Domedagsfetish och mental privatkonst

Åskan infann sig som en gammal partner ikväll men försvann lika fort som jag upptäckte den. Jag tycker om min vän Åskan, hon är tillförlitlig och menar alltid vad hon säger. Det känns i kroppen på samma sätt som jag kan förnimma lögner öga mot öga. När åskan går känns det också som att alla håller andan, även om det inte är så. Som att det snart kommer en riktig jävla stjärnsmäll likt en reprimand från gudarna och man håller sig för armstöden i nöd. Så är det ju inte, men jag kan önska att det vore. Min domedagsfetish vaknar och jag tänker att åska inte känns tillräckligt. Jag vill ha förödelse, storm, flodvågor. Något som skulle röra om i grytan och jag får gärna dras med, ihop med alla andra bekväma svenskar som överdoserat trygghet i alla år. Det är som ett provokativt begär jag nyligen kläckt och bara börjat utforska. Det känns inte helt tvångsjackefritt men inte heller skadar tankarna någon, tänker jag. De våldsamma, mentala bilderna av en döende planet finner jag såpass estetiskt tilltalande att jag hade kunnat förädla dem med ramar på en barock vägg tillägnad alla samspelta föreställningar och fantasier om global ödeläggelse. Asteroider, istider, epidemier, klimatanarki, otaliga människoliv släckta. Allt framstår lika berusande ur vissa vinklar. Förmodligen är detta yttranden rakt ur en nedsläckt och vriden vrå i mig själv, den sorten man fördelaktigt inte delar med sig av. Men jag har aldrig varit mycket för att hålla tillbaks. Varför ska man egentligen när dessa vrår ligger inbyggda och ofta hemlighetsfullt inredda i var och varannan person, vad de än rör sig om. Och det är inte som att jag går och längtar efter en domedag och negligerar den globala situationen. Det är bara stora vackra illusioner, mental privatkonst.