Somna med mig innanför ögonlocken

Juninätterna har blivit förrädiskt kyliga och jag tog bussen hem från bion idag, trots min passionerade avsky för det hutlösa vuxenpriset. Arton riksdaler är långt ifrån vettigt, inte ens om femton öl spetsade med ecstasy stormat min arma skalle hade jag obrytt accepterat denna avgift. Det ÄR en tjugolapp, för de resterande två kronorna betyder absolut ingenting i en ekonomisk verklighet. De kunde likväl bett om en tjugosedel, men jag förmodar att de själva insåg hur bindgalet absurt det vore. Hursomhelst. Det var sagan om S, T, J och jag som trampade in som yra höns i biosalongen för att tillägna tiden åt Transformatorerna 2, Plåtburkarnas hämnd. Den hämnden var två och en halv timme lång och under denna epok fick jag lyssna på snorisen bakom mig och alla hans spörsmål om filmen. -Vad är det? -Varför gör han så? -Snart blundar jag. Ett sparsamt utdrag ur det Hall Of Fame som utgjorde hans episka samling högljudda inlägg i salongsmörkret. Det är en sak att vara tolv till femton år, det är en annan att vara helt dum i huvudet. Han skrattade också på komiskt ovidkommande ställen. Haha! Jag insåg precis hur mycket jag stör mig. Ännu! Irrition kan vara så elektriskt upplyftande. Nåväl, när robotarna inte längre orkade dunka på varandra tog vi en sväng till pizzerian runt hörnet. Jag blev den enda med pastasallad på tallriken och tvingade prompt de andra att erhålla mina oliver. Fan. Det är små, svarta otyg som skrämmer mina tänder och smaklökar. En flamsig diskussion om robotkön följde tills jag kände att det var dags att sälja min själ för nämnda bussbiljett. Vid hemkomst fick kvällen sin finaste peak när jag och M delade ord över elektromagnetiska vågor. Det kändes anspråkslöst fint, och bättre än det brukar kännas. För mig. Och det var väl bara det jag ville säga med allt det här. Det var längesen jag kunde låta någon somna med mig innanför ögonlocken.