På regnklappade vägar genom blöta dofter trampade jag iväg för att möta upp S, och vidare mot kvällens värdar, en stönande Lassie och ett spel jag skulle få SÅ mycket pisk i. De bodde verkligen störtlöjligt nära och spontanbesöken framstår ängsligt intill efter det här. För det gick ju bra, och det går ju aldrig dåligt när jag råkar träffa nytt sällskap, men jag måste verkligen framstå som definitionen av lagom. Det räcker dock för trevlighet är vad den är och gör sitt jobb bland överflödet av idioter som cirkulerar där ute. Hursomhelst fick jag låna två mangavolymer och bjöds på passionerad förtröstan av söta A om det som gällde katastrofen med skolan och livskrisen som följde. S måste berättat ett och annat. Jag är rookie på att bli ombrydd inom så kort radie, och det kändes.
Jag kan beté mig som en imbecill i sällskap men då handlar det alltid om ren drullighet, omedveten och fumlig i ett distraherat tillstånd. Det finns nog inte en medvetet illasinnad kubikcentimeter i min kropp, så jag hatar när det händer och det verkar alltid dyka upp framför de människor man absolut minst vill fumla sig framför. Min sociala måttlighet är också något jag kan känna komplex för. Det finns så många som ständigt är störtglada, kroniskt roliga och verbalt begåvade i spontan jargong. Visst kan jag skjuta ut välknådad text ur fingertopparna men det blir alltid en annan femma när saker ska sägas på riktigt, till riktiga människor och särskilt de som värmer något mer inombords. En så förarglig förmåga, eller oförmåga! Det är ju DÅ det gäller och allt man till slut bjuder på är ett horigt hafsverk, ett billigt Taiwan-duplikat av sitt rätta jag. Så dumt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar