Gatukonst och mammakonst

En dov huvudvärk har hållit mig trankil hela dagen och jag känner hur små härdsmältor pulserar fram i min kropp. Men vädret känns rätt så låt gå. Och gick gjorde jag, längs gågatan för att handla spelbara nördigheter. På vägen såg jag en stofil och en samling oljemålningar upplagda längs asfalten på display. Jag har med åren blivit tillräckligt intresserad av den konsten för att åtminstone behöva fixera ögat en stund, vilket jag också gjorde. Då högg han mig direkt, med en passabel engelska såg han till att få ur sig både upphovsmän, pris och popularitet i en och samma rimmande fras. Jag nickade med ett sympatiskt upponedleende och tillmötesgick honom med den första seriösa engelskan jag klämt ur mig på evigheter. Innan jag visste ordet av det så diskuterade vi hur individuellt konst betraktas, och en av målningarna jag helt automatiskt hade ugglat in lite extra. En gråskalig, mörk skogskorridor och ett vatten som löpte rakt ut i mitten. Rakt i centrum av hans tal insåg jag hur emo det var av mig, när alla de andra tavlorna var explosioner i färg och dunder. Hursomhelst kände jag att det hela kunde pågått i sju år om jag inte klippte av kontakten i tid så jag gjorde det och trampade vidare. Jag ville inte heller ge den svettiga stackaren falska förhoppningar om köpintresse. Efteråt slog det mig att mamma har haft målning som hobby. Många av hennes tavlor hänger i huset och det är synd att hon slutat för jag tror bestämt att det gjorde henne gott. Hon är lite rolig dock, när hon målar av andras tavlor och hänger upp sina egna istället. Och visst, de blir personliga, men inte särskilt mycket snyggare för det övriga ögat. Men för mig får hon måla av varenda tavla på jorden och hänga upp allihop.