Finansiella påföljder

Idag väcktes jag av den finansiella världens pulserande lem som prompt ville daska sina indirekta kubikmeter i pannan på mig. Banken hade fått panik när mitt konto inte höll rätt mängd dinero att betala igen den första amorteringen på bolånet. Jag fick verkligen intrycket att yra höns utan huvud sprang omkring i en inhägnad och kacklade straffknull, och när påminnelsen kom på posten kunde jag inget annat än bekräfta den känslan. Av någon depraverad orsak hade jönsarna inte sänt en fysisk anmodan att amorteringen skulle börja. Efter fyra år. Som ett jävla skämt. Plötsligt skulle jag dänga fram 7000 kronor och skedmata dem, varvid en summa på 5000 bagis skulle flaxa in i deras valv varje månad. Näe, glöm det Swedbank. Ett omlån fick deras krav ned på mark igen. Dock har dagen kostat mina besparingar episk sveda och värk. Man blir solklart uppmärksammad på den pretentiösa tyngd som hela ekonomisfären hugger till sig med svärd, blod och skrik. En konsument är bara just det, företagaren är den med jokerkortet, den med nästa växel i följande muskelryck. Själv är man bara maskineri beroende av användaren. Pengafärgade frågor i denna sorten går lätt åt båda hållen. Människor är skyldiga mig pengar och trots mina påminnelser blir dessa saker till synes inte tagna på allvar. Det är en sak om man tjänar ränta på skiten, men inte ens det begär jag. År går och inget händer, varpå min vältro sjunker djupare. Hur vissa sover om nätterna förstår jag inte.

Ironiskt nog var dagen ämnad till ett pekunjärt förvärv. Pengarna hade behövt stanna i min ägo men ibland finns inga principiella spärrar i världen som står emot det man åtrår mest. Tillsammans med S for min resa mot EB Games för att införskaffa Little Big Planet till min PS3. Det är däremot inte vad jag vill berätta. När jag stod vid disken och väntade in min tur sade butikskillen mitt namn när kunden före packade sina grejer. Jag kisade till med ögonen och tänkte att jag hörde fel, men inte var det så. Han kände igen mig och i samma stund som föregående kund hade flippat bort ur synfältet klickade mina kugghjul. J från min livsperiod i mellanstadiet stod där, med åldrat ansikte och trevlig uppsyn. Som efter en resa i tiden, triggad 1995, efter mitt senaste minne av honom under mellanstadiet. MELLANSTADIET. Han var klassens clown och en del i teamet som myntade den tecknade serien jag senare skulle bygga vidare på som mitt ungdomsprojekt. Jag var hemma hos honom och hans syster hånglade ner mig i hans rum under en awkward scen, mest för att killens pappa var polis och jag var rädd att slängas bakom galler. Jag utbrast hans namn och såg säkert lika förstummad ut som jag var. Utan hans intyg om min närvaro hade jag aldrig fattat vem han var och ända fram till skrivande stund har jag tänkt att jag inte tog tillvara på ögonblicket, liksom, frågade var han bodde och möjligheter i stil med att snacka ihop sig igen. Den enda kommunikationen som framlöpte var skenytlig; vad man gjort hittills och hur man hamnade här. Jag nämnde efteråt för S hur sjukt otippat det var att plötsligt springa in i J efter så många år, på den här sidan av Sverige. Allt känns som en hallucination. Jag vill trampa tillbaks in på EB Games och koka ihop en kväll med öl och nostalgidill. Jag vill och jag borde. Sånt här känns som mer än ett sammanträffande.