Att vattna frön med bikter

En av mina mer påfrestande förmågor är att börja klåfingra på saker när jag blir uttråkad och rastlös. Sedan jag köpte min nya tandkrämstub och lade den på skrivbordet för en framtida transport till toaletten, har jag lyckats nåla hål i den så att tandkrämen puttrar ut när man trycker på tuben. Föga bra kallas det partytricket. Skarven i botten har jag också lyckats dela på mitten som genom ett mirakel, MOSES, och skulle säkert kunna öppna tuben som en plåsterförpackning om tristessen gick överstyr. Den borde bäras till sin rätta plats i badrumsskåpet innan jag verkligen fördärvar dess framtid. Tubsabotörer hamnar i helvetet och får i tidlöshet våndas framför På spåret, har jag hört. Ett projekt för morgondagen står nu skrivet i stjärnorna och en obskyr skrift på internet.

Det behövs antagligen fler projekt i mitt liv. Jag är en mycket ensam person och ibland sluter sig väggarna närmare likt kolossala skrov på hangarfartyg för att eventuellt sluka mig hel i mitten. Jag går ut och andas innan det händer. Många frågar sig, och mig, varför jag inte har fler vänner efter så många år i den här staden och svaret är som oftast inte helt glasklart levererat. Det är svårt. Jag stöter ifrån mig människor, men inte av självömkan eller skygghet. Ensamheten är för mig som en relation i sig. Det händer att man har dispyter, det händer att en break är nödvändig, men det frekventa scenariot är att förhållandet fungerar bra. Lite väl otäckt bra. Någonstans i förnuftet jag ändå bejakar ligger ett frö som viskar att det här livet inte leder till ett lyckligt slut. Och jag försöker lyssna, jag försöker ta till mig. Det svåra är att göra något åt situationen som nu är en ond cirkel, spiralerande längre bort ifrån möjligheter att laga det sociala livet som ligger på golvet i kalla spillror.

För innerst inne är jag faktiskt trött på det nu, så less på dekadensen i tom isolering och mina egna ord, bara det faktum att jag skapar den här bloggen för att kunna förlösa mina inre monologer. S finns i min fysiska tillvaro och han är en klippa av rang, men det är så uppenbart att jag inte kan luta huvudet mot en persons axel. Jag fungerar även så att min ödmjukhet direkt får mig att fly platser och personer så fort jag känner vibben av att inte vara önskad på plats, och jag bävar kapitalt inför att känna mig ovälkommen, att vara i vägen, att vara en tagg i sidan. Jag kan dra mig undan och inte känna mig förtjänt att ta upp kontakten efter eget initiativ. Jag kan inte ens få mig till att besöka någon spontant i rädsla för att anlända malplacerad och bara nu på sistone har jag övat in en tveksam förmåga att ringa upp personer för att prata. Bara prata. Förmodligen har samma eländiga fobi kostat mig många fina människor. Jag är trött på att förlora människor, och särskilt de allra finaste. Jag förlorar stora stycken av mig själv med varje person som lämnar mitt liv och jag är ett ess på att kamouflera detta med fasader, fasader som är till för att lura mig själv och ingen annan. För den större merparten är ändå resultaten av mina egna fel och jag känner mig knappt tillhörig att få sakna någon, när jag egentligen saknar ihjäl mig själv.