Fyra dagar människa och festival

Fyra dagar senare från torsdagen står mitt liv återigen och trampar safter från isoleringens druvor och klasarna växer sig större än någonsin. E var här och jag är mätt. Mätt på tal, blickar och leenden, mätt på människa. Doserad på allt utom hud och närhet. Vi berikade nästan alla väderlabila dagar med sedvanliga sighter och typiska spel- och filmupplevelser. Evenemangens värdekontenta borde bottna i och blotta min faljerande förmåga att spetsa till saker, men det var ett fint och fungerande sällskap och jag är ändå glad att det blev av i den impulsiva förbifarten. Jag försöker bli mer spontan i linje med det här, försöker kedja av restriktioner som skapas av den krångliga jäveln inuti mig. Tanken har slagit rot att lite självförvållat tvång kan bryta vissa normer i det långa loppet, kanske få mitt behov efter ensamhet ur balans. Sätta det ur spel med nya regler som passar mig bättre. Samtidigt ifrågasätter jag hur klokt det vore när ensamhet är allt jag kan få. Just nu.

Stans årliga festival trycker runt hörnet nu och jag har i öppna och inre sammanhang lovat att faktiskt ta del av den. Jag har inte många inkörsportar, det är praktiskt taget bara S i sin ymniga krullighet vars droska jag kan sätta mig i, om jag inte driver omkring ensam och ugglar vilket hade motstridit hela poängen. Jag får se. Men det står klart att jag inte vill missa festivalen för fjärde gången och innerst inne ångra det igen.