iver att få det färdigställt. Jag har liksom tappat människor, de har slutat blippa på min radar och kvar är jag med en osäker ström av radiovågor. Ju mer jag tänker på det desto mindre känner jag mig värdig att återfå kontakten. Det är hemskt, och jag är hemsk. Umgänget med S har också stagnerat mer och mer, inte minst pga anledningar han själv står för. Det är en form av eskalation i hans hobby som låter skjuta undan samvaron vi tidigare delade på regelbunden basis. Det är inte fatalt på något sätt men det är onekligen diskutabelt hur mycket en hobby ska få överskugga en kamratskaps bränsle.

I övrigt har jag blivit heltorsk på Doctor Who, en brittisk science fiction-serie med tidsresor och snarriga dilemman. Nördigt så det smäller och dundrar men so be it. Jag har också skaffat mig tre säsonger av dokuserien The Universe att stilla hungern med. Det går inte att få NOG. Mer rymd. MER RYMD! Jag krymper till ingenting när jag vältrar mig i detta och matchar således mitt emotionella tillstånd. Man är så själsligt kitschig.

♥

Bekännelser om enslighet & en snar framtid

Med mina år har jag utvecklat ett sätt att stöta ifrån mig människor i kortare och längre perioder, och det är naturligtvis inte en självklar faktor för de som inte vet. Det händer att jag glömmer detta och får den återkommande frågan vart jag tagit vägen. Jag känner mig alltid så ynklig när jag ska svara på det. Näe, jag, liksom, har haft en del att göra. Det går i den jargongen. Förvisso ser jag alltid till att avtrubba ensamheten extra mycket när jag drar mig undan men sanningen är ju den att man aldrig är upptagen nog för att inte kunna höra av sig. Jag vet faktiskt inte varför jag gör så här. Det är bara ett behov och mer än så kan jag inte säga. Men jag känner mig som ett jävla arsel när det händer, för vilken rätt har jag egentligen mot människor som saknar mig, att bara försvinna. Ingen rätt för den mängden det gäller. Så det är därför jag blint accepterar när någon tröttnat på mig och min omätliga aptit för enslighet, när jag känner vibben att människan inte vill vara med om det längre kan jag bara inte protestera, för jag förstår känslan så väl. Den behandlingen har applicerats på mig om och om igen, fast säkert av andra anledningar. Anledningar som har en poäng.

Mitt arbete på ett album börjar närma sig en fas då allting kan sammanställas, men det finns inte mycket ekonomiskt ljus att förtrösta sig till i tunneln. Det är så assholedyrt att trycka böcker på egen hand. Offertförfrågningar har skickats hit och dit och jag får se hur det blir nu. Jag vet inte ens om det är värt mödan, en obehaglig likgiltighet har fötts ur de ständiga motgångarna och det känns som att stirra Djävulen rakt i ögonen. I övrigt sover jag sämre än någonsin. Yay. Pepp inlägg. Härligt. De hamrar som fan på bygget här utanför varje morgon. Såna gälla slag penetrerar tid och rum och inte minst min skalle, så jag känner mig aldrig utvilad. I timmar kan min kropp ligga och i princip låtsas sova. Jag känner att jag är vaken för jag skulle kunna kliva upp när som helst, om än sömndrucken. Utvilad eller inte, till helgen blir det iallafall en slutgiltig vision av den europeiska sorten, herrarna S och T ska hit och jag behöver såklart städa. Det är tur att någon vill besöka mig med jämna mellanrum, annars hade Pablolyan varit ett riktigt jävla rövarnäste. Vilket i och för sig låter rätt mysigt.