Episk överlevnad & nollnollställningar

Katten har en rakad fläck på ryggen. Hursomhelst begriper jag knappt varför detta forum behöver samexistera ihop med det nya place jag värpt ihop med kramper och mödraglöd. Eller jo, låt oss inte sopa under mattan det faktum att samtliga i hela min balltacklande släkt råugglar den nya bloggen som det vore frukost, lunch och kvällsmat. Således lever EPISK och pulsen häri bultar ännu. Internet och dess jävla förgreningar, liksom. Till och med mamma har skaffat facebook och mumsar in sig på stället för att kolla läget var och varannan eviga dag. Skulle jag haft en vanlig jävla svenssonkontakt med moderskeppet så hade hennes närvaro i cyberpajen inte kostat en massa negligens. Nu handlar det istället om att behöva plantera en mantel över de inre strutsar som trycker in skallarna i själmarken jag bygger mitt Jag på. DET ÄR INTE PASSANDE att dela skiten med kött och blod. De är inte redo. Jag är inte redo. Förmodligen blir jag eller dem aldrig redo för den tvåfilade responsen och detta är ingen brist på något sätt, det är bara ett faktum att rätta sig efter. Allt behöver inte klaffa som ett jävla legobygge för 149 spänn på BR Leksaker. Vissa revir ska förbli revir.

I övrigt rullar livet på likt en stock i lutning och medvind. Högskolefrenzyn har exploderat igång efter juluppehållet och nu efter helgen väntar tio dagar verksamhetsförlagd tid på partnerskolan. Jag vill knappt föreställa mig. Förra gången handlade det om hälften i omfång. Jag ranglade hem spenderad vid 17-tiden varje dag, färre krav ställdes och man kunde behandla tiden som en temporär faktor. Den processen blir svårare nu när allting får en fetare ram. Men jag köper det! Bring it on! Nu har jag ändå hängett mig åt denna cirkus. Servera det som krävs, jag frossar. Som dagens niotimmarspass av semiotisk analys. POW.

Synkroniserat med ovanstående har jag klippt av vissa relationsband och lämnat några bakom mig. Det känns efter perioder som en nödvändighet och jag är förmodligen ett jävla svin som tar mig dessa friheter. Jag kan dock inte vara den enda som anser att rövsmiskande många halvkontakter inte är värda att vårda likt den heliga moderns minne när verklighetens vardagschema knappt ens tillåter socialt utbyte av den kamratliga sorten. Jag vet dessutom - plötsligt - att F har återvänt från dödens svängdörrar och tar babysteg på stabil mark igen. Även om kopplingen inte är en otänkbarhet så var nyheten en spark i ansiktet. Jag har liksom aldrig förstått mig på kontakten mellan F och mig själv. Det verkar som att vi håller oss borta från varann. Skulle hon försvinna ur världen hade jag skadats i pundiga mängder och gråtit upp de minnen hon manifesterar. Men så länge det inte sker är jag förbannat kall och anonym, också ur ett inre perspektiv. Det ger mig dåligt samvete samtidigt som det rättfärdigas av nollnollställningen oss emellan.