Den stora tomma rymden

Söndagen står hög i kroppens centrum som en totempåle av uttråkade ansikten och gårdagens smak ligger fortfarande på tungan. Det var melodifestival, film och spel med S och T i min hundkoja, tilltuggen haglade och allt var livat. Timmarna före låg jag ned i soffan och kände mig som en tågkrasch efter missödet med vinet på fredagskvällen. Jag tycker om att ta ett par glas och det påverkar mig aldrig fel. I princip. Men då satte det sig oerhört snett och jag försvann i ett töcken av kalla kårar och ödlor på väggarna. Hursomhelst hatar jag att kräkas och det finns inte mycket som toppar den ynkliga känslan att vara så maktlös inför kroppens behov. Samtidigt är det ljuvligt att en spya kan nollställa allt så man mår likt hundra tusen spänn igen. Sprillans. Med all klarhet nu kommer den väntade verkligheten åter och det finns mycket jag borde göra, finns mycket jag har att göra och mycket jag måste lyckas med. Det känns inte som att jag har tid för människor ens. Det är bara det, det och det. Alla dessa saker som varken andas eller har fysisk form, endast en kall och robotisk själ som gör sig hörd från skuggorna. Det är inte så bra. Jag behöver människor för att inte sjunka vidare ner i solitud och Pabloism. Ironiskt nog är det samma döda själ jag måste umgås med för att få tillgång till flocklivet. Utan skola till hösten kommer den stora tomma rymden och tar mig. Det ligger i luften liksom.