Kalinkamusiker & hemkomst

Jag hade en morbid dröm om ett pars tioårsjubileum. Det var en liten samling människor i vardagsrummet och det skulle visas bandade minnen på tellyn, men först skulle jag, en rabbi och en annan karaktär spela en lustig liten rysk kalinkasak på gitarr, piano och dragspel. Det roliga var att jag verkligen föll för låten! Jag minns att jag tänkte medan vi spelade, "Den här vill jag hitta på Spotify! Men näe det går ju inte, vi spelar live och detta är en dröm". Man kan vara så skönt simpel i huvudet när man drömmer och tråkigt nog minns jag sällan vad som utspelar sig i vinden under nätterna. Troligen drömmer jag lika skört som jag sover. Det var längesen jag sjönk ner som en sten i sängen och jag undrar var förmågan att sova tungt har tagit vägen. Skönt vore det att få känna sig utsövd iallafall. Sådär redigt formaterad, helt mald av natten som en slags antifylla med samma fysiska symptom som en vanlig. Apropå Spotify som nu får gratisreklam,- har det öppnat vissa ögon för mig. Eller öron snarare. Grejen är att den lilla saken kan ställas in på årtal och genre så skapar den en spellista och bara goes to town. Mitt mixtrande med detta har lett till insikten att jag verkligen uppskattar rock och hårdrock från åttio-nittiotalet. Det är sånt jag aldrig skulle tagit insikt till mig och skaffat annars. Trevligt. Dessutom kan jag vältra mig i funk/soul/jazz som en annan scubapduwap-nörd.

Och just det, jag är hemma igen. I kojan som tiden glömt. Jag satte den verkligen på paus när jag reste för drygt fyrtio dagar sedan. Till och med växterna har överlevt, men det var på håret. De hängde och deppade som ledsna clowner när jag kom flygande med vattningen som en florist i dramatisk slowmotion. Min fasa över räkningarna realiserades heller inte så farligt, även om den samlade summan sved. Värre är det att behöva slänga ut en femtiolapp om dagen för att gatukontoret inte skickat boendeparkeringstillståndet för den nya bilen. Skandal. De har inte hört det sista om det här.

Ljuset i tunneln & min mänsklighet

Det känns som att jag flyttat tillbaks hit. Tillbaka till och förstorat den forna verklighet som höll på att krympa i staden. Jag är alltså fortfarande hos mor och far, hund och katt, detta lilla snödrabbade hål i den västgötiska marken. Förströelser i form av serier, film och spel har avverkats och det kalla huset gör mig spänd, jag letar efter nödransoner i diverse former och hittar brödsmulor. Det mesta jag kan ta mig för blir att pyssla med datorn och hänga som en uggla framför Discovery och Animal Planet. Växterna i lägenheten har garanterat dukat under, förmodligen med hesa desperata utrop av mitt namn. Ugh. Men det finns ett ljus i tunneln, äntligen har vi lyckats haffa en bil, den ska bara piffas till med ett halvljus, kanske ett batteri. En fin droska, mycket bättre och säkrare än den förra skroten. Och snyggare, även om det verkligen känns sekundärt. Redan nu tänker jag hur overkligt det kommer bli att återvända till den tomma kojan, till rutinerna, till frustrationen. Det är egentligen bara här efter så lång tids frånvaro som det slår mig hur påfrestande tomt jag har det där nere, och jag tänker att det måste-måste-måste bli ändring på det innan jag förlorar fler detaljer av min sargade mänsklighet. Men den tanken har passerat mitt medvetande så många gånger utan ha blivit taget på allvar av mitt fysiska jag. Isoleringen har en diabolisk snöbollseffekt på mig.

