Snednykter & tillfreds

Haha, vissa blir snedfulla och av mitt tidigare inlägg att döma blir jag tydligen snednykter. Visst står jag för allt blaj, men hur fan uttrycker jag mig? NÅ, VÄL. Jag är hos mamma och pappa och lapar i mig små surrealismer. Gatlyktorna har bytts ut mot orangea sådana och skänker en oerhört rödrostig, Silent Hill-lustig atmosfär om natten. Förmodligen energisparande lampor; ljuset når inte så långt och det uppstår luckor mellan lyktor där allting är svart. Jag gillar det. Dagsvärmen är slående lik sommar när solen står som kåtast och man undrar var hela klimatet är på väg. Jag handlade vin i en flåsande bil för att liksom småfira mina hoppingivande skolansökningar ikväll och det slutade med Låt Den Rätte Komma In i drygt två timmar. Oförskämt fint men jag hatar den här stolen. HATAR. Det här huset har ett datorrum med tillhörande och passande kontorsstolar som nöter på arslet likt asfalt. Jag sitter på tre kuddar men känner ändå träsmaken, det är nästan fascinerande. M följer mig som vanligt genom hela villan och ska prompt parkera sig på kontorsstolen bredvid så fort jag stationerar mig vid datorn. Trots att hon har hela huset, för att inte nämna småbygden att svansa runt i. Mitt barn liksom; kärleken är episk. Just nu är jag ganska tillfreds med allt oavsett om ekonomin är åskmolnet i horisonten. Sommaren står på farstun och är makalöst sexig i nyvaket solljus medan vårkänslorna manifesterar sig i en slags skur kring människorna jag får kontakt med. Det är kanske det bästa jag kan åstadkomma. Det finns några som lyser oerhört starkt för mig men jag vet så väl att detta är tiden då i princip alla kärar ned sig och glömmer bort mig, så jag är helt tillbakadragen och förberedd. Skönt att åtminstone ha en viss koll på saker.