Fadersfigurer

I frustration till bortpinnandet av ett tuggummi under skon utbrast jag idag "Jävla ollon vad svårt det ska va'..." framför en häpen barnfamilj. Utöver den penibla omständigheten kändes det också ganska omotiverat av mig. Men jag är inget helgon i käften och sånt där sitter djupt, djupt i motoriken. Jag försöker däremot att låta bli svordomarna för jag vill verkligen inte, och det för att min pappa svär med råge. Svordomar i sig har jag inga skrupler för, men jag vill inte ta efter något han gör och känns det som att jag speglar honom på minsta sätt blir jag väldigt illa till mods och skapar beteendemönster för att kringgå liknelsen. Han är ett typiskt offer för mitt inre odjur och jag har ingen kontroll över det längre. Även om ingen försoning kommer ske blir väl tårarna ändå ett faktum när han går bort. Inte minst för livet utan en pappa och äkta fadersfigur,- och hur symboliskt det hela blir när han verkligen försvinner.

Ibland frågar jag mig om jag saknar verkliga grunder att stå på, som mannen jag är med de värderingarna jag har. Inte ens när jag var liten hade jag ordentliga "prat" med min pappa. Bortser man från pryglet så tror jag faktiskt att han inte hade eller har den uppfostringsförmågan i sig. Jag kan se på en cheesy sitcom där en amerikansk normpappa tar ett snack med sin amerikanska normson och känna ett avund inför kopplingen sånt betyder, en misströstan och en rejäl övertygelse om att bli den bästa jävla pappan i världen om jag någonsin blir en. För mitt barns skull. Så att den slipper se på TV-"talks" och känna hur något saknas i livet, så att den slipper söka fadersfigurer i 80-talsanime, en principfast och rättfärdig rymdpirat under namnet Harlock som ändock är ett underbart val men knappast av kött och blod. För mitt barns skull i första hand, och sedan för min.