Strandsatt med Zidane & Vivi

Jag är strandsatt hos mor och far. Min lilla röda bil som hemmakvarteret plågat, medvetet eller inte, behöver nya delar som tar tid att transportera från landet Ingenstans. Nu talas det om att behålla den för lagning i förmån till min syster och istället skaffa mig en ny bil inom rimliga siffror. Och javisst, bring it, jag är tacksam. Men saker tar så mycket tid och jag får snart ett plumpt astmaanfall av paranoia. Ligger det räkningar på golvet? Är det påminnelseavgifter? Dör mina stackars växter igen? Ligger staden kvar ens? Åh. Det återstår att se hur länge jag blir kvar här. Egentligen kunde jag stannat en bra stund om jag bara riktat om posten hit från första början, men naivt tog jag aldrig för givet att apbilen skulle bitcha sig. För det är ändå inte dumt att vara här med tillgång till mat, arbetet i laptopen och ensamheten blir bara indirekt. Men jag saknar kvällarna med S. Han verkar ha boendet fixat så att han kan stanna i staden efter skolan. Kritiskt vore det annars för han är den enda jag har där nere. Jag gillar staden men inte så mycket att jag vill stanna där helt utan livlina. Risken finns att jag skapar en Wilson. Kanske bygger en flotte och beger mig ut på sundet. Hursomhelst, dagarna här spenderas till biljakt, Final Fantasy IX och sömnlöshet. Snön kom för några dagar sedan men den svettas nu. Jag hoppas den kan stanna ett tag. Det vita är trankilt.

♥

Den hopplösa presenten & rasbyte

Så var den här, själva dagen jag verkligen fyller. Firandet, om det nu går att benämna det så, gick av stapeln för några dagar sedan och det som öppnar sig idag är ett kolossalt utrymme för reflektion. Jag vet inte om jag vill, men jag vet att det med största sannolikhet kommer ske om något plötsligt inte inträffar. Det är förmodligen bättre att uppmärksammas på själva födelsedagen när man kommer upp i den här åldern, så man avtrubbas och inte får tid att mala med tankarna. Men i det stora hela är det mesta taget med ro. Hittills. Men det vore lögn att påstå hur jag inte ville vara tjugo till tjugosex igen, mest bara för att få uppleva ett speciellt urval händelser en gång till.

Med gråten i halsen fastnade jag framför en vargdokumentär på Animal Planet tidigare. Det var skönt att bli berörd av något så oberoende, något så avklippt från omständigheten. Jag har försökt sätta fingret på varför just det djuret påverkar mig så utöver de faktiska bitarna. Hur vackra de är, deras stolthet, intelligens, integritet. Hur orubbliga de är. Men det känns mer som att jag bara relaterar till deras blickar. Vargar har ett alldeles särpräglat sätt att tala med ögonen, precis som många hundar med större intelligens. Termen könsbyte haltar ju fram genom världen så man tänker försynt... rasbyte? Något gediget då, för detta känns ju inte särskilt lyckat.

Mercyfucks & landstigningar

Jag var så inställd på ett ensamt nyår att det fick mig lite ur balans när S ringde och berättade att hans planer gått i stöpet. Men jag kände mig inte som en reservplan den här gången, hans planer lät lite väl osäkra från första början. Det är lite svårt att förstå vad som händer med den killen. Ena året har han fullt upp och den här gången tycktes han mer lämnad åt ödemarken än jag själv kan radiera. Jag vet inte, kvällen var något obekväm i den mån hur han levde,- utan värme, möbler eller sällskap. Och även om jag föredrog sällskap på nyårsafton var det lite mercyfuck över atmosfären när han raljerade om sin knapra situation, och jag fick slussa i mig vinglas efter vinglas för att dels kontra kylan i rummet, tillika understimulansen som infann sig snabbt när våra symptom på ifrånväxt återigen krockade under den tystande kudden jag lägger över allt, för gammal vänskaps skull. Trots detta blev det en lång natt och jag hajkade inte hemåt förrän 07, i en kyla som fick hans rum att framstå som kanarieöarna. Följande dag och kväll mådde jag räligt bakis. Exemplarisk start på det nya året.

Att sova hos mamma och pappa är inget lätt projekt. De båda snarkar som skogsmaskiner och har morgonrutiner som för tankarna till landstigningen i Normandie. Hunden och katten hjälper till med att främja den liknelsen. Av någon sinnessjuk anledning har de fått rutinen i sig att jaga varandra genom hela huset, flera varv, om och om igen varje morgon. Den jyckens krafsiga klordunsar ekar som bomber genom väggarna och skulle få vem som helst att bita i täcket. Efter denna ottans drabbning sov jag lite till och klev upp för att vänta in andra landstigningar i form av systrar och barn som skulle gratulera mina årliga framsteg med presenter i stil med luvtröjor, USB-minnen och diverse smågodis. Uppskattat och praktiskt. Men att se de där gödda siffrorna på grattiskortet kändes tungt i hjärtat. Jag förstår inte alls var tiden tar vägen och jag vet att jag konstaterat det till leda nu. Men holy shitz, att det inte finns någon måtta på accelerationen liksom.

♥