Festivalen i stan rör om i mig som en andlig elvisp och det har blivit några kvällar i rad nu. Ifrågasättandet till varför jag inte deltagit på tidigare drabbningar hänger som ett töcken åt varje riktning jag ser och fyller underlaget jag går på, liksom blir mjukt och knaggligt som den obehagliga träspånsmattan vid biblioteksområdet. Men det ska inte tänkas på. Av någon anledning igår, när jag såg Junior Boys uppträda kom jag att tänka på vikten med att leva nu. Inte då eller sen, utan det är nu man ska leva ut. Att tänka tillbaks av vilken anledning det än må vara kan omöjligen förbättra situationen nu, och att tänka i förväg gör sannerligen ingen nytta heller. Nuet är det enda vi har, det är i nuet pulsen slår och bara i detta nuet kan den påverkas och varje förlorad chans att höja sin puls är en förlorad chans att leva lite extra. Jag har aldrig tänkt så och saken slog mig mitt i en halvdan synthkavalkad som S lockat med mig till. Tillställningen var för övrigt okej om man bortser från vissa blasélåtar där intresset droppade markant. Vi tog några öl efteråt och tuggade sedvanligt snack. Jag är pratkompatibel med honom.
Idag dock, festivitetmässigt, var det en helt annan femma. S ställde in sitt planerade deltagande på Kaizers Orchestra och jag kände motgångar i form av labilt väder. Men det pumpade ganska talande i mig att det hade blivit polkadansande ångest i flera månader om jag hade röven parkerad i hemmet och Kaizers var så bra som misstankarna sjöng om. Jag flaxade ut, såg dem, och ångrade inte ett stoft under skorna. Öset som pågick i det vida uppspända, överfyllda och dansande tältet klickade helt och hållet i mig. Äkta showmen. Så lysande och karismatiskt genomfört att jag är rädd att framtida spelningar bara blir bleka skuggor bakom denna bomb av artistisk massejakulation. Deras kontakt med publiken var konstant och helt klockren. Jag kunde inte sluta le.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar