Skapandets antikroppar och kroppar i utveckling

Jag känner mig oattraktiv när kreativiteten ligger i fosterställning på golvet och vägrar tala till mig. Som ett pågående bråk, alldeles intimt och hetsigt, just då man inte vill öppna ett blottande fönster mot någon som bråket inte vidkommer. Och det vill säga varje tänkbar person. Idéer brukar ha frikostligheten att överlämna sig under tillräcklig ansträngning, men inte idag. Jag tog också en omställande lur mot kvällen. Sov i två timmar, inte minst för att fly hettan. Underbart men fruktlöst, tidigare har det ändå varit en brukbar lösning för att väcka ådran. När jag tänker tillbaks mot åldrarna tolv till fjorton var det samma historia. I begynnelsen av mitt seriösa idékläckande kunde jag sitta på min lilla plaststol vid det vita skrivbordet och trycka blyertspennan mot kraniet som för att uppmana, liksom forcera processen. Det var enträget svårt och periodvis är det lika svårt idag, vilket borde kännas naturligt men bara framstår ironiskt. Men det ska nämnas att jag var makalöst produktiv då. Redan innan jag tecknade hade jag skrivandet som bas och jag textade ner långa noveller om allt som föll mig i smaken på den tiden. Jag fyllde hela pärmar med hemtrevliga deckarmysterier, fiktiva dagboksmaraton i linje med Bert och egna versioner av Ducktales. Ansträngde mig verkligen för att allt skulle framstå professionellt och inte bara i stil med en hobby. Under skrivlektioner genom hela grundskolan brann jag som en fackla för varje uppgift och det pirrade i magen när det var högläsning på det man skrivit. Det kan säkert låta konstigt men jag uppskattar mig själv för dåtidens verksamma ambition, ungefär som att det inte var jag, utan en gåva jag fått från någon annan. En känsla som slog mig nu och antagligen kräver större eftertanke om den ska förklaras.

Men det är ändå något som har ruvat i kulisserna, förnimmelsen att jag inte är samma människa idag. Att utvecklingen inte ens blivit en avgörande faktor, som att det någonstans i tidsaxeln finns gap av ljusår som jag bara hoppat över och således blivit någon annan. Jag känner likadant med kroppen och mitt utseende, och det är sporadiskt paradoxalt att se sig själv i spegeln idag och minnas att man var smal som en tändsticka, intehaensnöbollschansattfåentjej-smal, som det med all rätt borde betitlas. Även hela osäkerheten i framförandet, villrådiga blickar och svettiga händer. En pondus av folie, skör och prasslig med ett ansträngt sken på ena sidan. Jag avskydde så mycket med mitt utseende då och uppskattar så mycket med mitt utseende idag, samtidigt som jag börjat höja ögonbryn åt relevansen jag försöker sätta på det. Det känns tämligen onödigt. Men jag kan säga så pass mycket,- det glädjer mig att jag inte fick perfekta ansiktslinjer och hår som en proper och fast cheesecake. Det glädjer mig att jag inte fick gener att trumpeta igång en muskelfest och hamna i hela den ligan av umgänge. Och vad som glädjer mig mest är att jag kan inse det.