Bort från avgrundens rand

Vid avgrundens rand kan man stå och tänka hemska saker, man kan taxera sig till noll och intet värde och skrapa så djupt inpå själens sköra skal att man skäms över allt det destruktiva som sjuder i en. Så har jag nu känt i några år när både skolor och jobb enträget fäktat bort mig med stoppskyltar. Jag har mått som ett misslyckande, tagit mig an titeln som ett litet husdjur och ibland till och med haft det i mitt knä, klappat det ömt som för att intala mig själv att det är okej att inte lyckas i livet, okej att inte ha en framtid att hoppas på. Detta generande mörker har jag levt med tills i lördags, när beskedet att jag antagits till bildlärarutbildningen blänkte upp på datorskärmen. Jag har nu ingen aning om vilken typ av bedrift det är att godtas dit, eller om det hela kommer smeka mig medhårs. Men jag är så tacksam. Och glad, att jag har en riktning igen. Att jag inte behöver släcka ljuset för en hel institution av mitt tänkande som vill och behöver behandla framtiden. Att jag kan bry mig om mig själv igen. Nu återstår det att se hur skolstarten blir i slutet av augusti eftersom jag inte studerat ordentligt på tio ofattbart långa, tillika obegripligt korta år. Nu ska jag plötsligt sluka 330 högskolepoäng och det känns helt utomkroppsligt svindlande att ha fem år av skola framför mig. Lika svindlande känns det att sedan arbeta som bildlärare. Med elever. Med auktoritet. Med allt. Det blåser kring mitt förstånd som örfilar med piskande kulingstyrka.

Senare idag när sömnen fått sin runda är det läge för sommarens vanliga tripp till föräldrar, syskon och alla slags barn och ungdomar. Det framstår som alltid skönt men jag chansar inte, en smärre ensemble av tekniska leksaker får hänga med i bilen. Högst troligen blir de nallade ute på parkeringen i skrivande stund, eftersom vissa redan ligger där i åkdonet fullt synliga och väser "stjäl mig" med flaxande ögonfransar. Mor fyller år i linje med systerns minsta kotte så jag spankulerade bort till det tacksamt närbelägna shoppingdubbade nybygget och fick där fullständigt hjärnsläpp tills jag bara nöjde mig med något. Det blir iaf något lilla mamma kommer må bra av och något lilla kotten verkligen inte behöver i havet av sina andra leksaker. Men han är för go. Man måste ge något. Och min ständiga frånvaro i hans liv lättar inte på det vacklande samvetet. Jag kan också nämna att min relativt fräscha och definitivt älskade mobil åkte i golvet som en pannkaka härom natten. Displayen grät blod som mitt krossade hjärta och plötsligt var en extremt fräsch och nu bevisligen ännu mer älskad mobil på väg hem med posten. Jag är lite kär i den silvriga skiten men försöker hålla fötterna på jorden. Min drumlighet är en heartbreaker även om det nu finns garanti att luta sig mot. Garanti är precis vad människokärlek hade blivit guld av.