Mellan pandemier och växthuseffekter

Valborgskvällen ligger nyfödd vid farstun och jag får en faceoff med ensamheten även i år. Jag kan inte minnas att valborg någonsin blivit en event för mig, och jag kan inte minnas att det känts överdrivet jobbigt någon gång. I år finns det hursomhelst inget val när jag är kapsejsad i en öde bygd. Det lockar inte ens att höra efter med S. Det har uppstått en slags risig dekadens över bandet mellan oss. En lustdödare. Hursomhelst kommer jag knäcka några lämpliga drycker och göra saker som göras kan på solokvisten, med dator som enda sällskap. På tal om dekadens. Sovandet här är en haltande historia, man blir väckt väldigt konsekvent eftersom mina föräldrar inte verkar ha en avdelning för ordet hänsyn i sin vokabulär. När jag somnar om så tidigt på morgonen drömmer jag alltid makalöst skruvade grejer. Den här gången åkte jag rollerblades på en sjö och det var ganska nice. Lite obehagligt kanske. Mitt där ute, med svart vatten under pjäxorna och sjunkfobi i bakfickan. Men jag vaknade med känslan att det faktiskt kunde fungera, tills solen slog sans i mig med en rak höger. Det är verkligen sommar, NU, nu är det sommmar. Även om alla knoppar inte brustit, även om nätterna inte kommit in i rytmen så kan man inte ta miste på stektemperaturen. Detta är också ganska obehagligt med hela klimatfrågan i åtanke men som någon sade; varför inte uppskatta idag. Även om man sitter inklistrad mellan pandemier och växthuseffekter. Dags att försöka uppskatta den här kvällen.

Puss.

♥

Snednykter & tillfreds

Haha, vissa blir snedfulla och av mitt tidigare inlägg att döma blir jag tydligen snednykter. Visst står jag för allt blaj, men hur fan uttrycker jag mig? NÅ, VÄL. Jag är hos mamma och pappa och lapar i mig små surrealismer. Gatlyktorna har bytts ut mot orangea sådana och skänker en oerhört rödrostig, Silent Hill-lustig atmosfär om natten. Förmodligen energisparande lampor; ljuset når inte så långt och det uppstår luckor mellan lyktor där allting är svart. Jag gillar det. Dagsvärmen är slående lik sommar när solen står som kåtast och man undrar var hela klimatet är på väg. Jag handlade vin i en flåsande bil för att liksom småfira mina hoppingivande skolansökningar ikväll och det slutade med Låt Den Rätte Komma In i drygt två timmar. Oförskämt fint men jag hatar den här stolen. HATAR. Det här huset har ett datorrum med tillhörande och passande kontorsstolar som nöter på arslet likt asfalt. Jag sitter på tre kuddar men känner ändå träsmaken, det är nästan fascinerande. M följer mig som vanligt genom hela villan och ska prompt parkera sig på kontorsstolen bredvid så fort jag stationerar mig vid datorn. Trots att hon har hela huset, för att inte nämna småbygden att svansa runt i. Mitt barn liksom; kärleken är episk. Just nu är jag ganska tillfreds med allt oavsett om ekonomin är åskmolnet i horisonten. Sommaren står på farstun och är makalöst sexig i nyvaket solljus medan vårkänslorna manifesterar sig i en slags skur kring människorna jag får kontakt med. Det är kanske det bästa jag kan åstadkomma. Det finns några som lyser oerhört starkt för mig men jag vet så väl att detta är tiden då i princip alla kärar ned sig och glömmer bort mig, så jag är helt tillbakadragen och förberedd. Skönt att åtminstone ha en viss koll på saker.

You may say I'm a dreamer

Det händer att jag frågar mig om det finns fler än jag som ser på den vidöppna natthimlen och tänker att det är utsikten rakt in i gränslösheten. Om det finns fler än jag som inte förlagt panoramats innebörd och ännu inte betraktar natthavet som en kuliss efter gammal vana. Förmodligen är det lätt att låta sig uppslukas i bubblan som planeten erbjuder i form av samhälle och dess sociala strukturer, ekonomi och allt som utgör den civiliserade apparaten. Med våra sekel blir det mer och mer avancerat och bubblans yta växer i tjocklek, människor dras ned i levnadsmönster och bubblan skyler allt mer synen ut. Folk har helt enkelt inte tid och kommer det tid blir en eventuell drömmande tanke överskuggad av de verkliga problem som samhället medför. Det är så sorgligt. Jag har inte varit en mutter i samhällets maskineri på bra länge och allting känns så klart och tydligt just nu. Ser jag en stjärnklar himmel kan jag bara tänka hur små vi är och hur relativt livet ter sig i kontrast till evigheten utanför. Jag vill inte ansluta mig till systemet och trubbas av från det här, för mig känns det idag som existentiell prostitution att joina klubben. Men jag vet att livet kräver det, jag vet att anpassningen behövs för att leva. Frågan är bara på vilken sida av livets perspektiv man lever som mest genuint.

Projekt och andra planer

När jag behöver få något viktigt utfört kan det hända att jag försvinner från jordens yta. Att gå underground med saken är som ett sätt att försäkra mig att projektet blir av, att behålla sinnesstämningen som bär på den motivationen. Det är helt freaky hur social kontakt kan få denna faktor ur balans och det är således väldigt få människor jag vill ge mig själv till under en sån här period. Hursomhelst har jag målet i sikte nu och det handlar om en projektplan. Mitt fjärde försök att söka till en skola som verkligen klubbat min skalle likt en bedjande sälunge år efter år. Jag har iallafall lärt mig att inte förvänta mig något längre, hur ambitiös och omsorgsfull jag än är med projektplanen. Faktumet att jag också sökt till högskolan denna gång är en avtrubbande faktor, men ironiskt nog känns det ändå som en större chans att ta mig in på sälklubbarskolan. Jag ska se till att bli klar med detta veckan som kommer och sen trippa till mor&far-trakter för bildäcksbyte, likaså atmosfärbyte. Ikväll är det dock TV-spelsafton hos A. Koppla bort. Vad jag förstått är ett helt entourage på väg dit för att kräma in sig. Kan bli strålande ormgropigt. Det känns också som att värmen ska explodera när som helst... Jag tamejfan bävar. Respect for nature, deluxe.

♥

Det ljudisolerade båset av glas

Det är extremt sällan jag slås av häpnad, får marken bortdragen under fötterna eller låter en främling krypa in under skinnet. Ikväll hände det. Runt klockan fjorton ringer A och tjoar om en releasefest jag trodde skulle äga rum i helgen. Jag bekräftade mitt påhäng och tog igen en dos sömn som natten inte levererat för att sedan knalla bort till hennes port. Hennes vän P från Stockholm ska med och det är ju sådär självklart hur rätt någon känns ibland, sådär plågsamt uppenbart hur attraherad man är, hur sorgligt försvarslös man är inför omständigheterna som verkligen inte låter en bekräfta eller ens pika något av det som känns inuti när hon vänder blicken mot eller riktar orden hitåt. Jag spelade verkligen Allan. Stenhårt. Som ett proffs. Vad fan skulle jag göra, utöver alternativet att dumförklara mig själv med nånslags förstagångenmanses-tömning av känningar i ett plumpt inferno av olämplighet i ljuset av hennes hemvist och sociala status. Det kan kännas så jävla orättvist att befinna sig i det ljudisolerade båset av glas, att ha fri sikt men veta hur meningslöst det vore att öppna käften. Att sitta där och explodera om och om igen. För det gjorde jag, i mullret av skräniga människor, i suggestiv kosmosmusik och stagnanta strobelights kunde jag bara tänka på människan till höger om mig vid bordet. Och det finns så mycket mer att säga om kvällen men detta är det enda som framstår värt i kontrast.

Lägesrapporter & inre riddare

Tiden fullkomligt strålar förbi som de ljusa dagarna och jag har behövt lägga på kol i jämn takt för att inte hamna i stressade björnfällor. Jag har en förmåga att skjuta upp det viktigaste och så har det varit även denna gången, men högskolan är nu åtminstone ett stort kanske till hösten. Dumt att hysa grandiosa förhoppningar när drygt sex hundra personer verkar söka till de aktuella programmen årligen. Mina betyg är okej men de blir som ett piss i havet bredvid allt annat. Jag trodde inte heller att jag skulle samla förlåtande att återigen söka till det ställe som försökt mosa mina drömmar tre gånger i rad, men om en tillräcklig idé kan utforma sig blir det också av innan maj knackar på dörren. I övrigt är jag ett löv för vinden och det mesta ligger i stiltje omkring mig. Sparsam ekonomi leder till ett sparsamt liv men jag snålar även med det som inte kostar något, liksom för att hålla uppe en enhetlighet. Fråga inte. Jag vet knappt. Hursomhelst finns det alltid en blinkande glöd i mig som försöker gå i motsatt riktning och jag uppskattar den mycket. Min inre riddares kamp mot dekadensen. Jag släpper ned mitt hår för dig, osv osv. Idag kommer en nybekant på besök och det blir underhållning i många former. Det kan bli lika guld som vädret.