Syskonskap och stora svarta vatten

Det verkar inte bättre än att jag redan stakat ut mina dagar här genom ett schema. Det är en otacksam känsla. På ett sätt är jag redan tillbaks i storstan där ingenting längre framstår säkert. Imorgon fyller mamma sextio år och syskon inklusive syskonbarn lär anlända med allt liv de tillför. J och M, storasystrar. Mitt samvete är knackigt på den fronten. Det känns som en gemensam brist för oss alla att vi inte tar vara på syskonskapet. Ingen ringer eller hör av sig om man bortser från enstaka fall och den vanliga rutinen runt jul och födelsedagar. Jag är per definition dålig på att höra av mig till människor, utan att för dens skulle bry mig mindre. Mitt problem kretsar kring rädslan att vara ivägen, störa och vara för mycket. Jag skulle aldrig spontant dyka upp vid någons dörr till exempel. När jag verkligen initierar en kontakt är ofta saknaden min avgörande faktor och jag vet att det inte finns något att utvinna av det beteendet, men det är så kolossalt svårt att skaka av sig känslan att man eventuellt är oönskad eller i kontaktformen meddelar något som inte... välkomnas. Ändå är min självkänsla okej. Jag vet inte hur det går ihop. Jag vet inte om Jag går ihop, men på något vis går ändå syskonskapet ihop för när vi ses finns det inga barriärer. Om några barriärer bildas är det isåfall mellan mig och syskonbarnen och det oroar mig mest av allt. Det finns väldigt konkreta risker med att bo långväga från släkten. På ett sätt är det redan min tyngsta uppoffring och jag vet att de vill flytta mig närmare, men jag vet inte om jag kommer närmare bara för att kartan säger det. Jag kan bo tätt intill någon och ändå känna mig placerad på andra sidan jordklotet. Jag hatar att inte vara enkel ibland. Simpel, som alla lyckliga människor. Periodvis vill jag skriva en önskelista som sjunger om lobotomering, forcerad anpassning och ett lyckligt liv. Att det känns som svaga stunder tordes bero på indikationen i hjärtat att jag håller på att ge upp.

Det ska inte målas in i skuggorna att jag tänker på döden. Inte som ett böligt deppjippo, som jag känner jag mig obligerad att poängtera nu. Och inte ens på en allvarlig not vill jag dö just ännu. Döden är för mig stora svarta vatten och all fascination och rädsla som tillkommer, all respekt och kuriösa infall. Ofta känns det som ett nödvändigt rum att kliva in i varje gång tankedörren uppenbarar sig. Bara stå där, bara tänka, för att sedan kliva ut lite mättare på ämnet. Det är ett tacksamt material att laborera med. Vad jag däremot inte uppskattar hos mig själv är de kuriösa infallen som berör min plötsliga död. Återigen handlar det inte om en vilja. I stort sett är det bara ett oförskämt scenariobygge där man rollsätter sin egen frånvaro i människors liv. Det sker ofta när jag kör bil, tämligen ovälkommet tänker jag plötsligt något i stil med "Om jag malde in i första stora mötande fordon så att döden blev omedelbar, hur skulle det då påverka alla i min närhet?"... Det är förstås avskyvärt. Inte heller kommer jag någonsin fram till något, det hela blir bara som en nickning i stil med, "Hey, så här kan du tänka"... Och varför skulle jag. Min rena inställning till döden ligger förmodligen i grumliga vatten och väntar på att silas, men respekten för den som kraft har alltid varit en verklig Hades.