Oskrapad nitlott

Inatt var jag inlåst på en vind med en vän från forna år - oklart vem - och tvingades jaga möss med nunchakus för att överleva. Av alla fuckade drömmar. Och jag vaknade till min ensliga midsommarafton, som så många gånger tidigare. Jag vaknade också till faktumet att skolan jag kämpat för i fyra år återigen nekade mig inträde häromdagen. Plötsligt känns inte nunchakudrömmen alls dum. Den hade gärna fått fortsätta i kontrast till den här hopplösa verkligheten jag drabbats av, eller försatt mig i. Jag vet inte längre. Min framtid hänger på den sköra tråden att lyckas bli antagen till högskolan men förtroendet till positiv utveckling är krossat till smulor. Jag hatar att låta så jävla emo, det är inget jag eftersträvar alls. Men det går bara inte att tjoa och hålla optimismen igång när man skallknullas av livet, år efter år efter år. Vad hjälper det att kämpa stenhårt när man aldrig syns för någon som kan styra en rätt, ges en spontan chans eller bara får en break. Det är så här människor ger upp,- ångan i kroppen tar någon gång slut och det är en mycket enkel, odiskutabel sanning när man mår så utmattat. Och det lustiga är att jag inte alls framstår som jag känner mig när jag läser vad jag skriver. Det riktiga ligger därunder, om man skrapar loss slipade formuleringar och analogier. Men, det borde man inte göra. Högst troligen är det en mekanism med syfte att inte dra på mig för tung uppmärksamhet. Jag är lika less på att bara ha dåliga nyheter om mitt liv åt andra, att berätta om all skit gör att jag känner mig så gränslöst ful och misslyckad. I nio fall av tio när någon frågar mig om läget tar jag en trivialiserande kurva och styr in samtalet på annat. Fy fan. Skriver jag mer nu så bölar jag. Patetiskt. Dags att göra tradition av dagen!

Glad midsommar.