Vi ska alla nån gång vaxa ett känsligt område

De gagnlösa drömmarna om mitt möglande bröd börjar valsa mig på nerverna. För ja, det dröms om möglande bröd och det är inte krångligare än att jag står i köket och upptäcker den lokala svampodlingen genom brödpåsen. Varför, är ju en försynt frågeställning i detta scenario. Det finns viktigare saker att ta upp under sina nattliga koman. Som kanske självbejakande gester i form av välvilja och mottagandet av det. Superkrafter! Ett smörgåsbord av superkrafter. Möten med människor man trånat efter att säga ett och annat till, kanske en verbal vendetta som i drömmen kan realiseras. Why not. Lajbanz i form av utförliga sexakter med precis rätt personer och annat mer eller mindre för verkligheten utopiskt humbug. Vi har ett fantastiskt maskineri på vindsvåningen, så kapabelt och så onyttjat, ändå drömmer man oftast bara dynga. Nu är det ju starkt ifrågasatt om medelsvensson bara använder 10% av hjärnan eller inte, men klart borde vara att det finns obrukade resurser att ta ifrån. Jag tänker ofta i termer som "I framtiden, dåå, då kommer de att ha knåpat fram procedurer för att utvinna större potential ur vilken hjärna som helst". Som att hitta en nyckel till en låst dörr. Och då, för att vara lite trivial, kanske det går att styra sina drömmar och se till att varje natts sömn blir en sådan fröjd att halva det bortslumrade livet berikas.

Lite löst på tal om drömmar kan jag berätta om den skummaste jag upplevt, och det var när jag dog om och om igen. Jag försökte naivt fly från en atombombsexplosion men blev till pulvermos i tryckvågen (inte bokstavligt) och det jag kände i kroppen var en riktigt obskyr känsla. Hjärtat stängdes av som ett ljus, som att någon hade flippat ljusknappen och det pirrade till i kroppen för att sedan bli helt trankilt, avslappnat och svart. Tidigare var jag spänd och stel under scenariots hot. Detta upprepade sig flera gånger under samma natt så jag fick en klar minnesbild över känslan. Jag önskar jag kunde säga att det inte var någon big deal att dö, men obehaget i klicket när hjärtat stannade var något omskakande. Däremot var det över kvickt och därför drar jag nu denna slutsatsen: att dö är som att vaxa ett känsligt område. Det går över snabbt.