En barndom kan vara mycket. Splittrad, glömd, hemsk, lång, kvick och hänryckt bedårande. Det känns som att min egen fick sig en likställt fördelad dos av allt. Jag saknar den ofta men hatar den. Jag värnar om den men vill glömma många detaljer och i samma bana vill jag minnas andra mer transparent. Men det är garanterat mer nyttigt i det längre loppet att minnas det som tar emot, det som lämnat feta blessyrer inombords. Utan minnet hade allt dåligt varit fullkomligt meningslöst, bara en ful och onödig klump av skit i tiden som inget positivt alls kommit ur. Man borde ändå finna den tanken snyggare,- att det hemska som hänt kan utveckla personen man är till något bättre och starkare, tack vare händelsen i sig.
Hur som helst var jag något av en nörd i ungdomen, fast kanske mer vilsen än töntig. Hade inte tankarna på rätt ställen. Disträ, blek, smal och jävlig med en apatisk klädstil uppfablad av min mamma. Ett malplacerat fantasiväsen i en hård och verklig värld. Man var liksom inte den mest populära kotten i parken och högstadiet var en lång plåga av sökandet efter mig själv. Fram till den mardrömmen av sirap var allting lek utan komplexa regler. Långa, magiska dagar hos S och hans överflöd av dyra och tekniska prylar. Springandet i skogarna, byggandet av kojorna, besök av syskon och fiskehajker. Det är den tiden jag vill minnas, högstadiet är en helt annan sida av myntet. Jag gick långa promenader runt skolområdet för att mosa ensamma håltimmar med tankarna på tevespel och den samlade handfullen tjejer man aldrig skulle ha en snöbolls chans med. Vänner fanns där också, självklart inte klassens coola pack men ändå vissa glada medium.
Men överhuvudtaget var jag redan då dragen till solitud. En typisk hemmasommar någonstans mellan '94 till '96 hade jag köpt ett sagolikt dyrt rollspel till mitt SuperNintendo. Det hette Final Fantasy VI och jag hade inte den blekaste måsrövens aning hur magisk den sommaren skulle bli innan den lilla plastbiten blivit nedtryckt i spelmaskinen. I princip var hela den sommaren spenderad i mitt rum bakom lyckta dörrar och neddragna persienner. Jag var ensam där framför teven men ändå inte, ensam utan en tanke på att det ordet existerade. Det är liksom essensen i gåvan som spelet gav mig, att ensam inte behöver betyda "ensam". Man är bara ensam när man själv betraktar sig som det. Även om det kvasitragiskt bidragit till min osmickrande titel som bekväm ensamvarg (nu på rehab) så har det också, förmodligen, räddat mitt sorry ass på många olika plan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar