Somna med mig innanför ögonlocken

Juninätterna har blivit förrädiskt kyliga och jag tog bussen hem från bion idag, trots min passionerade avsky för det hutlösa vuxenpriset. Arton riksdaler är långt ifrån vettigt, inte ens om femton öl spetsade med ecstasy stormat min arma skalle hade jag obrytt accepterat denna avgift. Det ÄR en tjugolapp, för de resterande två kronorna betyder absolut ingenting i en ekonomisk verklighet. De kunde likväl bett om en tjugosedel, men jag förmodar att de själva insåg hur bindgalet absurt det vore. Hursomhelst. Det var sagan om S, T, J och jag som trampade in som yra höns i biosalongen för att tillägna tiden åt Transformatorerna 2, Plåtburkarnas hämnd. Den hämnden var två och en halv timme lång och under denna epok fick jag lyssna på snorisen bakom mig och alla hans spörsmål om filmen. -Vad är det? -Varför gör han så? -Snart blundar jag. Ett sparsamt utdrag ur det Hall Of Fame som utgjorde hans episka samling högljudda inlägg i salongsmörkret. Det är en sak att vara tolv till femton år, det är en annan att vara helt dum i huvudet. Han skrattade också på komiskt ovidkommande ställen. Haha! Jag insåg precis hur mycket jag stör mig. Ännu! Irrition kan vara så elektriskt upplyftande. Nåväl, när robotarna inte längre orkade dunka på varandra tog vi en sväng till pizzerian runt hörnet. Jag blev den enda med pastasallad på tallriken och tvingade prompt de andra att erhålla mina oliver. Fan. Det är små, svarta otyg som skrämmer mina tänder och smaklökar. En flamsig diskussion om robotkön följde tills jag kände att det var dags att sälja min själ för nämnda bussbiljett. Vid hemkomst fick kvällen sin finaste peak när jag och M delade ord över elektromagnetiska vågor. Det kändes anspråkslöst fint, och bättre än det brukar kännas. För mig. Och det var väl bara det jag ville säga med allt det här. Det var längesen jag kunde låta någon somna med mig innanför ögonlocken.

Oskrapad nitlott

Inatt var jag inlåst på en vind med en vän från forna år - oklart vem - och tvingades jaga möss med nunchakus för att överleva. Av alla fuckade drömmar. Och jag vaknade till min ensliga midsommarafton, som så många gånger tidigare. Jag vaknade också till faktumet att skolan jag kämpat för i fyra år återigen nekade mig inträde häromdagen. Plötsligt känns inte nunchakudrömmen alls dum. Den hade gärna fått fortsätta i kontrast till den här hopplösa verkligheten jag drabbats av, eller försatt mig i. Jag vet inte längre. Min framtid hänger på den sköra tråden att lyckas bli antagen till högskolan men förtroendet till positiv utveckling är krossat till smulor. Jag hatar att låta så jävla emo, det är inget jag eftersträvar alls. Men det går bara inte att tjoa och hålla optimismen igång när man skallknullas av livet, år efter år efter år. Vad hjälper det att kämpa stenhårt när man aldrig syns för någon som kan styra en rätt, ges en spontan chans eller bara får en break. Det är så här människor ger upp,- ångan i kroppen tar någon gång slut och det är en mycket enkel, odiskutabel sanning när man mår så utmattat. Och det lustiga är att jag inte alls framstår som jag känner mig när jag läser vad jag skriver. Det riktiga ligger därunder, om man skrapar loss slipade formuleringar och analogier. Men, det borde man inte göra. Högst troligen är det en mekanism med syfte att inte dra på mig för tung uppmärksamhet. Jag är lika less på att bara ha dåliga nyheter om mitt liv åt andra, att berätta om all skit gör att jag känner mig så gränslöst ful och misslyckad. I nio fall av tio när någon frågar mig om läget tar jag en trivialiserande kurva och styr in samtalet på annat. Fy fan. Skriver jag mer nu så bölar jag. Patetiskt. Dags att göra tradition av dagen!

Glad midsommar.

♥

Jordbävningsmaskiner och uteblivet folkvett

Sakta men kirurgiskt precist suger byggarbetet utanför mitt fönster livet ur mig. Idag vaknade jag förödande tidigt av deras jordbävningsmaskin. Och nej, jordbävningsmaskin är inget övermått. Det är en stor jävla tingest, likt en kundvagn som de har för att platta till marken. Idag skulle jorden som exakt omger mitt fönster bli platt. MITT fönster. ENBART här. Fan i jävla helvete! Det finns oljud, men detta är inte oljud. Det är ett väsen, en form av entitet som söker sig in i kroppen och tuggar på själen. Man kan få en känning av ljudnivån om jag säger flygplansmotor och jag tycker uppriktigt sagt synd om saten som måste stå där och försöka tygla den jävla draken. Jag hatar att förlora sömn såhär. Det är en sak om den egna kroppen ställer till det men att någon står precis utanför mitt fönster och river loss jordskalv med en helvetesmaskin,- det kan få mig på något sämre humör. Golvet skakar, sängen skakar, möblerna skakar, jag skakar och M den livrädda kraken till katt skakar väl så i fettet att hon får men för livet av det här. Byggarbetet har över huvudtaget gjort henne till ett nervöst vrak och det är sällan hon vågar gå ut före 17:00 på eftermiddagen. 17! Det brukade vara 12! Hon tar för givet att de alltid finns där ute med sina domedagsmaskiner, även på helgerna och det är inte rimligt för mig att behöva slita fram henne under sängen för att tvinga ut stackaren. Ibland vågar hon inte ens komma fram och äta när det är dags. Jag är så jävla less på det här. Så jävla less.

Anledningen till att sömnen var sjukt kritisk just idag är nattens eskapader med S och T. Det var inte planerat - av mig åtminstone - och S nämnde det bara kvickt inför bion igår och frågade om en trio med spelkontroller i händerna var okej i min lya senare. Vilket det givetvis var. Men den här värdsrollen börjar bli för mycket och jag står för varje liten utgift, för att inte nämna maten. Det tar en storslagen tugga ur förrådet att fräsa ihop mat åt tre personer. Med alla gånger S har varit här och ätit vill jag inte ens tänka på pengarna det har inneburit. Jag vill inte vara den som är den och begär ersättning för bjuden mat, men någonstans måste det finnas en gräns. Vad fan gör man liksom. Vid det här laget måste det röra sig om tusentals kronor genom alla år. Jag är bussig och generös men som sagt, GRÄNSER ffs. Jag försökte pika under nattens gång hur mycket det här kalaset kostade med drickor, mat och chips men det måste runnit igenom. Vi har delat på det tidigare men formeln verkar inte vilja applicera sig till varje tillfälle. Jag trodde det var folkvett att inse hur mycket någon annan lägger ut åt en själv och kompensera för detta efter naturligt samvete. Det är bud på att ta upp den här frågan med rakare metoder.

Suck. Jag är så trött i huvud och kropp. Nu ska jag vänta på att S kommer hit igen för att skriva ut några papper på min skrivare. Det är verkligen lustigt, hela dealen.

