Vi stapplade ut som två stirriga lemurer från bion och inledde storslagna konversationsbataljer och höll filmanalytiska föredrag för varandra som bara vi kan, S och jag. Det är aldrig fel, men min tåga ebbar alltid ut när tiden hopar sig och det slutar med att jag lyssnar mer än jag deltar i diskussionen. Det känns verkligen som att orken går ur mig och jag träder in i en distraherad fas som verkligen måste hållas under tight koppel för att inte skena iväg. Så att inte lyssnade ord och sammanhang absorberas av omgivningen, och andra människors företaganden motvilligt blir föremål för ett visuellt skenintresse. Jag har blivit bättre på det med tiden men jag skulle önska att den orala bränsletanken hade samma voluminösa mått som hans. S kan tugga på om rätt sorts kultur och samma ämne i dagar och år, inte för att jag är ointresserad men det krockar med mitt notoriska disträproblem. Och folk undrar varför jag inte knallar på krogen som nästa Svensson. Jag hade förgått i ett moln av atmosfärisk klåda och social irritation. Efter några kvava timmar hade mina stämband - om vi förutsätter att de behövt gapa sig över en sedvanlig ljudnivå - kamikazedykt ur munnen och ögonen i följe av öronen skulle sagt upp sig efter tillräckligt med skrikande kladdkakor på hornhinnan. Fulla människor. Distraherad i stök. Kött. Dånande skitmusik. Kastat mig utomhus, hem, till någon, wherever. Lapat syre.
Och jag är kelsjuk.
Döende så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar