Det ljudisolerade båset av glas

Det är extremt sällan jag slås av häpnad, får marken bortdragen under fötterna eller låter en främling krypa in under skinnet. Ikväll hände det. Runt klockan fjorton ringer A och tjoar om en releasefest jag trodde skulle äga rum i helgen. Jag bekräftade mitt påhäng och tog igen en dos sömn som natten inte levererat för att sedan knalla bort till hennes port. Hennes vän P från Stockholm ska med och det är ju sådär självklart hur rätt någon känns ibland, sådär plågsamt uppenbart hur attraherad man är, hur sorgligt försvarslös man är inför omständigheterna som verkligen inte låter en bekräfta eller ens pika något av det som känns inuti när hon vänder blicken mot eller riktar orden hitåt. Jag spelade verkligen Allan. Stenhårt. Som ett proffs. Vad fan skulle jag göra, utöver alternativet att dumförklara mig själv med nånslags förstagångenmanses-tömning av känningar i ett plumpt inferno av olämplighet i ljuset av hennes hemvist och sociala status. Det kan kännas så jävla orättvist att befinna sig i det ljudisolerade båset av glas, att ha fri sikt men veta hur meningslöst det vore att öppna käften. Att sitta där och explodera om och om igen. För det gjorde jag, i mullret av skräniga människor, i suggestiv kosmosmusik och stagnanta strobelights kunde jag bara tänka på människan till höger om mig vid bordet. Och det finns så mycket mer att säga om kvällen men detta är det enda som framstår värt i kontrast.