Dagarna bland moderskepp och faraoner

Dagarna här bland moderskepp och faraoner tycks passera som flyktiga drömmar utan konturer, jag lyckas bara inte få ett grepp om tiden som gäckar min sista ledighet. Men återigen, det är så befriande att allting bär mot ett mål. Fredagen före den förra rattade jag hit genom en stekande ugn i sällskap av den skrikande fyrbentingen i buren på passagerarsätet. Jag fick stanna fyra-fem gånger för att plocka upp henne i brisen och torka dregel. Det är kärlek. När jag reser i sträckor av denna magnitud vill jag annars bara komma i mål och få vägtangon överstökad. Hur som helst har det hunnit vara en rejält tilltagen mysfaktor att befinna sig här, med både blått, vitt och grått på himlavalvet. Mest grått kanske, eller helt enkelt snarare. Men en regnig sommar knäpper mig inte på kranen just nu, det vore värre om regnet uppstod senare i augusti under en tillställning som stavas festival. Eller om ugnen drogs igång igen när jag och fyrbentingen ska resa tillbaks. Det har också blivit ett par kvällar hos S, barndomstrollet, som inledningsvis lät oerhört ivrig att träffa mig. Min "nypa" salt var legendarisk och mycket riktigt ställde han in våra planer gång på gång på gång med anledningar som sjöng att annat folk plötsligt fått min plats på hans schema. Jag kan bara betrakta karusellen som rutin och känna komforten i att inte bry mig längre. Det är också styltat när man väl kommer dit, in i dekadensen han skapat där i renoveringsobjektet. Möbeltömt, kallt och jävligt med skräp överallt på grund av hans oförmåga att sluta spendera pengarna på driften av en motorcykel. Jag begriper inte hur han pallar att leva i en så självförvållad dystopi och det är inte konstigt att kedjerökandet blivit ett faktum för hans lungor. På en ljusare not flängde jag iväg på barnkalas i söndags, hos systersonen. Halva släkten hade köpt vattenpistoler till honom och jag kom rasslande med den allra minsta, ändå valde han att springa ut och leka med just den. En riktig pärla, den minitomten. Så ja, nu återstår det att se när vägarna bär hemåt igen. Jag har flaggat för helgen om det svala vädret står på sig. Det känns dock en smula tidigt men det vore kardinalfel att inte passa på.