Dagarna bland moderskepp och faraoner

Dagarna här bland moderskepp och faraoner tycks passera som flyktiga drömmar utan konturer, jag lyckas bara inte få ett grepp om tiden som gäckar min sista ledighet. Men återigen, det är så befriande att allting bär mot ett mål. Fredagen före den förra rattade jag hit genom en stekande ugn i sällskap av den skrikande fyrbentingen i buren på passagerarsätet. Jag fick stanna fyra-fem gånger för att plocka upp henne i brisen och torka dregel. Det är kärlek. När jag reser i sträckor av denna magnitud vill jag annars bara komma i mål och få vägtangon överstökad. Hur som helst har det hunnit vara en rejält tilltagen mysfaktor att befinna sig här, med både blått, vitt och grått på himlavalvet. Mest grått kanske, eller helt enkelt snarare. Men en regnig sommar knäpper mig inte på kranen just nu, det vore värre om regnet uppstod senare i augusti under en tillställning som stavas festival. Eller om ugnen drogs igång igen när jag och fyrbentingen ska resa tillbaks. Det har också blivit ett par kvällar hos S, barndomstrollet, som inledningsvis lät oerhört ivrig att träffa mig. Min "nypa" salt var legendarisk och mycket riktigt ställde han in våra planer gång på gång på gång med anledningar som sjöng att annat folk plötsligt fått min plats på hans schema. Jag kan bara betrakta karusellen som rutin och känna komforten i att inte bry mig längre. Det är också styltat när man väl kommer dit, in i dekadensen han skapat där i renoveringsobjektet. Möbeltömt, kallt och jävligt med skräp överallt på grund av hans oförmåga att sluta spendera pengarna på driften av en motorcykel. Jag begriper inte hur han pallar att leva i en så självförvållad dystopi och det är inte konstigt att kedjerökandet blivit ett faktum för hans lungor. På en ljusare not flängde jag iväg på barnkalas i söndags, hos systersonen. Halva släkten hade köpt vattenpistoler till honom och jag kom rasslande med den allra minsta, ändå valde han att springa ut och leka med just den. En riktig pärla, den minitomten. Så ja, nu återstår det att se när vägarna bär hemåt igen. Jag har flaggat för helgen om det svala vädret står på sig. Det känns dock en smula tidigt men det vore kardinalfel att inte passa på.

Bort från avgrundens rand

Vid avgrundens rand kan man stå och tänka hemska saker, man kan taxera sig till noll och intet värde och skrapa så djupt inpå själens sköra skal att man skäms över allt det destruktiva som sjuder i en. Så har jag nu känt i några år när både skolor och jobb enträget fäktat bort mig med stoppskyltar. Jag har mått som ett misslyckande, tagit mig an titeln som ett litet husdjur och ibland till och med haft det i mitt knä, klappat det ömt som för att intala mig själv att det är okej att inte lyckas i livet, okej att inte ha en framtid att hoppas på. Detta generande mörker har jag levt med tills i lördags, när beskedet att jag antagits till bildlärarutbildningen blänkte upp på datorskärmen. Jag har nu ingen aning om vilken typ av bedrift det är att godtas dit, eller om det hela kommer smeka mig medhårs. Men jag är så tacksam. Och glad, att jag har en riktning igen. Att jag inte behöver släcka ljuset för en hel institution av mitt tänkande som vill och behöver behandla framtiden. Att jag kan bry mig om mig själv igen. Nu återstår det att se hur skolstarten blir i slutet av augusti eftersom jag inte studerat ordentligt på tio ofattbart långa, tillika obegripligt korta år. Nu ska jag plötsligt sluka 330 högskolepoäng och det känns helt utomkroppsligt svindlande att ha fem år av skola framför mig. Lika svindlande känns det att sedan arbeta som bildlärare. Med elever. Med auktoritet. Med allt. Det blåser kring mitt förstånd som örfilar med piskande kulingstyrka.

Senare idag när sömnen fått sin runda är det läge för sommarens vanliga tripp till föräldrar, syskon och alla slags barn och ungdomar. Det framstår som alltid skönt men jag chansar inte, en smärre ensemble av tekniska leksaker får hänga med i bilen. Högst troligen blir de nallade ute på parkeringen i skrivande stund, eftersom vissa redan ligger där i åkdonet fullt synliga och väser "stjäl mig" med flaxande ögonfransar. Mor fyller år i linje med systerns minsta kotte så jag spankulerade bort till det tacksamt närbelägna shoppingdubbade nybygget och fick där fullständigt hjärnsläpp tills jag bara nöjde mig med något. Det blir iaf något lilla mamma kommer må bra av och något lilla kotten verkligen inte behöver i havet av sina andra leksaker. Men han är för go. Man måste ge något. Och min ständiga frånvaro i hans liv lättar inte på det vacklande samvetet. Jag kan också nämna att min relativt fräscha och definitivt älskade mobil åkte i golvet som en pannkaka härom natten. Displayen grät blod som mitt krossade hjärta och plötsligt var en extremt fräsch och nu bevisligen ännu mer älskad mobil på väg hem med posten. Jag är lite kär i den silvriga skiten men försöker hålla fötterna på jorden. Min drumlighet är en heartbreaker även om det nu finns garanti att luta sig mot. Garanti är precis vad människokärlek hade blivit guld av.

♥

Morbida insikter & tacksamhet

Det är inte problematiskt att berättiga ifrågasättanden kring andras beteenden när man själv varit tillmötesgående och status quo. Men jag vet inte, och framförallt bryr jag mig inte. Jag är samma introvert konstifika människa som jag alltid varit och mina kylda förmågor ser inte sin ände vid horisonten. Ännu. Det är inte min symfoni att göra andras reaktioner personliga, hur personliga de än är i faktum. Att bli behandlad "fel" är i de flesta fall företeelser som rinner av mig, det enda jag har obotligt svårt för är obefogad ignorans. Det är helt enkelt oförskämt och min cyniska relation till mänskligheten får ett ovälkommet bränsle i kölvattnet. Och andra sidan är just detta också i högsta grad frånstötande och något jag släpper lika snabbt som det blommar upp. Samtidigt är jag inget helgon, långt ifrån och sanningen är exakt lika motbjudande som den alltid tycks vara. På detta sätt blir jag aldrig ensam. HAHA! Morbida insikter är kung. Skjut mig. Och skjut mig inte minst för att värmen har anlänt med sin stränga hand. Skinkor bränner varma i piskandet och det hjärnbedövande klimatet håller i sig långt inpå natten. Det är dock okej, jag må låta sträv men i själva verket är det just denna hettan jag väntat på genom vinterhalvårets skitväder. Nu jävlar ska jag daskas och le tacksamt.

Och javisst, M gav mig sällskap mellan tisdag och onsdag. Det var för mig varmt, charmigt, begeistrande och antiklimaktiskt. Vilket det också var dömt att bli, får jag förmoda. Men bara den lilla tiden med en fin människa gjorde mycket, på så många plan. Jag är tacksam, orubbad och ifrågaställande men berörd till en grad jag inte väntat mig. Och det var det.