Svenska dramor och övertramp

Ibland brusar det till i området här och stämningen blir som ett gravallvarligt svenskt drama av den gamla skolan, då man gnisslar tänder till storslagna bråk som antingen eskalerar till mord eller sex. Jag vet inte om det är samma par som förr, men glåporden studsade likartat som bumbibjörnar mellan husfasaderna och de hördes som en radioteater i lägenheten, även om de befann sig på den diagonala änden av gården. Det var skall av en brådmogen kvinnoröst med fraser som "din jävla psykopat", en hop gutturala läten av olika tonarter och något om knäskålar och knulla. Jag upplever fenomenet fascinerande så jag satte datorn på mute och smörade min macka med vässade öron. Det blir som ett fönster rakt in i någons vrede, någons brinnande själ så urspårad att den inte kan hejda sig mitt i det öppna på ljusa dagen med folk omkring. Det är som en kraft.

Jag hatar däremot själv att bråka och jag vet inte om det får mig att leva mer eller mindre just därför. Förmodligen mindre. Det är själva upplevelsen mer än konfliktfaktorn, för det känns så onödigt att med vrålande stämband försöka reda ut något som i fyra fall av fem är en fullständig skitsak i den större bilden. I vuxen ålder har jag höjt rösten två gånger i situationer där jag blivit så provocerad att det kändes nödvändigt, i övrigt är jag verkligen fredlig som koalor, giraffer och sjökor. I en av incidenterna var det min pappa som i sin sedvanliga irritation var i fart att verbalt angripa en kamrat till mig som jag i samma stund höll en konversation med. Hans fräckhet var bara så magstark att min utskällning kom som sång i en musikal, och det lustiga så här i efterhand är att hela familjen satt samlad i köket för att se mig förminska mannen som gav mig stryk när jag var liten. Den andra gången var det min före detta sambo som i ett hysteriskt utbrott triggade något i mig efter en lång tid av obekväm stämning. Tills då hade jag varit han jag är, han som behåller lugnet trots att han blir skrålad åt. Men gränserna finns där hos varje människa och söker man tillräckligt hårt lär man till slut trampa över.