Bekännelser om enslighet & en snar framtid

Med mina år har jag utvecklat ett sätt att stöta ifrån mig människor i kortare och längre perioder, och det är naturligtvis inte en självklar faktor för de som inte vet. Det händer att jag glömmer detta och får den återkommande frågan vart jag tagit vägen. Jag känner mig alltid så ynklig när jag ska svara på det. Näe, jag, liksom, har haft en del att göra. Det går i den jargongen. Förvisso ser jag alltid till att avtrubba ensamheten extra mycket när jag drar mig undan men sanningen är ju den att man aldrig är upptagen nog för att inte kunna höra av sig. Jag vet faktiskt inte varför jag gör så här. Det är bara ett behov och mer än så kan jag inte säga. Men jag känner mig som ett jävla arsel när det händer, för vilken rätt har jag egentligen mot människor som saknar mig, att bara försvinna. Ingen rätt för den mängden det gäller. Så det är därför jag blint accepterar när någon tröttnat på mig och min omätliga aptit för enslighet, när jag känner vibben att människan inte vill vara med om det längre kan jag bara inte protestera, för jag förstår känslan så väl. Den behandlingen har applicerats på mig om och om igen, fast säkert av andra anledningar. Anledningar som har en poäng.

Mitt arbete på ett album börjar närma sig en fas då allting kan sammanställas, men det finns inte mycket ekonomiskt ljus att förtrösta sig till i tunneln. Det är så assholedyrt att trycka böcker på egen hand. Offertförfrågningar har skickats hit och dit och jag får se hur det blir nu. Jag vet inte ens om det är värt mödan, en obehaglig likgiltighet har fötts ur de ständiga motgångarna och det känns som att stirra Djävulen rakt i ögonen. I övrigt sover jag sämre än någonsin. Yay. Pepp inlägg. Härligt. De hamrar som fan på bygget här utanför varje morgon. Såna gälla slag penetrerar tid och rum och inte minst min skalle, så jag känner mig aldrig utvilad. I timmar kan min kropp ligga och i princip låtsas sova. Jag känner att jag är vaken för jag skulle kunna kliva upp när som helst, om än sömndrucken. Utvilad eller inte, till helgen blir det iallafall en slutgiltig vision av den europeiska sorten, herrarna S och T ska hit och jag behöver såklart städa. Det är tur att någon vill besöka mig med jämna mellanrum, annars hade Pablolyan varit ett riktigt jävla rövarnäste. Vilket i och för sig låter rätt mysigt.