Pablo in videoland

Under osäkra omständigheter trampade jag ikväll ut till 6:ans buss, samma som S hade trillat in i. Han stod packad likt en sill och jag infann mig snart i samma situation jämte honom. Målet var att se Alice in Videoland och vi tyckte det var en bra idé att hoppa av för att switcha till en eventuellt snabbare buss. Inte så lyckat. Under festivaldagarna är kollektivtrafiken ett enda stort fyllo. En kvart försenade fann vi till slut giget och anslöt oss till T och hans följe. Musiken vrålade som hundra pilska lejon med mikrofoner och förstärkare, och man hörde inte ett ord av hennes sång. Men jaa joo, det var bättre än väntat. Jag och livespelningar har ingen vidare historia, det är sällan jag känner att det är värt att gå. Så förbannat mycket bryr jag mig inte om banden och artisterna jag lyssnar på, även om musiken kan betyda just så förbannat mycket. Men för att inte riva isär mina egna löften om avisolering kände jag läge för självomtanke. Det hela var okej. Okej.

Efter det musikaliska pådraget var det ett oerhört vimsande om riktning och mål, men det centrerade sig till slut mot en anhalt tvärs över stan där en annan trupp satt och ölade. Gå gå gå. Jag ville gå, så hey. Natten var ändå överskön och jag ger mig sällan chans att bemöta de här nätterna. Jag hade kunnat gå till Ystad. Väl där anslöt sig S till forna klasskamrater i fråga om konversationssvängar och det blev en naturlig lucka för mig att inleda pladder med T. Han är en excentrisk dreamer för att ge behagligt ludd åt beskrivningen. Han har ofantligt mycket barntankar i sig och faller in i diskussionsfack som omfattar allt från uppdiktade utomjordingar med hela levnadsmönster till menlösa frågeställningar om vad man än kan och orkar tänka sig. Under två öl, mina första öl på år och eoner, paddlade jag genom hans strömmar av abstrakta betraktelser. Trevlig pojk förvisso, men jag både satt och kände mig som ett femte hjul i den större bilden, till slut. Jag förstod inte vad jag gjorde där och det kom inte som en överraskning. Det blir alltid så. Jag har liksom ett psykiskt bränsle som tar slut efter ett tag, och när det sker kan jag bara tänka på hur skönt det vore att komma hem. Andas. Skriva. Delvis kände jag ansvar att inte åsamka fullskalig hunger för min pälsbeklädda M hela natten, men min sorti var i stort baserad på rutin. Det finns inget sätt att ringla runt det. Och jag vet att jag hade mått dåligt om jag hängde med truppen till nästa place när den puben stängde. Det är som att känna sin egen kropp. Det är som att bara ta hand om sig själv. Jag gick hem och njöt av varje steg.

På ett kapitel helt orelaterat till kvällen vill jag proklamera hur jävla trött jag blir på människor som tror att jag godkänner att behandlas som en civil servitör. Jag tar inte emot beställningar på, eller dricks i form av omtanke för att sedan få personen urgliden från livets ramar med en klackspark. Att jag sållas ut bortom synhåll mer eller mindre tillfälligt på grund av någon jävla anledning, som att jag vore en börda. Jag är för helvete värd något greppbart och nu är det slut på alla lösryckta intressenyp som inte leder någonstans. Fan vad arg jag är och källan till frustrationen är inte ens värd att strukturera till rättvisa längre. Det blir som ett skentragiskt läge att omfamna min kalla sida när den här skiten inträffar, för även om någon lyckats rubba mig emotionellt kan jag ändå strypa skiten under isvatten och gå därifrån oskadd. Mycket uppskattat.