You may say I'm a dreamer

Det händer att jag frågar mig om det finns fler än jag som ser på den vidöppna natthimlen och tänker att det är utsikten rakt in i gränslösheten. Om det finns fler än jag som inte förlagt panoramats innebörd och ännu inte betraktar natthavet som en kuliss efter gammal vana. Förmodligen är det lätt att låta sig uppslukas i bubblan som planeten erbjuder i form av samhälle och dess sociala strukturer, ekonomi och allt som utgör den civiliserade apparaten. Med våra sekel blir det mer och mer avancerat och bubblans yta växer i tjocklek, människor dras ned i levnadsmönster och bubblan skyler allt mer synen ut. Folk har helt enkelt inte tid och kommer det tid blir en eventuell drömmande tanke överskuggad av de verkliga problem som samhället medför. Det är så sorgligt. Jag har inte varit en mutter i samhällets maskineri på bra länge och allting känns så klart och tydligt just nu. Ser jag en stjärnklar himmel kan jag bara tänka hur små vi är och hur relativt livet ter sig i kontrast till evigheten utanför. Jag vill inte ansluta mig till systemet och trubbas av från det här, för mig känns det idag som existentiell prostitution att joina klubben. Men jag vet att livet kräver det, jag vet att anpassningen behövs för att leva. Frågan är bara på vilken sida av livets perspektiv man lever som mest genuint.