Saftiga svartsjukedraman och inre odjur

Den saftigaste svartsjukedrömmen jag någonsin haft höll scen i mitt huvud inatt. Laddningen i den var så påtaglig att jag måste bitit min läpp i sömnen. Det är inte alls jag att bli svartsjuk och allra minst att drömma om det, för att inte tala om personliga huvudroller. Extra typiskt också att det skulle handla om F, ihop med den mer otippade gymnasiekamraten M som roten till svartsjukan. Det var så absurt, en övernattning med oss tre i mina föräldrars hus varpå de två bara föll i säng tillsammans när jag befann mig i samma rum och brast inombords. "Jag sticker nu" sade jag bestämt och hade redan då skrivit på det själsliga kontraktet av oförlåtelse. Släppt lös mitt inre odjur. I plockandet av mitt pick och pack märkte jag hur F såg på mig och slogs mot gråten medans besten inuti brann, brann, brann. Jag gick utan att se tillbaks, ut i en blålila natt mot ingenting, bort från ingenting. Det var så det kändes och jag ville spy.

Odjuret jag talar om har skördat vissa förluster i mitt liv, på riktigt. Inte helt utan anledningar men frågan är lätt tilltagen om jag är så kall att jag inte kan ge någon en andra chans. Under gymnasiet blev jag nära vän med en karismatisk teaterapa vars umgängeskrets var mer förgrenad än Paris Le métro. Det var endast jag som hade allt att förlora de åren efter studenten när jag vände på en femöring och bröt kontakten som den aldrig hade funnits. Allt för en lånad CD-skiva som han hotade att bryta vänskapen för om jag inte återlämnade inom en deadline. Kravet var som hugget ur luft och jag blev så illa berörd att han reducerades till ett minne så fort jag hade läst det sista ordet i hans sms. Sedan dess, ungefär sex år senare har jag fortfarande inte sett tillbaks eller saknat honom. Han har till och med hört av sig ett par gånger men allt hans existens vittnar om, för mig, är det bottenlösa sveket. Ordet förlåt har ändå aldrig visat sig, men jag misstänker att det inte hade hjälpt honom. Det känns inte mänskligt av mig.