Vi blir bara skal i tomma sängar

Tillvaron blir så ivrig när den flåsande motviljan att sova intar hemmet som ett skuggdjur med Shiva-armar att peppande klappa ryggen med. Min relation till sömn är diffus som ett förhållande med dålig trafik mellan orden, där båda parter inte riktigt visar vad de vill och gissningslekarna sätter igång som en alkotrött version av Gäster med gester. Det vill säga, om man bryr sig tillräckligt länge att behöva inleda charaden, för det borde man inte. Ofta är det bara jag som kapitulerar, som att jag lyssnat i flera timmar på skuggdjurets bristande argument varför sömnen skulle vara nödvändig och bara vill ha ett slut på gnabbet. Jag lägger mig, otrött i reträtt mellan ekande sängkläder och hoppas att sömnen hugger snabbt.

För det är ju så. Jag kan periodvis ångra storleken på min säng när ingen speciell någon kan ligga bredvid och hela vänstersidan av möbeln blir en avgrund när ljusen släcks. De är lätträknat få, nätterna då sömnen blivit speciell och inte bara ett utseende, jag ett skal, och även om jag sover som sämst med sällskap i sängen är ändå dessa nätter de bästa jag haft. Vem som helst kan inte heller tåga in och proklamera övernattning, det känns tillräckligt speciellt för att ställas krav och de som sovit hos mig av olika anledningar (och de jag sovit hos) är bland de finaste personerna mitt liv har släppt in. Faktum är att jag i princip alltid är beredd att offra en hel natts sömn för att bara uppleva den intima närvaron som blir, och det behövs inte ens ord. Inte det mest praktiska, jag älskar ändå ett utvilat välmående, men det är ofta en värd affär.

Nu står den där och gapar efter lemmar.
Den får som den vill, gång på gång.