Gårdagsvitalitet

Gårdagen var en happening av uppskattade mått. Jag svansade iväg till Filmstaden och lät mig bjudas på Watchmen av S ihop med M och den smekte mig verkligen rätt på alla sätt. Efteråt spankulerade vi genom halva stan för att stoppa föda i våra svultna trutar och slutligen parkera ändarna vid en pub för att köpa åthelvetedyr öl och diskutera humor. Det eskalerade in i en sömlös spiral om skrattets innebörd och existens med allt mer flytande argument efter varje glas våra konton fick sörja över. Det var lyckat mycket för att jag inte svävade iväg i mig själv och lämnade kroppen som annars brukar ske. Denna dampiga känsla var borta och jag vet inte vad som skett i mig sedan sist för att få mig så där i nuet. Jag hoppas det kan förbli. A ringde mitt i allt och var söt. Efter att puben stängt oförskämt tidigt tog jag en extremt lång promenad hem som efteråt framstod miniatyrisk. Min tidsuppfattning måste varit whacked av ölen för jag kunde lika gärna varit teleporterad hem. M sprang upp som en näpen struts och gavs mat, sedan föll jag in i en sedvanlig surfrutin och somnade till slut som en äppelpaj vid fönsterblecket och drömde ängsliga, hallucigena öldrömmar om en makalös mängd saker som jag nu glömt. Idag är jag kvasiförkyld och lurig i huvudet. Det känns som söndag och jag försöker glädja mig i att det inte är så, utan större framgångar. Det ligger mest bara en tät ensamhet runt dagen.

Atjoo.

♥

Den stora tomma rymden

Söndagen står hög i kroppens centrum som en totempåle av uttråkade ansikten och gårdagens smak ligger fortfarande på tungan. Det var melodifestival, film och spel med S och T i min hundkoja, tilltuggen haglade och allt var livat. Timmarna före låg jag ned i soffan och kände mig som en tågkrasch efter missödet med vinet på fredagskvällen. Jag tycker om att ta ett par glas och det påverkar mig aldrig fel. I princip. Men då satte det sig oerhört snett och jag försvann i ett töcken av kalla kårar och ödlor på väggarna. Hursomhelst hatar jag att kräkas och det finns inte mycket som toppar den ynkliga känslan att vara så maktlös inför kroppens behov. Samtidigt är det ljuvligt att en spya kan nollställa allt så man mår likt hundra tusen spänn igen. Sprillans. Med all klarhet nu kommer den väntade verkligheten åter och det finns mycket jag borde göra, finns mycket jag har att göra och mycket jag måste lyckas med. Det känns inte som att jag har tid för människor ens. Det är bara det, det och det. Alla dessa saker som varken andas eller har fysisk form, endast en kall och robotisk själ som gör sig hörd från skuggorna. Det är inte så bra. Jag behöver människor för att inte sjunka vidare ner i solitud och Pabloism. Ironiskt nog är det samma döda själ jag måste umgås med för att få tillgång till flocklivet. Utan skola till hösten kommer den stora tomma rymden och tar mig. Det ligger i luften liksom.

Vänskap, personstudier & nattvandring

Det är beundransvärt av oss, jag och S, att plocka en ytlig gorekavalkad i filmväg och forma den till en skrattfest med vårat anlag för betraktelse-ironi och snärtiga kommentarer. I gott sällskap får också haltande kultur värde, eller tam förströelse i allmänhet, och det sätter en oerhört dekorativ prägel på benämningen vänskap. Jag känner mig välsignad med hans tillskott i mitt liv och hade jag känt samma trygga tillvaro under uppväxten skulle jag förmodligen varit mer benägen att lita på människor utan att ständigt vara på min vakt. Likt ett missanpassat freak. På nattbussar genom staden tänker jag intensivt och det finns alltid personer i bussen att analysera. Ett bra trick att studera någon utan att oförskämt stirra är att ta del av reflektionen i fönstret. Ofta bygger jag upp ett litet scenario för en människa och det handlar allt som oftast om tjejer av någon anledning (förmodligen en heterosexuellt influerad sådan). Hon kanske har varit på krogrunda och gör tidig reträtt i besvikelse för människans mörka sidor. Hon kanske är kedjad till samhällets bojor kommande morgon och vill hem ned i sängen alldeles pronto. Hon kanske övergivits något helt makabert olyckligt och mår piss i kvadrat. Jag har nog aldrig sett en visuellt lycklig människa på solokvist genom nattstaden. Man verkar helt enkelt inte le i ensamhet, endast i käckt sällskap. Hon kanske skulle uppskattat om jag strålade in genom periferiseendet och kommenterade nuet med särpräglad Pabloism. Hon kanske skulle förvärvat något från kontakten med en ödmjuk främling klockan tre på natten. Eller så hade hon funnit det suspekt och raggigt. Högst troligen det sistnämnda. Så kliver hon av och jag på hållplatsen därpå för att få en promenad hem. Nattvandring har saknats mig. Jag älskade varje steg.