En morbror spekulerar

Min yngre syster ringde mig igår samt idag om hennes fyraåriga parvels födelsedag i juli. Min charmiga systerson som enligt alla kriterier är hur jävla cool som helst. Karismatiska systerdöttrar i all ära men en morbror känner ändå marginalet fetare koppling till en raggarbilsvurmande kottegrabb utan sociala restriktioner gentemot mig hur länge det än går mellan våra träffar. Det är en av mina största pinnar i hjulet som består av att bo ända här nere på kartan. Jag får bara umgås med familjens pärlor vid årets alla utpekade tillfällen, aldrig spontant och naturligt. Det gör så jävla ont i mig när jag väger de ensamma dagarnas värdelösa valuta mot den alternativa verkligheten - om jag bosatt mig nära dem och kunde varit det familjära drygpuckot Pablo och inte han som bor så långt bort att nästa högtid också blir nästa återseende. Hursomhelst ville nämnda syster, J, att jag skulle poppa in i en affär och spana efter action figures. Det föll lite i prioritet när hon ringde igen och rapporterade att hon själv hittat en bunt plastsnubbar, men jag vill ändå gärna köpa något lämpligt åt honom när jag trippar nordost mot julis sena dagar. Spindelmannen eller Harry Potter, helst då det förstnämnda. Potter kan trolla upp sin simsalabimpinne i Hogwartsgrottan. Samtidigt är det bud på att ge honom akademiska PC-spel, men hur apsnuskigt svårt är inte det? Vad är lätt och vad är svårt för en fyraåring? Jag vågar inte ens spekulera, jag vet bara att coola hjältesnubbar i plast väger guld i den åldern. Engagerande och välkomna beslut.

♥

Döda pappor & försommar

Min pappa dog inatt, på ett sätt. Drömmen var oerhört karismatisk i natur och det var svårt att skönja kanterna på den som jag annars brukar. Min pappa har en hel del temperament i sig och han reagerar väldigt överflödigt på negativa företeelser. Olikt mig tack och lov, som åtminstone kan tygla instinkter av så påtaglig ilska och behålla kontroll. Jag har aldrig sett poängen med att höja rösten om situationen inte kräver det för att göra sig hörd, men inte ens då ska det vara nödvändigt. Saken är förmodligen den att jag ställer mig relativt apatisk till bråk och emotionella uppror över huvudtaget. Speciellt om en annan part är eldig åt mitt håll. Hursomhelst, denna hetlevrade sida hos pappa blev slutligen orsaken till en hjärtattack och han dog väldigt snabbt när jag var på besök, eller fortfarande bodde där. Jag närvarade inte i skedet och han var lika plumpt begravd, på bakgården som ett litet djur. En stor, svart gravsten fick han åtminstone och på den stod "RELAX" i guld, vilket var både fint och lite olustigt. Att han dog var inget bekymmer för mig i sig, mer obehaglig var känslan att umgås med mamma när huset ekade av en tomhet, en själslig halvering som vägde bly och nu låg på hennes axlar. Förlust av den kalibern är kuslig även i drömmar. Kusinernas pappa dog av skelettcancer vilket är en hel historia för sig, men det framgår mer klart nu vad de måste gått igenom. Han försvann ur alla våras liv och jag fick lite lös information om att de fann bortgången skön i kontrast med all plåga upplevd inför. Vilket säkert är sant, han liksom förmultnade bort och varje gång släkten träffades ordentligt på julafton bevittnade man hans förfall. Men tomheten av utrymmet där han en gång fanns måste ändå varit en bomb.

De första stekande dagarna har uppträtt på scen i staden nu och det känns oerhört bra även om den kvava känslan mitt på dagen sällan är en höjdare. Jag har inte varit ute mycket alls, inte känt lust, inte haft behov. Jag vet knappt vad jag gör bortom faktumet att isolera mig mer. Omhänderta vampyrhuden. Fast jag väntar såklart, i ett försök att inte vänta och jag tänker inte ens gå in på det. In genom öppna fönster kommer också en kaskad av aromer från gårdens blommor och deras effekt kan hålla mig fast i en trankil trans genom dagar i ända. Mitt luktsinne är så enormt, på gott och ont. Röker någon på en balkong i närheten känner jag det omedelbart och måste stänga fönstret. Jag upplever lukten extremt aggressiv och atmosfäriskt påfrestande. Den uppfattningen har jag haft sedan barnsben, inget har förändrats. Och nu har jag glömt frukost igen. Jag undrar vad det säger om mitt liv att jag mår som bäst på dagen när jag får äta de goda mackorna jag lyckas prestera. Hu.